De förverkligar drömmen på distans

Många vill satsa på sitt skrivande, men bromsas av jobbet eller att det är omöjligt att flytta. Lokföraren Linnea Garli hittade en lösning.

Läraren Hanna-Linnea Rengfors ställer sig framför elva studenter i ett klassrum som badar i disig vintersol.

– Jag vill att ni föreställer er det ögonblick då ni släpper ifrån er era texter och tar bort händerna från manuset. Kanske betyder det att ni lägger det på en brevlåda eller trycker på Send, eller så är det ett inre slut. Det här är avskedsbrevet till manuset. För vissa kanske det behöver rikta sig till huvudkaraktären, för några kanske det riktar sig till en tid eller ett språk som man måste säga farväl till. Det handlar om att släppa taget. Ni har fyra minuter på er.

Datorer fälls upp, tangenter börjar smattra – men de flesta skriver för hand. Några blickar ut rakt framför sig ett tag innan de greppar pennan. Tunga suckar släpps när tiden börjar rinna ut. Det är frivilligt att läsa upp, men en efter en börjar eleverna dela med sig av sina avsked:

– Lilla lilla Ö, vårt förhållande har varit av och på så himla länge nu. Jag vet inte hur du känner, men jag börjar tro att vi är färdiga med varann. Du är lite som en tröja som jag börjat växa ur, jag har tröttnat på både mönstret och kvaliteten. Och lukten. Tack för allt, men nu måste jag döda dig.

Klassen skrattar. Det är bara andra gången de ses, mellan start- och slutträffarna har all kommunikation skett via telefonsamtal och plattformar online. Annars har eleverna levt sina vanliga liv som bland annat sjuksköterska, förskolevikarie och museivärd på platser från Jokkmokk till Paris. Gemensamt för alla är att de har skrivit på varsitt skönlitterärt projekt under terminen, samtidigt som de fått öva sig i att ge och få respons.

Lästips! För många författare var det där det började på allvar. Ett helt år med bara läsande och skrivande. Vi besökte Sveriges mest prestigefyllda författarskola.

 

Annons

För den 36-åriga lokföraren Linnea Garli var det inte självklart att vika ett halvår åt en romanidé. Hon skrev mycket som barn, men under tonåren tog det helt slut.

– Jag har jobbat på järnvägen i tio år och är fackligt förtroendevald, och det var faktiskt när jag skrev medlemsinformation och andra fackliga texter som jag kom tillbaka till mitt eget skrivande. Jag märkte att jag saknat det väldigt mycket, berättar hon.

Linnea och hennes kurskamrater sökte till kursen med tre olika delar: ett personligt brev där de berättade om sig själva och sitt skrivande, ett textutdrag och en övergripande projektbeskrivning. Linnea säger att hon knappt minns hur hon formulerade sitt projekt några månader före kursstart.

– Jag hade ett hum om upplägget, de olika karaktärerna och deras inriktning. Visst finns dessa bitar kvar, men det har också hänt mycket. Jag är inte förvånad att manuset hamnat där det hamnat, men jag hade samtidigt ingen aning om att det skulle bli så här.

Linnea är uppvuxen i Filipstad, ett gruvsamhälle i Värmland. Gruvorna är sedan länge ur drift, men samhället står kvar och Linnea har funderat mycket på vad det betyder för en plats att ha formats av något som inte längre finns kvar. Intresset för hembygdsforskning och arbetarhistoria fick Linnea att gå en kurs i släktforskning. Forskningen tog henne inte till någon släkting, istället fastnade hon för en gruvarbetare som ledde en strejk i Persberg 1869.

– Att se riktiga människor springa fram ur dammiga arkiv var så häftigt och fördjupade mitt intresse. Baserat på min forskning om strejkledaren skrev jag en novell, och utifrån den föddes idén om ett längre bokprojekt om strejkledarens dotter.

– Egentligen handlar det om livet och döden. Det här är en tid som försvunnit, och vem mer ska försvinna? Jo, jag. Det ska vi ju alla, och hur förhåller man sig egentligen till det och allt vemod runtom? En plats kan vara död i en bemärkelse men ändå fortleva. Den delen är väldigt stark inom mig. Vad är det som gjort att platsen jag vuxit upp på och sedan lämnat är där den är i dag?

