Det är midsommarafton, och om du läser detta Fredagsbrev är risken stor att du håller en mobiltelefon i handen. Här kommer en paradox: Du ska läsa klart, för jag har en hygglig poäng just den här fredagen, men sedan hoppas jag att du inte ska vilja läsa något mer på några timmar.
Åtminstone inte på en mobilskärm.
Det är midsommarafton, och jag tänker på hur många gånger jag kommer att ta upp telefonen under dagen. För att hitta ett recept på potatissallad. För att sätta på en låt. För att hitta bästa cykelvägen till ladan i Roslagen där vi ska fira. För att fota en solnedgång, en badsjö, ett barn med en jordgubbe, ett grässtrå. För att skriva ett SMS till mamma. För att se så att det här Fredagsbrevet verkligen kommit fram som det ska. För att slentrianmässigt göra en av DN:s fyror när jag nattar ett barn. För att, innan jag somnar, titta på sju villor på Booli som jag inte vill köpa.
Påverkar det mig? Jag vet inte. Hur mår min hjärna, egentligen? Jag vet inte.
Innan jag föddes drev min farmors familj ett pappersbruk i norra Dalsland och på marken de ägde låg två små stugor där arbetarna kunde semestra veckovis. När bruket lades ned fanns stugorna kvar och där tillbringade jag, mina syskon och min pappa några veckor varje sommar.
Där fanns absolut ingenting.
Ingen el. Inget rinnande vatten. Inget badrum, ingen dusch, ingen toalett. Inga andra människor. Inga leksaker. Helt bokstavligt: ingenting.
Och samtidigt allt.
Vad gjorde jag? Satt på en sunkig gammal utemadrass och åt knäckebröd med räkost och läste i timmar, i bästa fall en biblioteksbok min mamma hade skickat med mig och när den var utläst, tidning efter tidning ur en trave med »Det bästa ur Reader’s Digest«, med rubriker som »Röda Nejlikan i Kampucheas djungler«, »Khomeinis krig mot kvinnorna« och »Håller Medelhavet på att dö?«.
Jag metade abborre. Satt i timmar och glodde på flötet medan pannluggen bleknade och humlorna flög runt i klövern, och det nappade aldrig för vi agnade med korvbröd men vad gjorde det, vi hade ju grillkorv att äta till lunch sedan.
Vi badade. Byggde en flotte. Gjorde skattjakt med en hög gamla mynt som vi hittade i ett askfat i den lilla stugan, som kallades »Lillan«. Grävde efter blålera i strandkanten och letade smultron i dikena. Fick myggbett och fästingar. Åkte på bäversafari, satt blickstilla medan pappa rodde och glodde på stenar och svarta blanka rötter som stack upp ur sjön tills det plötsligt, någon enda gång, small till när en bäver drog till med den platta svansen för att varna och sedan dök ner i djupet.
På kvällen vek vi upp jeansen och vadade ut tills vattnet nådde knähögt, stod där i den blå skymningen och borstade tänderna och viftade undan knotten och spottade tandkrämsskum som spred sig på vattenytan. Sköljde av munnen med en näve sjövatten. Kröp ned i sovsäcken och rös av sanden som samlat sig längst ned. Pappa blåste inte ut stearinljuset förrän vi hade somnat.
Jag vill ge mina barn allt men just denna sorts stillhet, detta lugn, har jag svårt att åstadkomma. Alla i min familj, mina barn, jag, min sambo, graviterar mot skärmar, våra hela liv är så sammanflätade med dem och deras blå ljus och varje gång man ska läsa ett veckobrev, köpa en bussbiljett, ringa en vän, registrera sjukfrånvaro, skriva in ett tandläkarbesök, betala sin parkering, betala vad som helst, har man snart sugits in av notiserna och algoritmerna.
