»Jag ville skaffa kroppsminnen«

När Ida Andersen skulle skriva om en fattig familj i 1700-talets Småland ville hon förstå sina huvudpersoner på djupet. Lösningen: att utsätta sig själv för strapatser.

Sissel och Eskil bor i ett torp, arbetar hårt och står ofta hjälplösa inför sjukdomar, olyckor och hungersnöd. Varför ville du prova att leva som de?

– Det kändes naturligt, eller nästan tvunget, att utsätta mig själv för något av det de upplevde. Genom att läsa på får jag förstås kunskap, men när jag sedan skriver är det viktigt för mig att känna saker i kroppen: platser, avstånd, väder, påfrestningar. Jag ville skaffa mig kroppsminnen, kan man säga, för att tillföra autenticitet till texten.

Hur gick du tillväga?

– Det första jag bestämde mig för var att göra mina research­resor på cykel. I Oxögat skildrar bland annat uppförandet av Kosta glasbruk, och det fanns ett antal ställen i Småland jag ville besöka – glasbruk, glasbruks­ruiner, hembygdsgårdar och backstugor. Så under en sommar gjorde jag två vecko­långa cykelfärder. Jag valde medvetet skogsvägar och cyklade med tung packning upp och ner i backar. Ibland fick jag släpa cykeln. Jag hade dålig kondis och fick anstränga mig, och det tillförde mycket till min upplevelse, på ett helt annat sätt än om jag hade åkt buss eller kört bil. För så där var det ju för fattiga människor på 1700-talet: de fick hela tiden anstränga sig fysiskt. Det går knappt att föreställa sig hur mycket en kropp fick arbeta.

Vad mer fick du ut?

– Cyklandet gjorde att jag kom nära den natur jag skulle skildra. Det hjälpte mig att nå bortom generella beskrivningar, som att »solen gick upp«. Istället kunde jag verk­ligen beskriva hur det är i ­skogen i Småland en tidig sommarmorgon. Hur känns daggen när solen just gått upp? Hur luktar tjärnen och mossan? Vad är det för nyans på himlen? Det är en sak att veta vilken temperatur det är, men en helt annan att uppleva tempera­turen mot kroppen.

Annons

Du sov också i en backstuga. Varför?

– Backstugan motsvarade ungefär den stuga där jag tänkte mig att Eskil hade vuxit upp. I sådana stugor kunde förhållandena vara otroligt enkla, mycket påvrare än Eskils och Sissels torp. De allra fattigaste kunde gräva ut en jordhåla i en sluttning, och sedan bygga till en sten- eller brädvägg med en låg dörr. Ibland kröp man in i stugan genom taket. Back­stugan jag sov i var väl lite uppiffad men det var ändå stampat jordgolv, stenväggar som var så glesa att man kunde se ut genom dem, och en stenhäll där man eldade. För mig var det betydelsefullt att känna hur det är att sova i en sådan stuga: lukten av jordgolv, fukten, och hur det rök in så mycket att röken stack i ögonen när jag skulle sova. Det var inga hälsosamma förhållanden.

Hur påverkade researchen din känsla för romanens huvudpersoner?

– Jag blev väldigt gripen av tiden, av hur människor levde och hade det, och kände att jag förstod bättre just hur svårt och tungt livet var. Kanske speciellt för kvinnor. Att jag tillbringade så mycket tid i ­Sissels och Eskils tänkta miljö gjorde också att jag kunde ge dem en kontakt med naturen som hade varit svår att skapa om jag bara suttit på ett kontor. Jag kunde placera dem i sin miljö på ett trovärdigt sätt. I boken finns en scen där Sissel går ner sig i en mosse, och när jag skrev den hade jag med mig just en känsla av att naturen kan vara farlig. Vi föreställer oss gärna att människor förr kände sig så nära naturen, men där fanns en påtaglig rädsla. Att gå in i skogen själv, till exempel, var inte tryggt.

