I Polen är vattnet turkost

Övervåningen var mörkt lila, golvet mjukt. Det gick inte att höra när någon gick över det. Ett badrum med blått klinkers mellan oss. Kalina sa att det var horblått, hon gav mig rosa string, hon sa: Titta på min kropp, den är mycket snyggare än din. Ställde sig bredvid mig i spegeln. Vi stod så, iakttog kropparna. Hennes hud vit till det svarta håret, jag kunde inte förstå den där huden, hur den kunde gå från vit till rosa så fort den blev varm. Och hårstråna, som föll mot golvet när hon borstade det. Hur jag ibland plockade upp dem, samlade stråna och höll dem mot mitt ansikte för att se hur jag skulle se ut om jag var mer som henne.

Kalina sa till mig att det skulle ta lång tid innan jag blev vacker men att jag skulle bli det en dag. Att en man med muskulösa armar skulle lägga sig över mig och smeka mig. Hon drog fingret löst över min sida när hon sa det. Jag log, backade bort från henne, backade in i väggen, det hårda kalla mot ryggen, det konstanta, som inte kunde ändra form.

Pappa och Kalinas mamma bodde på nedervåningen. De hade en stor säng med glansiga kuddar i siden, Kalinas mamma låg där på pappas arm, med ögonen målade i svart och håret färgat i koppar. Hon hade string på sig, sa: Stäng dörren. Och jag stängde. Jag hade aldrig sett kvinnor gå runt i stringtrosor sådär, aldrig sett dem bära sina kroppar på det där sättet.

Vid middagsbordet smekte pappa undan en slinga från Kalinas mammas ansikte, sa till henne: Jag har tänkt på en sak, ska vi inte åka och hälsa på din familj i Polen? Kalina ställde ned mjölkglaset, tittade på mig, sa: I Polen är vattnet turkost, det finns höga palmer, och det är varmt på ett sätt som det aldrig är hemma, inte ens på den varmaste dagen på sommaren. Och sanden, sa hon och spärrade upp ögonen, den är så varm att man måste springa fort ned i vattnet för att inte bränna sig och få brännskador under fötterna. Den är också vit, sa hon. Sanden är så vit att det gör ont i ögonen.

Kalina sa att jag måste följa med, så när jag kom hem till mamma frågade jag om jag fick följa med till Polen. Hon satt i kökssoffan i lägenheten med gula tapeter och stora ödsliga fönster som vätte ut mot en åker där ingenting växte. Hon tittade ut. Det var ett nej, jag såg det. Jag får fan inte göra någonting, sa jag och hon tittade på mig de stora gröna ögonen, huden trött där under. Jag gick mot badrummet, slängde igen dörren och låste. Hasade mig ned mot golvet, la mig där. Följde kakelplattorna med fingret runt det varma kaklet.

Hennes lätta knackningar mot dörren. Du. Tystnad. Klart du får åka. Jag hörde att hon stod lutad mot dörren nu. Om pappa betalar, sa hon. Jag satte mig och låste upp dörren. Handtaget som sakta åkte ned, hon kom in och satte sig ned. La handen på min kind. Klart du ska åka utomlands, sa hon. Jag lutade huvudet mot hennes knä. Det är jättevarmt i Polen, sa jag. Varmare än den varmaste dagen på sommaren. Mamma log. Det är väl inte Spanien ni ska till, sa hon. Jag rörde fingrarna över hennes halsband, de mörkröda kulorna efter varandra. Kan jag få den? Frågade jag. Bara för att du ska ut i världen min prinsessa, sa hon och knäppte upp den i nacken, fäste den runt min hals.

Vi tog den rödvita färjan från Karlskrona över till Gdansk. Pappa och Kalinas mamma bråkade i korridorerna med ludna golv och Kalina tog min hand: Kom vi drar. Vi gick till taxfreen och Kalina målade sina läppar med rött läppstift i den runda spegeln med guldkant. Ser du, sa hon, jag har en sån här amorbåge, hon pekade på överläppen. En sån har inte du, det blir snyggt när man målar läppstift. Jag gick till godishyllan, köpte winegum som kom i en stor kartonglåda: Vill du ha? Frågade jag henne och hon gick iväg mot spelautomaterna.

När vi kom till det mörka dunkla rummet med hög musik, gick Kalina in utan mig. Vänta här, ropade hon. Jag såg henne ställa sig vid baren bredvid en äldre man. Hon slängde med det svarta håret. Sedan vinkade hon med lillfingret mot mig. Jag gick fram till dem och hon sänkte ned ett glas till mig bakom baren, det var rosa och oranget i ett trekantigt glas, Kalinas läppstiftsmun fanns på kanten.

Senare berättade hon för mig att i Polen kan man visa sig naken och få pengar för det. Hon sa: Det finns skyltfönster som när man köper kläder, fast med tjejer, om jag skulle stå där, sa hon, skulle alla välja mig. Ingen skulle välja dig, sa hon, du är för smal och spinkig. När hon sa det skrattade hon och lutade sig bakåt sen tog hon mig på axeln, jag skojade du är jättefin. Klart det finns någon som vill ha dig, sa hon, det finns folk för allt.

På morgonen rullade vi över till landet utomlands, när däcken slog mot metallen, när vi fyra hade ögon stora som knappar, så blev något i mig tomt. Också tystnaden, det som aldrig var tyst hemma, men nu, total tystnad i bilen. Marken var grå och dammig, höga hus med olika färger. Pappa som sa: I Polen lappar man ihop hus, ja man tar det man har. Och jag som letade efter rutschkanorna, havsranden, den vita sanden som skulle sticka i ögonen.