Dokumentationen kring gruvbolagen fyllde hyllmeter i arkiven, men om gruvarbetarna och deras familjer hittade Linnea inte mycket – allra minst om kvinnorna, som oftast bara stod angivna som »hustru« eller »piga«. Bristen på källmaterial ledde till att Linnea tog till fantasin för att försöka förstå personerna och deras tillvaro.

– För mycket frihet har en tendens att ge mig svindel. Att utgå från fakta och gamla dokument utlöser mer påhittighet hos mig än om jag hade behövt bygga en uppdiktad värld från grunden. Men det är en underhållande lek att försöka förstå något genom att fantisera, och på så sätt kan jag ringa in de här skuggliknande människorna.

Annons

Snart föddes också idén att söka till den skönlitterära projektkursen på Jakobsberg.

– Jag ville ha tid och fokus, en spark i röven för att komma igång. Jag jobbade heltid med oregelbundna arbetstider, det blir inte mycket kvar av energin då. Att gå ner i tid för att kunna göra det här blev oerhört värdefullt.

Koncentrerad, självständig och observant är lämpliga egenskaper för en lokförare – liksom hos en författare. Kombinationen fungerar fint för Linnea Garli.

Eleverna på kursen delades in i små handledningsgrupper redan vid terminsstarten, och det är i dessa grupper de varje vecka lämnat in ny text. Utöver den regelbundna responsen i handledningsgrupperna får eleverna också individuell texthandledning och författarcoachning av lärare. Responsen på varje veckas inskickade texter ska vara en till
två sidor lång och för responsgivaren ligger fokus på att dela med sig av sin läsupplevelse och fråga sig vad texten vill gestalta, samt ge förslag på förändringar. Ofta gör studenterna spontana anteckningar i form av associationer och öppna frågor till författaren. Författaren kan också skicka med ett följebrev till sin text med specifika önskemål om vad man som responsläsare ska titta extra på – ibland vill någon ha extra hjälp med språket, dramaturgin eller en karaktärs trovärdighet.

– För mig har det varit spännande att få veta hur andra tolkar mina texter, förmedlar jag det jag vill? Responsen blir lite av en riktningsvisare. Ibland är det skönt att bara konstatera: »Nej, jag håller inte med dig«, och fortsätta köra sin egen linje. Men oftast blir responsen en hjälp att se något som man själv stått för nära för länge, säger Linnea.

 

Jag följer med Linneas responsgrupp ut på gården till ett grupprum i södra flygeln. Ett tunt snöfall har lagt sig runt grästuvorna och i ett mosaikformat mönster i gruset framför huvudbyggnaden, en vit 1600-tals-herrgård med röda fönsterspröjs.

Den första dagen inleddes med seminarier. Responsgrupperna träffades med en handledare och varje student fick en timmes diskussion kring sitt manus. Nu ska gruppen samla ihop funderingarna från gårdagens samtal, coacha varandra vidare och sedan lyfta blicken mot framtiden. Vad behöver hända nu och framöver med deras manus? Hur går man vidare?

Cecilia Bertholds är först ut med att besvara vad hon tar med sig från gårdagens seminarium.

– Att jag vill fortsätta skriva. Det är ganska jobbigt att känna det där klassiskt dramatiska, att man pendlar mellan hybris och att vilja slakta allt man skrivit. Det var skönt att ni hade en mer jämn inställning till min text än vad jag har. Jag behövde höra det, det gav mig vilja att fortsätta.

Några studenter har bara slutredigeringen av sitt manus kvar, några ska låta det vila ett tag innan de putsar och skickar in till förlag, och några ska gå samma kurs även i vår för att komma i mål.

– Det känns ju väldigt skönt att vara nära målet, men jag är så spretig inombords om vad jag vill med texten. Man vill utveckla den, man vill ha den kvar … Det är svårt att sortera känslorna, vad har med separation att göra? Vill jag ha kvar texten bara för att jag inte vill släppa ifrån mig den – eller är det för att jag känner att jag inte riktigt är klar? funderar Elin Persson som planerar att skicka in sitt manus till förlag inom en månad.

Sofia Thrane har lite mer bearbetning kvar på sitt manus och tvekar angående förlagen.

– Jag är nog lite inåtvänd, vill sitta i mitt eget hörn och bara hålla på med mina egna grejer. Det kanske är någon barnslig idé om att texten fortfarande ska vara helt och hållet min. Tänker jag nyktert på det där så är det klart jag kan skicka in det, men jag är inte hundra procent säker.

