agnes lidbeck

Agnes Lidbeck: »Kommer alla tycka att jag är en tönt?«

Hon är en av Sveriges mest hyllade och självsäkra författare. Så varför bryr sig Agnes Lidbeck så ­mycket om vad andra tycker att hon bokstavligt talat har gått sönder av oro?

När Agnes Lidbeck lade sig ned på britsen kände hon sig förhoppningsfull. Den senaste tiden hade hon besökt sin naprapat varje vecka för att få bukt med en trasig rygg, ett trasigt ben, en plågsam smärta i nästan hela kroppen. Nu, medan naprapaten klämde och vred och böjde, kände Agnes att det kanske vänt? På vänster sida gjorde det visserligen ont, förklarade hon, men i den högra sidan av kroppen smärtade det faktiskt inte alls.

Naprapaten var torrt saklig när hon svarade att det inte nödvändigtvis var ett bra tecken: »När man spänner sig så mycket som du stänger kroppen till slut av. Det gör så ont att du antagligen tappat känseln.«

Ordet naprapat kommer från tjeckiskans napravit (»att korrigera«) och grekiskans pathos (»lidande«). Således betyder naprapat ungefär »en som korrigerar lidande«. Agnes Lidbeck törs inte räkna på hur mycket pengar hon lagt på lidandekorrigering. Annars hade summan kunnat utgöra en konkret prislapp: så här många tusen kronor måste hon betala för att hennes kropp inte ska rasa ihop av att släppa en bok.

Och ändå: Det är bara det fysiska lidandet naprapaten rår på.

Sina inre demoner måste man hantera på annat sätt.

Agnes Lidbeck

Annons

Född: 1981 i Stockholm.

Bor: Stockholm.

Bakgrund: Har läst litteraturvetenskap och historia vid Lunds universitet och arbetar sedan 2010 på Svenska institutet, en myndighet vars uppdrag är att skapa intresse och förtroende för Sverige utomlands. Debuterade 2017 med Finna sig, som belönades med Borås Tidnings debutantpris. Är återkommande kulturskribent i Dagens Nyheter och del av SVT Babels författarpanel.

Utgivning: Nikes bok (2021), Gå förlorad (2019), Ur: dikter (2018), Förlåten (2018), Finna sig (2017).

Redan när jag ringer Agnes Lidbeck för att fråga om jag kan följa henne inför släppet av Nikes bok är hon tydlig: Det går väl bra, men rolig, det kommer hon inte att vara.

– Det här är ett totalt förfall. Känslomässigt och psykiskt och fysiskt. Den här texten är min största emotionella satsning någonsin, den har tagit allt ur mig. Och nu ska den recenseras. De ska liksom recensera min själ. Och kanske skriva att … de inte tycker att det är så bra?

Vi ska återkomma till vad Nikes bok handlar om, men snabbversionen är: ett 744 sidor långt epos om kärlek och dess konsekvenser, fullt av formuleringsglädje och till formatet experimentellt. Att ge ut en sådan tjock bok, att ta sådan plats, får Agnes att känna att hon utmanar ödet. Förhäver sig. 

Det berättar hon när vi pratar några veckor senare. Recensionsdatumet är fyra veckor, eller fyra naprapatbesök, bort. 

Annons

Och hon har fortsatt svår ångest.

Agnes Lidbeck vet att hon kan verka självsäker. Som del av SVT Babels författarpanel och som kulturskribent i Dagens Nyheter är hon inte rädd för att ha tydliga åsikter och formulera sig skarpt, men hon är egentligen ganska blyg.

– Jag tycker inte om debatt och konflikt och jag tar åt mig av allt som är negativt. Det som är positivt bara spolar förbi mig, men om någon på Instagram tycker att min bok är »fyra äpplen av fem i Fiffis äppelhög«, då kan jag inte sova. Jag bryter ihop! »Varför tycker Fiffi inte om mig?«

Hon frustar till av skratt.

– Och det är ju helt stört.

Du skrattar, men det är på riktigt?

– Det är absolut på riktigt. Jag skrattar för att det är så absurt! Jag kan vara ganska kategorisk själv, säga saker som att »ingen kultur är värd någonting«, men att det jag gör ska bli bedömt? Av andra? Det är … ja, det är jättejobbigt.

Som författare är du privat, man vet inte särskilt mycket om dig. Är det här en sådan oro, över att du ska lämna ut dig själv i Nikes bok?