Kalinas mamma vecklade upp kartan och snurrade den ett varv, lät fingret åka över pappret, Górki, hit ska vi. Pappa körde in på en grusväg, på sidorna, stora beiga fält. Vet ni barn, sa Kalinas mamma, att i gräset här finns det vildsvin, överallt i gräset. Kalina smackade med tungan, vem bryr sig! Kalinas mamma bytte till polska, det lät vasst och hårt och pappa tittade på mig i backspegeln, jag låtsades inte se.

Vi kom fram till ett höghus lappat i olika färger och olika material, en pojke i oranget hår satt i en traktor. Kaniner hoppade runt på grusplan och barn jagade dem. Jag blev ståendes där, dammig luft och det stora avståndet mellan kropparna. Kalinas mamma hade sagt åt oss att lägga undan alla smycken, hon hade hållit sin hand framför oss och vi hade lagt våra smycken i plast och silver och när jag kom till kulorna runt min hals sa jag: Inte den. Hon höll fram sin hand närmre mig. Ge mig den, sa hon. Du vet inte hur folk är här. Jag tog av mig den och la den i hennes hand och hon silade ned den i en ficka i sin väska.

Vi gick uppför stentrappan och in genom porten som saknade dörr. Ska vi bo här, viskade jag till pappa när vi klev in i rummen, trasmattor, kala glödlampor och en doft av något ruttet som dödats. Fanns det råttor här. Jag tittade i hörnen, följde golvmattans uppfläkta sidor. I köket dukade Kalinas mormor och morfar fram något. Ett fat med en helgrillad kanin, benen som stack ut åt båda sidor och hur den låg där med magen blottad.

Kalinas mamma sa att de ofta äter kaniner här och jag sneglade genom fönstret på kaninerna som hoppade på grusgången. Vi åt den under tystnad på blommigt porslin över en inplastad duk. Pappa sa: Här i Polen äter man det som finns. Jag svalde kanin-köttet utan att tugga och tittade på Kalinas mormor som log.

Ute var gruset hårt och kompakt, Kalina drog mig i armen, sa: Nu åker vi ned till stranden kom nu då. Jag gick efter, gick fort men något i mig tryckte sig längst bak i min kropp och ville stanna, stå still. Hon cyklade fort och jag satte mig på pakethållare, stålet som tryckte mot rumpan, jag vacklade sida mot sida, sitt still, sa hon, sitt still då.

Och där var vi nu, en limegrön rutschkana som stod nedmonterad i gruset, smutsig och gammal. Och havet. Blekt grå sörja som låg stilla. Var är palmerna, sa jag. Det måste ha tagit bort dem, sa hon och jag satte fötterna i gruset. Var är den vita sanden, sa jag. Sist den i, ropade hon och sprang mot vattnet. Rumpan som guppade och hennes långa svarta hår som vajade fram och tillbaka. Jag stod kvar, luften fläktade i mitt ansikte.

Jag tittade till vänster där några killar på en filt med burkar. De såg på mig, min kropp, mina lemmar, mina ögon, mitt hår, mina fingrar. Jag tittade bort, upp mot grusvägen och ville springa dit, springa fort i vinden så att gruset skvätte och att jag skulle komma hem då, till mammas port, slå 6839 och den skulle öppnas. Istället, Kalinas blöta kropp mot min, hon hade sprungit upp och tagit mig i sin famn, jag puttade bort henne och hon skrattade. Släpp mig, sa jag, släpp då hör du dåligt. Kolla killarna, sa hon, Dom tittar på dig, oh la la, dom vill ha dig.

Kalina gick fram och jag stod kvar, tittade på min egen kropp, mina långa tår i sandalerna. De pratade på polska, Kalina ropade: De undrar vad du heter. Jag ryckte på axlarna. Tittade ut mot vattnet. De hårda snabba vågorna. Jag sa att vi är systrar, sa hon. Jag gick ned mot vattnet, en av killarna började gå mot mig. Han sa något, jag svarade inte. Ställde mig i vattnet med fötterna, den grumliga sörjan.

På kvällen hade Kalinas mormor bäddat till mig på golvet, jag låg så nära golvet att jag kunde se dammet som små gråa prickar. Kalina sov i ett tunt rosa linne, brösten vällde ut på sidorna. Hon var bara några år äldre, men hon hade något i sig, något som drog i henne, kroppsdelarna liksom jäktade ut i världen och mina ville stanna kvar. Krypa tillbaka som tidvattnet, till något som var innan.

Jag tog av mig filten som jag hade som täcke, det var varmt, varmare än den varmaste dagen på sommaren i Sverige. Hon hade rätt om det och jag undrade vad hon mer hade rätt om, om jag skulle bli vacker en dag och om en kille skulle smeka min kropp. Kalina kliade sig på bröstet, jag andades tystare för att hon inte skulle vakna. Hennes hud blossade upp, blev skärt rosa på bröstet Jag kliade på min egen arm, mitt bröst, kliade hårt, klöste med naglarna i huden men ingenting ändrade färg. Istället vita spår, som om huden skulle falla isär i bitar och kvar skulle det vara inälvor, kött. Jag kunde inte förstå hur huden kunde bli sådär rosa på henne, men det var så det var. Vi hade olika mödrar och olika hudar, jag och Kalina.