Hur fick ni idén till en lärarhandledning?
– Huvudpersonerna i Fula tjejer går i åttonde klass på en högstadieskola där någon skapar Instagramkontot
@fulatjejer. De bestämmer sig för att sätta dit personen bakom kontot. Vår dröm var att boken skulle bli spridd på just högstadieskolor, och vi trodde att en maffig lärarhandledning skulle öka chanserna.
Ni är tre författare som ska göra tre böcker tillsammans. Har ni valt ämnen med ambitionen att böckerna ska passa som läsning i skolan?
– Nej, verkligen inte, ingen av oss gillar den där sortens ungdomsböcker som är skrivna med en agenda. Vårt idéarbete började med att vi tillsammans skrev ner sådant vi var irriterade eller arga på. Däremot gillar vi att förankra våra böcker i nutiden, därför blev Fula tjejer naturligt en bok som känns aktuell.
När i processen skrev ni handledningen?
– I förväg, så att den skulle finnas färdig redan när Fula tjejer släpptes. Vi visste av erfarenhet att många lärare uppskattar en sådan handledning. De hinner inte alltid läsa boken själva och då är det svårt att skapa ett bra frågebatteri. Alla känner sig heller inte helt trygga med att handleda litteratursamtal.
Var det svårt?
– Nej, jag har själv undervisat högstadie- och gymnasieelever i svenska. Framförallt har både jag, Sara Ohlsson och Lisa Bjärbo tidigare gjort många skolbesök där vi lett diskussioner om böcker. Vi har snappat upp hur ett bra samtal kan utformas. Det man vill komma ifrån är kontrollfrågorna, typ »vad åt de till middag?«. Bra litteratursamtal börjar i boken men blir en språngbräda ut i universum, med diskussioner som kan landa var som helst. Handledningen vi skrivit är ett försök att skapa sådana samtal. Den är utformad så att läraren snabbt kan checka av läsförståelsen och sedan komma in på det »götta«, de stora frågorna.
Som vadå?
– Pratar man utifrån en bok som Fula tjejer kan ungdomar förstå och sätta ord på saker de hela tiden utsätts för, och som de tror är normala. Som näthat. Många tror att det är en del av livet, men i samtal med andra kan man få syn på att det varken är bra eller normalt.
Är det svårt att leda ett samtal när läsarnas kunskapsnivå varierar?
– En bra lärarhandledning kan faktiskt bli ett hjälpmedel om skillnaden är stor eleverna emellan. En elev som inte gillar att läsa har ofta dåligt självförtroende, och tror att hon missar saker, eller inte hänger med. Då kan ett samtal bekräfta allt man ändå har fattat – de flesta brukar hitta någonting att säga. Det är så man ska jobba med litteratur, tycker jag. Inte: »Läs själv och skriv en uppsats.« Utan samtal! De är A och O för att utveckla läsförståelse. Frågor om en bok är inte som matematik, där man har svåra tal för de som kan mycket och enklare tal för de som kan mindre. Ställer man stora, öppna frågor som »Vad tänker du om den här situationen?« kan alla svara.
Något annat som är viktigt att tänka på?
– Att ingen får känna sig exponerad. Som vuxen vill man i ett samtal om litteratur gärna komma in på olika människors erfarenheter av livet, men tonåringar är självmedvetna och lever i en värld som handlar mycket om status, makt och sociala spel. Man kan inte säga: »Berätta om en gång då du blev ledsen«, för då kan någon känna sig väldigt blottad. Det är det som är så fiffigt med litteratur: vi kan diskutera livet utifrån fiktiva erfarenheter.