»Jag är ju trots allt vuxen«

Efter tio år och ett tjugotal barn- och ungdoms­böcker ville Maria Frensborg utmana sig själv genom att skriva en vuxenbok. Det visade sig vara lättare än hon trott.

Du har varit framgångsrik som barn- och ungdoms­författare. Varför en vuxenbok?

– Jag debuterade 2012 och har alltså varit författare i tio år, och hela tiden har jag varit ganska otrogen när det kommer till åldrar. Jag har skrivit för i princip alla åldersgrupper och det beror nog på att jag går på lust och idéer. Det är kanske inte så taktiskt om man ska odla sitt författarskap, men det är så jag fungerar. 

– Att jag skrev en vuxenbok handlade helt enkelt om att jag fick en idé jag ville testa. Jag hade skrivit vuxenlitteratur för byrålådan ett tag och inte riktigt haft självförtroende nog att försöka på riktigt, men nu ville jag utmana mig själv. 

Beskriv idén!

– Jag såg huvudpersonen Helena i Dag före röd dag framför mig – en mycket klimat­medveten nutidsmänniska som vill vara konsekvent, och som liksom tappar det när hennes man köper flygbiljetter till ­Mallorca. Hennes överjag är väldigt starkt och hon tycker att han är en idiot som vill att familjen ska flyga. Där fanns en intressant tematik och någon form av relationsberättelse. Dessutom kom jag tidigt på en väldigt bra plottwist.

Så hur gick det?

– Alltså, oväntat bra! Jag hade nog skolats rätt bra i målgruppsbyten. På ett sätt tror jag att det är ett lika stort hopp att skifta från barnböcker till ungdomsböcker, som från barnböcker till vuxenböcker. Det handlar ju om att anpassa sitt språk och sin berättelse efter läsarna och det där var jag redan oerhört medveten om, insåg jag. På något vis tänker jag att det är lättare att göra resan uppåt i ålder? Tidigare har det nog varit vanligare att göra tvärtom. PO Enquist skrev till exempel en barnboksserie som inleddes med De tre grottornas berg och den blev faktiskt totalsågad i DN. Okej, den översattes till flera språk och vann ett fint pris i Tyskland också, jag tror säkert att det fanns kvaliteter i den, men DN-recensenten skrev att det inte fungerade att Enquists sexåriga karaktär pratade ­lumparspråk. Det är någonting med den där tonträffen som är svårt – så svårt att inte ens en gigant som PO Enquist lyckades hundra­procentigt. Det är inte lätt att hitta barnets röst, jag upplevde det som enklare att skifta till att skriva vuxna karaktärer. Jag menar, jag är ju trots allt vuxen! Jag lever ett vuxenliv och är omgiven av vuxen­litteratur.

Annons

Hur gjorde du för att hitta rätt i språket?

– När jag skriver är jag lite som en skådespelare, jag liksom går i roll. Ska jag skriva en replik som levereras i vrede, sitter jag framför datorn och vevar och gör ilskna gester. Ibland när jag sitter på kafé och skriver, tänker jag att jag måste lägga band på mig och inte vara så fysisk …

– Det handlar väl om att sträva efter ett språk som är rätt för den som ska läsa. När man skriver för barn ska språket finnas men inte synas – inte störa. Språket ska hjälpa barnet att skapa inre bilder utan att stå i vägen för läsupplevelsen. I en vuxen­roman kan man arbeta mer med snygga formuleringar och så; för den vuxna läsaren kan språket i större utsträckning få vara dekoration.

Hade du längtat efter det?

– Ja, det hade jag nog … att få ta ut svängarna språkligt. Det är också skönt att känna sig trygg i att läsaren kan vänta lite på information. Som författare behöver man inte förklara allting direkt. Barn har inte samma tålamod. Där tappar man läsare om man är alltför diffus eller poetisk.

Flera andra barn- och ungdomsförfattare har på senare tid börjat skriva för vuxna. En av dem är Jessica Schiefauer, och i en recension i Expressen av hennes första vuxenbok Bärarna skrev Sven Olov Karlsson att han noterade ett visst »övergångsgnissel«. Han tyckte att bokens vuxna karaktärer talade och betedde sig »ungefär som tonåringar«.

¬– Sådana invändningar kan jag känna viss irritation över, faktiskt. Om en renodlad vuxen­författares karaktärer beter sig larvigt eller omoget skulle man hitta andra förklaringar, eller kanske inte alls reagera. Även om man tidigare skrivit för unga bör man väl kunna bli bedömd för sin vuxenbok i egen rätt? Framförallt är det ju så att även vuxna ofta beter sig omoget. Helena i Dag före röd dag beter sig ju bitvis barnsligt, för det gör vuxna.

Din bok handlar väl bland annat just om att Helena – som den ängsliga medel­klass­person hon är – gör rätt fåniga saker för att ­framstå som duktig, eller medveten? 

Annons

– Visst, hon brottas med vem hon är, trots att hon är vuxen. Hon bryr sig om hur andra uppfattar henne och vill göra rätt och leva efter sina höga ideal – samtidigt som hon inte riktigt förmår det. Som sagt, även vuxna beter sig omoget, men vi försöker att dölja det – för att vi är medvetna och fåfänga på ett sätt som barn inte är.

Finns det några fördelar med att skriva för olika ­åldrar?

– Man övar sig i att anpassa sitt språk efter olika målgrupper. Det tror jag är utvecklande, man får ju en större språklig repertoar.

– Samtidigt är det nog hämmande att vara för medveten om målgrupp. Det är ju synd om man tänker »vilken hylla på Akademibokhandeln ska boken stå i?« snarare än »vad är det för berättelse jag har inuti mig?«.

Finns det något som är enklare när man skriver för vuxna?

– En mindre ansvarsbörda. När jag skriver för barn tar jag ett större ansvar för deras känslor, jag vill inte lämna barn i någon sorts ­hopplöshetskänsla. Sådant ansvar känner jag inte för den vuxna målgruppen. Och det är ganska skönt.

 

Maria Frensborg

Född: I Uppsala 1974.

Bor: Uppsala, uppvuxen i ­Härnösand.

Bakgrund: Utbildad gymnasie­lärare i svenska och engelska som 2012 debuterade med barnboken Ellen, Sorken och hemligheten. Har sedan dess skrivit en rad böcker för barn och unga. 

Utgivning i urval: IRL – Ilskan. Rädslan. Löftet (2016), Mina smala axlars längtan (2017), Pelle Svanslös: Dilemmasagor (2018), Morris Mohlin på iskallt uppdrag (2019), Dag före röd dag (2021).

Artikeln publicerades i Skriva #2 2021 (09 april 2021) och är skriven av .