Vad är en diktsamling?

Vill du ge ut dina dikter i bokform? Här bjuder vi på ett utdrag ur Mats Söderlunds nya handbok Skriva poesi, med råd till dig som vill samla dina dikter till en större helhet.

Hur lång måste en diktsamling vara, hur många dikter, måste alla dikter handla om samma sak, måste dikterna ha titlar? Det finns så många frågor om hur och vad. Men det finns inga mått, inga regler, inga begränsningar.

Det är dikten som bestämmer vad dikten är. Språket, poesin, temat, du – som bestämmer hur just den här boken ska se ut. Hur många sidor, hur breda sidor, hur långa rader. Återigen handlar det mycket om att träna upp sin lyhördhet. Att läsa och pröva dikt­erna i många variationer. Gå runt och tugga på dem. Vad smakar det som? Formen och innehållet hänger ihop också i den här aspekten. Att skriva en diktsamling på 1 024 sidor, som Johan Jönssons dit. dit. Hään., är ett risktagande. Men när temat, motiv­skiktet, det man vill uttrycka, kräver det, så får man så lov att skriva 1 024 sidor. När det visar sig att ligg­ande A3 är det format som gör dina dikter mest rättvisa kan det vara värt att kämpa för, må det bära eller brista.

Se alltså även formatet på din diktsamling som en kreativ utmaning. Hur lång, tjock, bred, hög ska den vara? Det är bara du som vet hur lång eller kort din diktsamling måste bli. Det hindrar inte att du bollar tankar med någon: en förläggare, redaktör eller grafisk formgivare.

Du vet om det saknas något. Du vet om du ­tänk­er skicka in något som inte är riktigt färdigt. ­Låt det hellre ta ett år till än att du skickar in ­något som du kommer att få tillbaka med två ­korta rader.

Botanisera gärna på biblioteket. Du ska finna att en diktsamling ofta är ungefär lika stor som en vikt A4-sida och innehåller 40–60 sidor, ofta med blanksidor mellan olika avdelningar.

Men du ska också finna att det ­­finn­s diktsamlingar på 20 sidor. ­
­Och 1 024 sidor. Att det finns dikt­samlingar med 100 korta dikter och »samlingar« med en enda lång dikt. Tomas Tranströmers första diktsamling ­heter 17 dikter och innehåller just 17 dikt­er, på 50 sidor.

Våga bryta mot normen.

Eller våga vara konventionell.

Att ett format är vanligt betyder helt enkelt att det fungerar bra. Kanske ska din första diktsamling inte vara det galnaste formexperimentet? Tänk att du ska skriva många. Att du ska utvecklas som poet. Att du kommer att kunna övertyga med än större auktoritet när du väl etablerat dig.

Ta ändå ut svängarna, var sann mot dig själv.

Annons

Det viktigaste när du bestämmer dig för hur många dikter du ska skicka in är att du är ärlig mot dig själv. 40 dikter funkar bra som rikt­märke, men du kanske jobbar med ett tema som kräver det dubbla. Eller hälften. Fint. Men var ärlig. Har du valt ut 100 utkast för att du inte ­riktigt klarar av att välja bort, eller har du bara 25 dikter eftersom du inte orkat skriva färdigt, inte bearbetat tillräckligt många utkast?

Att sikta på 40 dikter kan vara ett sätt att ge dig själv ett riktmärke, varken mer eller mindre. Ungefär som när du förbjuder dig själv att rimma »brister« med »klister« en enda gång till. Tvinga fram den där extra kreativiteten som tar dig ett steg till i skrivandet.

Kan man verkligen anpassa sig så mycket till läsaren att man låter så krassa resonemang om format och omfång påverka slutresultatet?

Måste man inte vara helt omutbar som poet?

Det ser ut som en konflikt men behöver inte vara det.

Att skriva sina dikter är en sak. Det sker i fullständig koncentration och med hundra procents uppmärksamhet på dikten i sig. Att göra dikterna färdiga för att möta en läsekrets är något helt annat. Sedan finns det förstås gränser för hur långt man går.

Det finns poesi som blir sig själv nog, helt sluten i ett internt resonemang, ett eko som rullar i en tom plåtburk. Smart, komplex och abstrakt poesi. Dikterna framstår mer som kodade meddelanden, chiffer att lösa, än som poesi.

Dikter måste kommunicera. Annars är de inte språk längre. Vad är språk om inte kommunikation? Problemet för dig, om du är en poet som gillar intellektuella konstruktioner, är att avgöra i vilken mån dikten ändå kommunicerar. Och om du tänker ta någon hänsyn till det.

När du tänker mycket på läsaren, tänker du bara på dig själv och din egen läsart, vilja, metod. Du har ingen annan läsare inuti dig. Lita på din inre läsare.