Häromdagen fick jag inte tag på en människa jag hade intervjuat. Inte på hela dagen. Inte per mejl, inte per telefon, och när jag framemot kvällen med lätt panik messade hennes kollega visade det sig att hon hade åkt på semester utan sin mobiltelefon i flera veckor. Det är det smartaste, modigaste och mest vansinniga jag hört talas om 2026! Och jag vore inte jag, jag vore inte en 42-årig medelklasskvinna, om jag inte omedelbart skrev ett SMS min sambo och föreslog en »skärmfri sommar« för hela familjen, för att sedan – varsågoda – försöka överföra min ångest och uppmaning om detox på samtliga Skrivas nyhetsbrevsmottagare.
Men jag tror att ni ska ge budskapet en chans. I senaste numret av Skriva berättar fem författare om när de kör fast i skrivandet, och hur de kommer loss. En av dem, Johan Theorin, pratar intressant om hur han lärt sig att han behöver distans till det han ska skriva om för att kunna skriva det, vilket fick mig att tänka på barndomens nedkopplade ledighet och på vad hjärnan och skrivandet faktiskt behöver den här sommaren.
Kanske är det en paus? Lite distans? Att våga låta dagarna bli långsamma, istället för att sitta och stirra på en skärm där ett bokprojekt kört fast (och där massor av klistriga appar och algoritmer står redo att ta din hjärna i besittning).
Har ni några andra råd om hur man kommer loss ur sina skrivlåsningar – mejla oss på redaktion@tidningenskriva.se, så lovar vi att dela med oss till läsekretsen.
Veckans …
… sommardag
Nu talar jag möjligtvis lite emot mig själv här, jag är ledsen men degen ska in och Skriva har ett fint sommarerbjudande: just nu kan du teckna en digital prenumeration och få tre månader för endast 118 kronor. Jag lovar att det är minst lika stark och användbar läsning som »Röda Nejlikan i Kampucheas djungler«.
… relaterbarhet
Min favorit Sanna Samuelsson – vars huvudperson i Mjölkat kastar sin mobiltelefon i en sjö – skriver om digitala distraktioner i senaste numret av Författaren. Den mest relaterbara mening jag läst denna vår: »Somliga dagar är det som att världens regntunna av kommunikation bara svämmat över och jag drunknar.«
… helgläsning
Bengt Ohlsson har skrivit fint, utifrån sin roman Midsommarnattsdrömmar, om hur man kan arbeta med olika tidsplan i sin text. Passande helgläsning!
… packning
Det knastrade i synapserna i går när jag behövde räkna ut vad jag skulle packa inför bilresan mot Roslagen, och efter det tågresan från Stockholm till Malmö som jag ska göra själv med tre barn (ett eldprov), och slutligen från Malmö till Dalsland. Kommer jag att behöva ett tält om en vecka? Hur många små klänningar skitar min treåring ner på en vecka? Hur många Bamsetidningar läser en sjuåring på fyra timmars tågresa?
… dagdröm
En hemlig fantasi jag har är att det, under denna tågresa från Stockholm till Malmö, som jag nu då ska genomföra skärmfritt och dessutom sockerfritt (det stod klart efter ett tandläkarbesök med dottern i veckan) ska sitta människor i samma tågvagn och i smyg betrakta oss, kanske pensionerade lärare eller hjärnforskare, varför inte min gamla rektor från mellanstadiet eller Anders Hansen? Och de ska titta på mina barn som lugnt sitter och läser sina böcker och tidningar medan de knaprar på orostade valnötter i fyra och en halv timme, och efter tågresan ska de här människorna, Anders Hansen och Ragnhild Selstam, om hon fortfarande lever, gå fram och klappa mig på axeln och säga någonting om att jag är en »helt fantastisk förälder«.
Tror ni att det kommer att ske? Nej, för jag ska säga er vilka som är allra mest förlorade i sina mobiltelefoner och absolut inte noterar pappersläsande barn i en tågvagn: Folk över 50.