»Jag slet mitt hår och ville kassera allt«

Flora Wiström intervjuades 2018 av Skriva i ett reportage om distanskurser. Då gick hon en projektkurs och ägnade den åt att färdigställa ett bokmanus. Hur gick det?

– Egentligen var det inget nytt. Att gå skrivarkursen och dela text med andra skrivande människor är en metod som jag utarbetat. Ända sedan jag skrev min första bok Stanna har jag pluggat skrivande, och skrivit med stor hjälp och stort stöd ifrån mina kurskamrater och skrivande vänner. Jag gillar att dela text, får syn på den bättre. En annan grej är att jag skriver i ung vuxengenren, och även om min redaktör och min förläggare är skickliga så är de inte unga vuxna, utan medelålders kvinnor. Därför är det fint att få läsning av människor som är i samma ålder som min målgrupp. På en skrivkurs finns det också en sån otrolig respekt för varandras jobb, för att få välgjord respons måste man ge välgjord respons. Det där är en ömsesidighet som man inte riktigt når med sitt förlag. Även om de bryr sig mycket har de en viss tidspress, och min bok är trots allt en av många böcker som de jobbar med parallellt.

Så hur gick det med manuset?

– Jag hade deadline från förlaget i början av januari, så när kursen var slut vid jul samlade jag ihop all textrespons jag hade fått och satte mig under en månad och jobbade klart manuset. Jag hade kommentarer både från mina kurskamrater och min texthandlare, och mina egna kommentarer, och kommenterar jag fått från min redaktör på mitt förlag, så det fanns mycket att fundera över. Det var några riktiga helvetesveckor, jag slet mitt hår och ville kassera allt och undrade varför i helvete jag överhuvudtaget håller på med skrivande.

Men du klarade det?

– Ja, i maj släpptes boken, och den har blivit fint mottagen. Jag skriver för unga och det är en rolig målgrupp, för man får mycket läsarreaktioner, det ligger ganska när till hands för dem att sätta sig och skicka ett mejl. Det ger mig en närkontakt med läsarna som jag misstänker att många författare inte har, och det är så jäkla kul.

Och nu då?

– Just nu går jag en ettårig kurs för Monika Fagerholm, där jag får respons av henne. Jag skriver på någonting, men vet inte riktigt vad, jag vill att texten får bestämma formen. Jag har också en skrivcirkel med tre andra verksamma författare där vi delar text från och till. Man kanske skulle kunna ifrågasätta behovet av att alltid få en yttre blick på sin text, men för mig känns det jätteviktigt. Utan dem famlar jag i mörkret.

Annons