För att gå projektkursen ska du ha en manusidé och vilja skriva en hel bok. Är du i början av ditt skrivande ­erbjuds även en grundkurs.
Responsgruppen träffas en av­slutande gång för att coacha varandra framåt. »Det vore roligt om jag hade ett utkast till slutmanus färdigt nästa termin. Om det är realistiskt är en annan fråga, men jag upplever ändå att det kan rassla till och gå fort«, säger Linnea.

Flera av eleverna upplever att de inte riktigt hunnit smälta gårdagens djupdykning i manusen. När man i det närmaste färdigställt sitt manus kan det vara svårt att ta till sig nya ändringsförslag. Även om slutresponsen var grundlig och värdefull känner alla i gruppen att de måste fundera över vad de ska ta till sig och inte, vad som kan bli bättre och vilka ändringar som kanske bara känns bättre, för att man är trött på sin text.

Flora Wiström är, trots att hon bara är 24 år, redan van vid att släppa taget och möta läsarna. Romanen Stanna utkom 2016 på Bonnier Carlsen och hon driver även en framgångsrik blogg sedan elva år tillbaka. Nu färdigställer hon sitt andra bokmanus genom att gå projektkursen.

– Jag har ju förmånen att ha stöd i en redaktör på mitt förlag, men det finns något väldigt speciellt med att få stöd från andra skrivande människor. Det blir en annan typ av respons och jag upplever att de närläser manuset noggrannare. De har heller inte samma typ av kommersiella tänk eller målgruppstänk, de läser texten mer utifrån vad den faktiskt är. Jag har litat blint på min responsgrupp.

Flora gick Jakobsbergs ettåriga grundkurs i skrivande för några år sedan, och när hon skrev klart sin första roman gick hon Ölands folkhögskolas distansutbildning. Hon säger att skrivarkurser har blivit ett beroende.

– För mig handlar skrivandet mycket om att stanna kvar i det skrivna ordet och världen kring det. Om jag kliver ur det, om jag inte vistas med skrivande människor, inte går på författarbesök eller diskuterar böcker – då glömmer jag bort att jag är författare. Så jag måste aktivt hitta det rummet för att komma ihåg att det är detta jag vill göra, detta som gör mig mer glad än någonting annat.

 

Coachningen i Linneas responsgrupp börjar lida mot sitt slut. När gruppen går igenom vilka resurser de behöver för att komma vidare med skrivandet framöver svarar majoriteten »pengar«. Flera av dem nämner möjligheten att jobba vid sidan av skrivandet som en stor tillgång. Kursen går på halvfart, vilket innebär att många har kunnat jobba halvtid. Eftersom den ges på distans handlar det också mycket om att själv förfoga över sin skrivtid.

Linnea Garli har inga planer på att sluta jobba som lokförare.

– Tid är ju essentiellt. Men tid har jag när jag bara jobbar halvtid, så om jag får möjlighet vill jag fortsätta så.

Att jobba på järnvägen för emellertid med sig risken att dagarna ställs på ända, att allt brakar samman på grund av väder, påkörda djur och tekniska fel. Ibland kommer Linnea hem ett dygn senare än planerat.

– Samtidigt tycker jag verkligen att mitt jobb göder någonting i skrivandet. Jag sitter ensam, jag kan lyssna på radio om jag vill, jag kan sitta och bara titta ut. Kör jag långa sträckor, till exempel Stockholm till Göteborg – ja, då är det bara jag, tåget och utsikten i tre timmar. Då kan jag verkligen sitta och tänka på min text.

Det absolut bästa med att studera på distans tycker hon är möjligheten att kombinera skrivandet med jobbtiderna.

– Jag kan skriva även när jag är långt hemifrån och har rast. De flesta människor kan ju inte plocka med sig sina intressen överallt. Jag kan ta med mig min fritid, och till och med tycka att det blir väldigt fruktsamt.

Linnea har ingen särskild skrivrutin eller avsatt tid varje dag, stunden kommer när den kommer. Men situationen brukar vara densamma: ett kafé, en kaffe, pennan och anteckningsblocket.

 

Mot slutet av de två dagarna börjar studenterna bli möra, översköljda som de blivit av råd och förslag, intryck och klasskamratsumgänge. Men innan de sätter sig på pendeltåget bort från Jakobsbergs station återstår ett moment. Fika dukas upp i salen Ottar i byggnaden som kallas Folkhemmet och studenterna strömmar snabbt fram till bordet för den sista laddningen kaffe och lussebullar.

