Det började med en dröm, och för att vara en dröm var den sällsynt tydlig.

I centrum: en stor swimmingpool. Två kvinnor. Ett skarpt, vitt solljus, den där sortens medelhavsljus som nästan fräter i ögonen. I bakgrunden sval fransk indiepop, typ Phoenix. Och så – lite apart– en titel: Babetta. Där, i drömmen, var det förstås inte namnet på Nina Wähäs roman (den fanns ju inte ännu). Babetta var titeln på ett kostymdrama om en ungersk greve som blir förälskad i en tjänsteflicka.

Allt detta var fullkomligt logiskt i drömmen, och mycket tydligt. Hela romanens moodboard fanns där.