– Nej. Det finns delar av mig själv och min syn på världen som jag lagt in i boken, men jag skulle aldrig berätta vad som är självbiografiskt och vad som är fiktion, inte för någon. Det är inte det att jag vill göra mig spännande, jag tycker bara att litteratur måste kunna stå för sig själv. Och jag är noga med vilka jag släpper in i min privata sfär. 

Hon har gjort avsteg från denna integritetsprincip, som då hon skrev en text i DN om att hon blivit utsatt för en våldtäkt. Hon funderade länge innan hon skrev. Landade till slut i att hon med en så personlig text kunde påverka i en fråga som var viktig för henne. Men i regel är hon ytterst restriktiv med vad hon berättar om sig själv.

– Privatliv! Kommer du ihåg det gamla begreppet? Kan man få ha ett sådant?

Jag frågar om ångesten alltså bara handlar om att hennes litteratur ska bli bedömd.

Hon sneglar upp i taket.

– Ja, eller nja … Nej, vet du vad det läskiga är? Okej, nu ger jag dig det riktigt ärliga svaret. Jag är ganska trygg med att det här är en bra bok. Men tanken på att träffa folk på gatan som ska säga: »Åh, jag såg att du fick en sågning«, och titta sådär medlidsamt på mig … det är enbart det som är min ångest. Att folk ska titta på mig med sådana där ledsna hundögon och samtidigt något lite skadeglatt i blicken! Och säga: »Nämen det var ju tråkigt! Jag tyckte att din bok var supersuperfin 

Hon skrattar till, igen.

– Ja … större än så är man inte. Sedan kan man klä det i typ: »Tänk om de inte förstår berättarröstens bärande struktur«. Men egentligen handlar det så mycket om: »Vad ska de tycka om mig?«

Till saken, säger Agnes Lidbeck, hör att hon debuterade ganska sent, och därtill inte är en särskilt social person. Hon har inte fullt av nära vänner i författarbranschen. 

– Den världen känns stor och farlig och full av coola personer som kommer att tycka att jag är töntig om jag får dåliga recensioner. Alla de tuffa på skolgården kommer att tycka att jag är en tönt!

Jag tror att många tycker att du är en av de tuffa på skolgården?

– Men det är jag ju verkligen inte! Så ser jag inte på mig själv, då skulle jag ju vara en psykopat. Men visst, om man jämför med det genomslag många andra smala författare får, framstår det kanske som provocerande att jag håller på och nojar. Jag har ju också överlag fått fina recensioner.

»Överlag fina recensioner« är en underdrift. »Sensationell debut«, skrev Jens Liljestrand i Expressen om Lidbecks Finna sig. »Under mina år som litteraturkritiker har jag sällan upplevt något liknande.« Uppföljarna Förlåten och Gå förlorad kom snabbt, blev också varmt mottagna, liksom diktsamlingen Ur. På bara några år nådde Agnes Lidbeck en position i Litteratursverige där hon sågs som en av de mest tongivande samtida författarna. Hon hade med lätthet kunnat fortsätta skriva smala romaner.

Istället beslutade hon sig för att skriva en romance-trilogi.

TILLFREDS. Agnes Lidbeck har under hösten då och då bläddrat i den tryckfärdiga filen för att se: Hur blev boken, egentligen? »Och då har jag ändå känt att det här kan jag stå för.«

Söndag och september i Göteborg. Årets bokmässa är en »hybridmässa med upplevelsen i fokus« där scensamtalen genomförs inför publik och sänds live, men också kan ses i efterhand. Mässan är det första tillfälle då Agnes ska möta sina läsare för att tala om Nikes bok.

Det är ödsligt i mässhallen. Mörkt och märkligt ljussatt; de måste sparat in på belysningen, tänker jag när irrar fram och tillbaka för att hitta studio C. När jag frågar kvinnan som står utanför om det finns plats tittar hon frågande på mig.

– Eh … ja.

Rummet känns som en mörk madrasserad jättelåda och får mig att tänka på Lars von Triers Dogville. På en låg scen sitter Agnes Lidbeck mellan Borås Tidnings chefredaktör Stefan Eklund och författaren Malin Haawind, de tre ska samtala om »havet, staden och familjen«. Framför dem står ett femtiotal stolar utplacerade med covidsäkert avstånd mellan besökarna. 