Jonas Ask är kursansvarig och leder distanskurserna i både skönlitterärt och facklitterärt skrivande, och när sorlet i salen lagt sig tar han till orda.

– Skrivarkurser är lite av en skyddad verkstad. Det vill vi ju att det ska vara, så att ni ska kunna pyssla runt därinne med människor ni känner er trygga med, kunna ta och ge respons, utvecklas, göra massor med fel, prova nytt … Men projektkurserna innebär ju ändå att vi skriver för att komma ut på något sätt.

Jonas vill att studenterna ska fundera på vad som händer när texten ska börja ta sig ut i världen. Hur kontaktar man förlag, hur formulerar man ett bra följebrev? Vad ska mostern tycka som är förlaga till den där karaktären i novellen? Hur gör man om romanen refuseras en femte gång?

Två och två får studenterna surra i ett par minuter. När tiden är ute visar det sig att gruppernas funderingar är likartade: hur ska man våga kliva ur skrivbubblan, vilken ton ska man ha i följebrevet, och vad är egentligen litterära agenter för några figurer? Efter en dialog mellan lärarna och studenterna där begrepp benas ut och förslag på olika tillvägagångssätt presenteras, sticker Jonas Ask in med orden:

– Vi kanske står här och leker lärare, men även vi sitter på hotellbarer eller hemma på sängkanten och försöker skriva våra egna grejer. Vi är precis lika tvivlande som ni är. Det finns inga allmänna regler, det finns ingen objektiv sanning. Det finns de som gör på sätt man inte borde göra, och det kan också visa sig funka. Författaren Tomas Bannerhed sägs ha levererat sitt manus i en konsumkasse rakt in på förlaget. Vi kan försöka vara smarta, berätta vad som brukar fungera, men man kan också vara helt egen.

Studenternas sista uppgift innan kursen avslutas veckan därpå blir att hårdgranska sina tio första sidor i manuset. Det finns förlag som till en början endast läser de första 10–20 sidorna, och det gäller att fånga förlaget från start. Är första meningen okej så vill man läsa andra och tredje, och så fortsätter det. Har man inte lyckats fånga förlaget på de tio första sidorna är risken stor att de inte läser vidare. Hanna-Linnea Rengfors rundar av:

– Kom tillbaka till oss med era böcker och håll författarsamtal, kom med era refuseringsbrev och gråt.

 

Linnea Garli ska dock gå ytterligare en termin på skolan innan hon släpper iväg sitt manus.

– Att ge och få kontinuerlig respons har varit ganska påfrestande. Man blir tröttare än vad man begriper. Det är väldigt utlämnande att skicka ut sin text varje vecka och en del respons behöver ibland skramla runt ett tag, lite ordlöst till en början, för att senare få fäste och bli något att ta med sig. Samtidigt har det varit otroligt kul, men det är ett intensivt upplägg. Jag lade ner mycket mer tid på responsarbetet i början än vad man kanske behöver göra i förhållande till studietakten.

Linnea beskriver kursen som snäll och tillåtande och hon tror att hennes skrivande hade sett väldigt annorlunda ut utan den. Framförallt vad gäller självdisciplinen. Hon tar med sig en ny typ av arbetsmoral som hon fått tack vare ansvaret hon känt gentemot sina medstudenter.

Även om kontakten med förlag ligger en bit bort mentalt och i tid för Linnea, så säger hon att hon vill dit, även om det känns konstigt att tänka tanken just nu.

– Att skriva på det här sättet, att ta sitt intresse på allvar genom att lägga tid och pengar på den här kursen, det blir något konkret. Man måste så klart inte gå en skrivarkurs för att ta sitt skrivintresse på allvar, men det finns något symboliskt i det. För mig handlar det mycket om mitt inre barns längtan – det är så kul att återupptäcka barnet som bara sitter och skriver i timmar utan att tänka på vad det ska bli av det.

 

Läs mer

Är du intresserad av att själv gå en distansutbildning i skrivande? Här hittar du vår heltäckande guide till skrivutbildningar på distans:

Guide till distansutbildningar

Och här hittar du vår guide till på-plats-utbildningar:

Guide till på plats-utbildningar i skrivande

Rekommenderas för dig