Vad mer gjorde du under veckorna i Småland?

– Jag besökte hembygds­gårdar och gamla stugor och torp för att uppleva känslan av dåtid: jag fick provsitta möbler och känna på gamla handgjorda husgeråd. Det var bra att rent kroppsligt känna hur jag behövde kuta för att komma in genom de låga dörrarna, att känna rummens storlek och förstå hur trångt det var, hur nära varandra en familj var, rent fysiskt. Allting använde jag ju inte men ju mer man vet, desto mer rätt kan man be­skriva vardagliga situationer, även om man bara nämner vissa saker med några ord. Som spisarna. Numera står folk upp när de lagar mat, och även vid gamla vedspisar stod man ju. Men på 1700-talet hade folk bara en låg spishäll, några decimeter hög. På den fanns en öppen eld och sedan en trefot över. Så när man lagade mat fick man stå nedböjd. Sådana detaljer spelar stor roll. En kvinna på 1700-talet »stod« inte »framför« spisen, utan »stod böjd över« spisen.

Ida Andersens råd om research i ­verkligheten

  • Sök stipendier! Att göra researchresor kostar pengar.
  • Ta många bilder. Anteckningar är förstås bra, men om du i efterhand vill beskriva vår­grönskan på en äng du stått på, blir det bättre om du har en bild.
  • Om du ska leta i gamla arkiv finns det en poäng med att söka originalkällorna. Att bläddra i gamla tunga böcker med snirkligt präntat bläck är en annan sak än att läsa på en skärm.

Torparna Eskil och Sissel upplever det tidiga skiftet till industrisamhälle, då Eskil får jobb som timmerman vid byggandet av glasbruket Kosta. Du gick också en kurs i glasblåsning …

Annons

– Ja, jag ville ha upplevt det också. Att hålla i en sådan där puntel som glasblåsarna an­vänder, veta hur tung är den, hur man snurrar den och blåser, att få stå intill den smältande glasmassan och känna hur varmt det är, hur svårt det är att få upp glaset … ja, jag fick en förståelse för vilket oerhört hantverk det är. På många hembygdsgårdar kan man också hitta gamla verktyg från till exempel snickarverkstäder. Ska man skriva om ett bygge på 1700-talet är det värdefullt att själv ha hållit i en gammal såg. I en scen beskriver jag byggets avlöningskista ganska in­gående, och det underlättade förstås att jag hade sett den på riktigt på ett museum. Dessutom gick jag en kurs i paleografi, för att lära mig att tyda skrifter från den tiden, och för att lära mig lite 1700-talssvenska så att jag förstod bättre hur de talade.

Har du några konkreta tips på hur man ska gå tillväga när man gör den här sortens research?

– Jag tog många bilder som jag hade nytta av. »Just det, nu har de kommit till Rislycke, hur såg det ut i den där vägkorsningen?« Jag minns till exempel att jag tog en bild av ett kärr någon dimmig morgon. Sådana foton har varit värdefulla i efterhand. Jag har också antecknat en del. Några gånger ställde jag mig rätt upp och ner och skrev ned allt jag såg och upplevde: vad jag kände för dofter, såg för blommor, hörde för fåglar. I de texterna fanns en väldig närvaro.

Ida Andersen

Född: 30 juni 1960 i Brignoles, en liten by i Provence i Frankrike.

Bor: Malmö.

Bakgrund: Författare, över­sättare och kulturskribent som gett ut diktsamlingar, sakprosa och romaner. Hennes fackbok Stenminnen belönades 2009 med Smålands akademis Linnépris. Har en magister­­examen i Litterärt skapande.

Utgivning i urval: Intarsia (diktsamling, 2018), Här slutar allmän väg (roman, 2016), Stenminnen: de småländska stenmurarna – ett kulturarv (sakprosa, 2007), Där du alltid är (diktsamling, 2004).

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #2 2020 (06 april 2020) och är skriven av .