En junimorgon väcks fiskarhustrun Alice av beskedet att hennes son försvunnit. Med väl valda tids- och miljömarkörer fångar Thérése Biller läsaren – och låter ana att ett tungt öde väntar.
Läs Thérése Billers vinnande novellbidrag här!
Din romanstart utspelar sig 1885, i skärgården utanför Söderhamn. Har du skrivit mer än de här första scenerna?
– Ja, det här är inledningen till ett skrivprojekt som jag kämpat med i flera år, så grunden till texten fanns redan, även om jag kortade den innan jag skickade in. Alice är en av två huvudkaraktärer i manuset, som består av två tidsplan. Det handlar om en släktgåta med en historisk tråd och en nutidstråd.
Varför just 1885?
– Alice och hennes familj har en verklig förlaga, en familj i min släkt som levde på ett fiskarhemman i Söderhamns skärgård. 1885 var sonen i familjen med om en dramatisk händelse, där han misstänktes ha orsakat en annan ung mans död. Berättelsen har levt kvar i min släkt och när jag började tänka att jag skulle skriva om den, handlade mycket om hur det kan kännas för en mamma när hennes son misstänks ha begått ett allvarligt brott. Verklighetens Alice hjälpte sonen att fly undan rättvisan och det väcker förstås tanken: Hur kände och resonerade hon? Och hur skulle jag själv ha gjort?
Hur har du försökt besvara sådana frågor?
– Jag har rotat i arkiven och läst både domstolsutdrag och notiser i lokaltidningarna. Däremot finns inga dagboksanteckningar, brev eller liknande från familjen, så deras tankar och resonemang har jag fått gestalta skönlitterärt. Sedan har jag dragit berättelsen både ett och två varv längre, som man ju gör i fiktion.
Vilken annan research har du gjort?
– Jag är uppvuxen i trakten kring Hälsingeskärgården och har fiskare i min släkt som fiskade långt in på 1900-talet. Det är ingenting jag själv har upplevt, men jag kan miljön; väder och vind och dofter och klippor. Sedan har jag förstås behövt ta reda på hur det var här under sent 1800-tal. Jag har köpt gamla böcker och häften, besökt fotosajter och digitala museum och sett Youtubefilmer där experter och bygdehistoriker delar med sig av sin kunskap. Och läst gamla bouppteckningar, som är en riktig guldgruva för att få veta vilka föremål man hade i de här familjerna på den tiden!
– Men det allra viktigaste för mig är att sätta mig in i hur man levde. Hur uttryckte man sig, vad visste man, vad var betydelsefullt i livet? När jag skriver historiskt känns det viktigt att försöka kliva in i karaktärerna och föreställa mig hur det var för dem. Jag aktar mig för att klä på romanpersonerna gammaldags kläder men låta dem tänka som nutidsmänniskor, för då blir de bara skådespelare med tidstypiska kläder. Jag vill förstå deras sätt att tänka, deras villkor.
Vad sker härnäst?
– För ett par månader sedan lyckades jag äntligen skriva ett slut. Efter det har jag låtit ett par testläsare ge mig synpunkter, och nu arbetar jag om texten.