De – jag räknar snabbt – fyra besökarna.

Jag tassar fram och slår mig ned. Nu är vi fem i publiken. Ingen säger någonting. Från taket hörs metalliska knäppanden. På väggarna projiceras bleka gula långsamt roterande cirklar. Luften är så torr att mina kontaktlinser känns som grus i ögonen.

Prick kvart över tre lutar sig Stefan Eklund fram och inleder samtalet. Det kretsar kring böcker som utspelar sig under lång tid; om att vilja berätta en stor historia. Agnes säger att det varit roligt att skriva »en riktig bok«, till skillnad från hennes tre tidigare böcker, som hon ser som strama studier av utvalda karaktärsdrag snarare än hela, fulla romaner.

– Här har jag försökt skriva om saker som är lite ljusa, ibland. Det finns säkert typ fyra sidor där folk är lite glada.

De talar om kärlek. Stefan vänder sig till Agnes.

– Kärleken i din roman slår … åt många håll, kan man säga?

Agnes släpper ut en ångestpust som åstadkommer ett litet fff-ljud i mikrofonen. (De 744 sidorna rymmer otrohet och skilsmässor, olyckliga äktenskap och konvenansäktenskap, våldsamma äktenskap och våldtäkter, lögner och leda och besvikelser.) 

– Arbetstiteln på Nikes bok var Allt jag har lärt mig om kärlek. Och det är både ris och ros.

Agnes säger att det varit viktigt att skriva om annan kärlek än den romantiska.

– Kärleken till en plats eller till ett yrke kan vara nog så stark som kärleken till den man vaknar med på morgonen, eller inte vaknar med på morgonen. Jag tycker att kärlek är … ett svårt begrepp. Men det är ju det som får hjulen att snurra.

»Jag tror bara inte på livslång romantisk kärlek. Jag tror på livslång kärlek till ett yrke, eller till ett barn. Eller mellan vänner.«

Det var bland annat sökande efter kärlek Agnes Lidbeck ville skildra när hon beslutade sig för att skriva romance. Hon är faktiskt en stor läsare av underhållningslitteratur, speciellt romance (främst amerikansk), och skrev sin D-uppsats i litteraturvetenskap om eskapistisk litteratur för kvinnor.

– Jag tänkte att det vore kul att skriva något som var kul att skriva och kul att läsa. 

Det har hunnit bli oktober. Vi sitter på nedersta våningen i Lagerhuset i Göteborg. I byggnadens ena ände ligger Litteraturhuset; där ska Agnes om några timmar sitta på en scen och samtala om vilken demokratisk funktion fysiska boklådor fyller. I husets andra ände finns den tjeckiska krogen Schnitzelplatz. Från Tjeckien kommer inte bara ordet napravit (ni minns – »att korrigera«) – utan också tankovna, färsk opastöriserad pilsner. Schnitzelplatz är en av två krogar i Göteborg som serverar tankovna; ölet levereras på fredagar med en tankbil direkt från Plzen i Tjeckien.

Lunchruschen är över, eftermiddagssolen faller in mellan palettblad planterade i stora terrakottakrukor. Agnes berättar att hon skickade ett synopsis plus utkast på en romance-trilogi till sitt förlag, och fick ett treboksavtal. 

I berättelsens centrum stod tre unga kvinnor som på olika sätt skulle hitta kärleken. Österlen, fladdrande gardiner, sommar, lavendel. Förhoppningen var att detta att skriva genrelitteratur –mer planerat, strukturerat – skulle göra hennes skrivprocess lustfylld. Men hon tvingades inse: det flög inte. Blev inte riktigt romance och inte något annat heller; hon ville skriva i genren men ändå ifrågasätta vissa saker med den.

– Texten blev nästan nedlåtande, som att jag låtsades tycka på ett sätt om världen som jag egentligen inte gör. Och så allt detta med sommar på Österlen … Jag kände bara att fan, det blåser ju hela tiden på Österlen. Det blev inte romantiskt.

Till slut kontaktade Agnes Lidbeck sitt förlag och meddelade att hon nog behövde betala tillbaka förskottet, eftersom hon hade bestämt sig för att skriva »800 sidor om torskdöden istället«. 

– De bara »mm, okej … «. Istället för tre böcker i en serie som skulle vara kommersiellt gångbar fick de en bok som kanske … inte är så kommersiellt gångbar. Men som jag verkligen ville skriva!

