Foto: Elias Österberg

Måste man älska sina karaktärer?

– Ja, även när du tycker att de är riktigt stora svin. Allting hänger ihop i skrivandet, det är ett kärleksarbete man ägnar sig åt. Den omsorg du lägger ner på texten har ingen gräns.

I sin nya bok Skrivandet sinne berättar Elisabeth Rynell om relationen till författarvännen Sara Lidman och de samtal de hade om skrivandet; om processen, rutinerna, tvivlen och undren. I boken beskriver hon hur Sara Lidman en enda gång gav sig på henne för någonting hon skrivit.

– Det gällde min romangestalt Knövel i Hohaj, flickan Innas puckelryggige och misshandlande far. ”Du älskade honom inte”, sa Sara. ”Du klarade inte av att älska honom. Och därför blev han inte bra.” Och just så var det. Eftersom det var sant blev jag inte ledsen när hon sa det.

Elisabeth Rynell

debuterade 1975 med Lyrsvit m.m. gnöl och skriver både lyrik och prosa. Romanen Hohaj (1997) blev en stor framgång och belönades bland annat med Sveriges Radios Romanpris och tidningen Vi:s Litteraturpris.

– Knövel var ju vidrig. Han tog sig rätten över sin dotter och hennes liv. Även rätten att ligga med henne efter att han hade blivit änkling. När jag förstod det tappade jag lusten att berätta den historia som blev Hohaj, men sedan tog jag tag i det och satte igång. Jag stred verkligen med mig själv för att hitta något ljust och vackert i Knövels karaktär och för att i alla fall kunna älska honom fläckvis. Det jag hittade var att han älskade sin hustru väldigt mycket, men det räckte inte för att jag skulle komma över skammen över att en sådan som han skulle finnas med i min bok.

Känner du ett avstånd till din karaktär så skadar det alltid gestaltningen, menar Elisabeth Rynell. Och det räcker inte att komma karaktärerna nära på ett intellektuellt plan, det måste vara med hela kroppen – som författare måste du våga släppa kontrollen.

– Skillnaden är att först då börjar karaktärerna leva, säger hon.

Hur vet du om du älskar dina karaktärer?

– Det är inget som jag funderar kring, det bara är, antingen eller. När det stämmer är jag lycklig i deras sällskap, oavsett om det är bra eller tråkiga saker som händer så trivs jag. Precis som i verkliga livet innehåller all kärlek tvivel, men parallellt med tvivlet finns det där engagemanget som jag pratar om. I Till Mervas som jag skrev fem år efter Hohaj finns en annan fadersgestalt med och där har jag lyckats på ett helt annat vis.

Annons