Sissel och Eskil bor i ett torp, arbetar hårt och står ofta hjälplösa inför sjukdomar, olyckor och hungersnöd. Varför ville du prova att leva som de?
– Det kändes naturligt, eller nästan tvunget, att utsätta mig själv för något av det de upplevde. Genom att läsa på får jag förstås kunskap, men när jag sedan skriver är det viktigt för mig att känna saker i kroppen: platser, avstånd, väder, påfrestningar. Jag ville skaffa mig kroppsminnen, kan man säga, för att tillföra autenticitet till texten.
Hur gick du tillväga?
– Det första jag bestämde mig för var att göra mina researchresor på cykel. I Oxögat skildrar bland annat uppförandet av Kosta glasbruk, och det fanns ett antal ställen i Småland jag ville besöka – glasbruk, glasbruksruiner, hembygdsgårdar och backstugor. Så under en sommar gjorde jag två veckolånga cykelfärder. Jag valde medvetet skogsvägar och cyklade med tung packning upp och ner i backar. Ibland fick jag släpa cykeln. Jag hade dålig kondis och fick anstränga mig, och det tillförde mycket till min upplevelse, på ett helt annat sätt än om jag hade åkt buss eller kört bil. För så där var det ju för fattiga människor på 1700-talet: de fick hela tiden anstränga sig fysiskt. Det går knappt att föreställa sig hur mycket en kropp fick arbeta.