Hon skrattar.

– Och på förlaget är de glada och stöttande. Ingen saknar mitt halvdassiga försök att skriva romance.

SÅLLAR. Agnes Lidbeck har varit noga med att freda sin privata sfär. »Jag har ett Instagramkonto, men det är låst. Jag är ganska noggrann när jag väljer vad jag vill visa upp för andra.«

Det bör sägas: Nikes bok handlar inte främst om torskdöden, utan om ett litet skånskt kustsamhälle som förändras genom decennierna (vilket, absolut, bland annat beror på att fisket sinar). Platsen Kummelvik är fiktiv, hoppusslad av spridda minnen från Österlen, en plats där Agnes har sina rötter och där hon tillbringat mycket tid som barn, ung och vuxen. Romanen skildrar tre familjer över fyra decennier, inte av en slump utspelar boken sig under samma tidsrymd som Agnes levt. Berättelsen tar sin början 1982 på en strand på Österlen, inleds:

Det första som händer är en katastrof. Allt som följer efter den är ringar på ett vatten.

Läsaren får sedan följa hur de tre familjerna svetsas samman, av kärlek och trauman, av utsatthet och längtan. De blir beroende av varandra; praktiskt, känslomässigt. Beroendet får konsekvenser. Kärleken får konsekvenser. Det är ett epos, och Lidbecks blick på sina karaktärer är varm, nyfiken och nyanserad, inte så distanserad som i den triptyk av kortromaner med vilken hon inledde sin författarkarriär.

Jag frågar varför hon efter tre strama – och framgångsrika – romaner har skrivit någonting så omfångsrikt och tungt, så svårskrivet? Agnes raka svar: för att se om hon kunde.

– Men också för att jag kände att jag var inne på en ganska farlig väg med de andra böckerna, där jag inte gjorde livet eller människorna riktigt rättvisa. Den här cynismen eller ironin som är så lätt att dra till med, och humorn, distansen, den är inte alltid så bra för en som konstnär, eller som medmänniska. Jag ville vara mer sårbar. Ta den risken. Jag hade absolut kunnat fortsätta skriva syrliga medelklassobservationer, men jag tror inte att jag hade blivit en bättre människa av det. Och den här boken har gjort att jag känner mig som en lite bättre människa. Jag har verkligen försökt sträcka ut handen så långt som möjligt mot någon sorts förlåtelse.

Hon stirrar upp i taket, skrattar till.

– Men kul har det inte varit!

Agnes Lidbeck möblerar om kroppen på trästolen. Enligt naprapaten har hon fått ischias. Hon känner sig »lite åldrig«. Ska man verkligen ha ischias när man är 40? Men det är detta med anspänningen inför recensionerna, och så en väldigt dålig arbetsställning. Texten brukar komma lätt till henne men den här skrivprocessen har varit svår, stundtals dränerande, på slutet var hon så trött att hon låg på mage i sängen och skrev. Inte ergonomiskt optimalt.

Nu får hon betala notan.

»Sträcka ut handen mot någon sorts förlåtelse«, säger hon. Vem ska förlåtas? För vad? Det behåller hon för sig själv, men säger att det är just detta att verkligen försöka förstå sina romanpersoner, inte döma dem, som tagit så mycket kraft. De är en brokig skara människor: Fastighetsägaren Tommy, lite gubbig, med alkoholproblem. Kommunalpolitikern Rosmarie som har dålig kontakt med sina barn. Krogägaren Janne med hästsvans.

– Det viktigaste för mig var när jag insåg att jag inte bara ville berätta om de här tre unga tjejerna utan lika mycket om deras föräldrar, och den här platsen, ett litet skånskt kustsamhälle. Och när jag fick börja skriva fritt på Janne och Tommy, då kände jag att här finns det något jag kan ta i! Nike, som ligger närmast mig även om hon inte är självbiografisk, har jag väl kunnat skriva, men jag fick inte alls samma kick som av att skriva om Tommy. Jag älskar Tommy! 

Jag älskar också Tommy, medger jag. En av alla bokens karaktärer som snubblar runt i kärlekslivet utan att vare sig komma tillrätta eller till sin rätt, som vill väl men inte förmår.