Jag har aldrig varit särskilt ängslig avseende läsarens möjligheter att ta till sig mina dikter. Men det är en avvägning man måste göra mellan olika aspekter av gestaltningen. Hur tydlig ska jag vara, hur tydlig kan jag vara utan att förlora i uppriktighet och poetisk sanning?

Många hävdar att det inte går att kompromissa alls. Dikten är sin egen sanning, det finns ingen annan sanning. Som att läsbarhet är en kompromiss?

Jag anser att diktens förmåga att kommunicera är en del av innehållet, budskapet, formen. Precis som du väljer versmått måste du välja mellan att vara exakt eller tillgänglig i ditt uttryck. I den ­bästa av världar sammanfaller de två motpolerna. Att insistera på hexameter och fördöma den fria ­versen med fnysningar var en gång i tiden ett ­uttryck för en diktarposition som vit, välutbildad man. Allt annat var nonsens. Till och med inom poesin sällar man sig till skolor och grupper och stilar och teorier. Även om man inte alltid låtsas om det.

Det går inte att kompromissa alls.

Det är också min erfarenhet att en diktsamling söker sin egen form. Om man tillåter sig att lyssna på dikternas helhet, att söka efter en vibration i materialet som förstärks under vissa förhållanden, så uppenbarar sig formen. Det är sant både för den enskilda dikten och för helheten. Vinden viner i ditt inre, snön faller, drivor byggs upp bakom utedasset. Formen beror på vindriktningen, temperaturen, mängden snö.

När jag arbetade med Stillhetens sträckta ­halsar prövade jag många olika format innan jag hittade den slutgiltiga och delade upp den långa dikten i 186 numrerade strofer om vardera fem rader (utom den sista). Hela den långdikten är dessutom kursiverad. Det är ett slags inofficiellt förbud bland författare att lyfta fram en ton eller effekt med hjälp av typsnittet, kursiveringar eller fetningar. Om man måste använda sig av det för att få fram tonen, så har man misslyckats. Orden ska uttrycka allt, bära alla aspekter av det man skrivit. Det gäller i princip även poesi. Men sam­tid­igt finns skolor inom poesin där ordens ut­seende och placering på pappret i allra högsta grad är en del av uttrycket. Ungefär som scen­poeter bidrar till uttrycket med sin röst, sina gest­er och sin klädsel. Jag vet bara att jag prövade många olika former och variationer och när den kursiverade dikten uppenbarade sig föll allt på plats.

Samma sak hände med Årorna i Flocktjärn som utkom 2016. Det är en diktsamling i liggande A3-format, den mäter med andra ord mer än 80 centimeter över ett helt uppslag. Den var antagen i traditionellt stående format av förlaget och vi planerade utgivningen. Men jag var inte nöjd utan fortsatte experimentera med utseendet på dikterna. Mitt problem var att jag jobbade mycket med att få minnen och samtid att mötas, jag ville se olika aspekter av dikten i ett slags samtidighet. Det är vad de flesta dikter gör i sitt mikro­perspektiv, men jag försökte lyfta blicken från den enskilda raden och ändå behålla samtidig­heten. Ett problem som jag jobbat med ända ­sedan ­debuten.

Först drog jag ihop dikterna och gjorde längre rader, sedan lade jag ner A4-sidan och drog ut raderna ännu mer … nu började det likna något, jag visste att jag var på rätt väg. Men dikterna spände nu istället över flera sidor. Det fungerade inte alls. Slutet hamnade fortfarande för långt från början. Och jag ville att man skulle se hela dikten samtidigt. Det blev liggande A3 och form­en klickade. Jag prövade med ännu större format men sidan blev alltför ödslig. A3 var helt rätt. Jag är fortfarande tacksam över min förläggares reak­tion när jag halade upp A3-utskriften på hans bord: »Jahaja, jamen då gör vi så.«

Ge dig inte.

Gillade du den här texten? I Mats Söderlunds sprillans nya bok »Skriva poesi« får du lära dig hur du slipar dina lyriska bilder, hittar tonen, använder rätt rytm och mejslar fram diktens smärtpunkt. Med inspirerande exempel från diktkonstens historiska höjdpunkter analyserar boken också hur poeter som Karin Boye, Sapfo och Sonja Åkesson trollbundit sin publik.

Beställ boken i vår webbshop för endast 249 kr.

Eller... Ge bort Skriva och få boken på köpet!

Du har väl inte missat vårt julerbjudande? Gör en skrivande vän riktigt glad och ge bort en prenumeration på Skriva i julklapp. Som tack ger vi dig ett ex av »Skriva poesi« utan extra kostnad. Totalt sparar du 324 kronor!

Beställ prenumeration