Det finns någonting trösterikt i karaktärernas famlanden och misslyckanden. Jag läser Nikes bok som att det inte finns en väg, eller ett val, som är det rätta och som automatiskt leder till lycka. Utan hur man än gör …

– … hur man än vänder sig har man ändan bak!

Och det … finns konsekvenser med alla livsval?

Exakt så. Det kan inte bli riktigt bra hur man än gör. Eller, det kan bli bra hur man än gör. Eller det kanske var bra men man märkte det inte?

Jag kände ju inte direkt när jag läste att »detta är en författare som tror på livslång kärlek«.

– Haha! Fast jag gör det, jag tror bara inte på livslång romantisk kärlek. Jag tror på livslång kärlek till ett yrke, eller till ett barn. Eller mellan vänner. Eller i en relation, bara att den inte kan se likadan ut hela tiden, den måste få övergå i något annat då.

– Och jag menar, livslångt är inte med automatik lyckligt? Det finns livslånga sjukdomar. Diabetes är livslångt! Livslångt är inte alltid något att stå efter.

»Självklart vill jag att världen ska applådera mig. Men om världen inte gör det har jag i alla fall skrivit en bok som är som jag vill ha den.«

Ett konkret dilemma för flera av romanpersonerna i Nikes bok är otrohet. Följa sina impulser och infall? Lämna eller inte? Stanna hos den som bedragit? Agnes Lidbeck säger att hon velat skriva om kärlekens ramar, om hur kärlek inte uppstår och formas i ett vakuum utan påverkas av ekonomiskt beroende, av makt och hierarkier och sociala normer. Hon häller upp lite vatten, säger att det ofta finns en föreställning om att man ska kunna göra saker utan att behöva ta konsekvenserna. Att hon tänkte mycket på det när hon skilde sig, att hon närde en längtan efter att bli förstådd och bekräftad, att alla skulle säga att »vi förstår dig, självklart är det här rätt«.

– Men de riktigt viktiga valen i livet har jag gjort utan att någon har applåderat mig. Som en skilsmässa med små barn, i en situation där alla omkring mig sa att »nämen gör inte det här, vad ska det vara bra för, vad tror du att du ska vinna på det här?«. Men jag kände att det här gör jag oavsett vad någon tycker. Lite som med Nikes bok. Jag är skitnervös för hur den kommer att tas emot. Självklart vill jag att världen ska applådera mig. Men om världen inte gör det har jag i alla fall skrivit en bok som är som jag vill ha den.

En paradox: behovet av att vara sann mot sig själv, trots att det sitter så oerhört djupt i henne att följa sociala konventioner. Vad beror det på? Vad har format henne? Varifrån kommer den inre röst som säger åt henne att hon »gör fel«?

Det här är ett av tillfällena då jag ställer en fråga och får som svar: »Det vill jag inte prata om.« Hon ler ett snett leende, där finns inget agg, men väl: en gräns. Men hon kan säga så mycket som att de där konventionerna är otroligt närvarande i henne. Där finns barndom och vuxenblivande med två föräldrar med vitt skilda klassbakgrunder, en längtan efter konstnärskap ställd mot konventioner och äldre borgerliga föreställningar om vad en kvinna bör göra, och vara.

– En gång, hos en terapeut, försökte jag förklara varför jag lade så mycket kraft på att inte mangla mina handdukar. Det finns så starkt, i mig, en känsla av vad man ska och inte ska göra, den är extremt … Det ska vara manglat. Det ska vara hemlagad mat varje dag, inga halvfabrikat, alla i familjen ska sitta ner och äta vid ett dukat bord med servetter och tända ljus och frukt till efterrätt, det ska vara hembakat bröd på morgonen och städat på ett visst sätt och ordning i kökslådorna. Så även om det låter banalt har det tagit emot för mig att säga att »jag väljer att äta ostmackor och skriva den här boken istället för att mangla handdukarna«. Där går gränsen för när jag känner att jag är en dålig förälder.

Det är ju inte som att du låser in barnen i en garderob. Det du gör är att knöla in handdukarna i skåpet, bara.

– Nej, gud, jag viker dem, såklart. På tre. En, två, tre, ett veck där och ett veck där. 

Hon visar med händerna, viker en osynlig handduk på Schnitzelplatz bordsskiva som är fläckad av ölglasringar.

– Men jag manglar dem inte!

Vilken revolt.

– Det är rätt lutherskt. Min poäng är att jag är extremt medveten om att jag gör någonting som … någonting i mig säger … att jag inte får göra. Och i min värld är det en smärre revolution. Att barnen får äta Hönökaka, för att jag hellre vill skriva en bok än baka bröd.

PÅ STRÄCKBÄNKEN. Agnes Lidbeck beskriver väntan på recensionerna som scenskräck. »Bara det att man inte ska gå upp på en scen för man har redan gjort allt man kan, och nu bara väntar man på att folk ska tycka någonting.«

I Nikes bok finns en berättarröst, den är viktig för den handlar om just detta – att gå sin egen väg, skriva som man själv vill. Berättarrösten skjuter in reflektioner, sanningar, sådant Agnes velat säga om världen. Där finns en passage om att fraktaler är »ett självlikformigt mönster med struktur i alla skalor, vilket betyder att det liknar sig självt på samma sätt som ett träds grenar i sin tur har likadana fast mindre grenar, en så kallad naturlig fraktal«. Där finns ett stycke om hur Birger Sjöberg talar med Frida om stjärnhimlen. Där finns en analys av hur Christer Petterssons språkbruk färgas av hans roll i Palmeutredningen: »När Christer Petterssons lägenhet belägras av media, och när han genomför intervjuer, är det många som fäster sig vid att han inte alls talar som man kunnat förvänta sig att en ›a-lagare‹ skulle tala, en av samhällets utslagna olycksbarn skulle tala. Istället har det smugit sig in formalia i hans språk, märkliga ordvändningar som kanske skulle låtit normala skrivna i en utsaga från domstolen men väl knappast, knappast väl, mellan läpparna på den här mannen som slåss i trapphuset.«

Jag frågar Agnes vad hennes förläggare och redaktör har tyckt om utvikningarna.

– De tycker att det är helt bananas. Haha! Jamen jag tänkte …

Hon skrattar så att hon måste hejda sig, dricker mer vatten.

– … jag ville förklara vad jag menade. Som när Olle berättar om Sonjas sjukdom, då använder han ord som han inte skulle använda normalt. Det finns ju en sådan process i språket, jag ville förklara den och då kom jag att tänka på Christer Pettersson, som är ett sådant tydligt exempel.

– Jag tänkte att om jag ändå gör något som är helt och hållet för långt och för stort och för mycket och för … ja, för allt, då tänker jag skriva helt och hållet på mitt sätt. Förlaget säger att det här kommer kritikerna att hata, och ja, det kanske de gör?

Men tror du att de kommer att hata det?

– Jag vet inte! Jag kan ju bara tänka mig att de kommer att säga: »Vad tror hon att hon får göra, egentligen?«

»Just satan! Och då tänker jag varje gång: Jag ska aldrig mer skriva en bok!«

Kanske når hon här paradoxens absoluta kärna. En författare som är så livrädd för vad andra ska tycka om hennes bok att hon rent fysiskt faller samman, men som ändå med berått mod skriver en 750 sidor lång bok med passager som hon på förhand vet är »bananas« därför att det är viktigt, nej, helt avgörande för henne att få skriva precis det hon vill.

Hon har funderat på pseudonym. Tror att det skulle vara ganska skönt om det bara vore boken som blev bedömd.

– Den är så stark, den här känslan av att bara vilja smälta in i väggen.

Hon säger att hon aldrig tänker på recensioner eller läsare medan hon skriver. Först när hon är färdig kommer insikten som en örfil:

– Just satan! Och då tänker jag varje gång: Jag ska aldrig mer skriva en bok!

Känner du så nu?

– Mm. Fast jag har börjat skriva någonting. Jag vet inte exakt vad det är. Men det är … någonting i det här att … i bilder finns det ju en som aldrig syns. Det är den som håller i kameran.

Hon tystnar, har förklarat färdigt.

Glasklart.

– Haha! Där har du en liten elevator pitch! Men det är långt kvar tills den boken är något att oroa sig för.

Det måste vara skönt att ha något annat att hålla på med mitt i recensionsångesten. Att kunna tänka: Äh, det är ju det här jag skriver nu, skit i Nikes bok.

– Mm, för den är ju död för mig. Fast tidigare har jag känt att jag varit ganska klar med romanpersonerna när jag skrivit färdigt en bok. Nu känner jag ändå lite att … undrar vad Tommy gör nuförtiden?

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #6 2021 (06 december 2021) och är skriven av .