»Även om det inte varit lika tydligt som i Epidemin har egentligen alla mina böcker haft ett budskap. Det har varit minst lika viktigt som det språkliga«, säger Åsa Ericsdotter. Foto: Nadja Hallström

»Det var svårt, för jag kunde inte reglerna«

Trots hyllningskörerna valde Åsa Ericsdotter att lämna ett vinnande koncept för att prova en helt ny genre. Den orwellska hälsodystopin Epidemin blev ett experiment som gjorde henne friare som författare.

Efter sju hyllade prosalyriska romaner valde du att skriva en thrilleraktig bladvändare om svenska statens hetsjakt på överviktiga. Hur kom det sig?

– Det var faktiskt själva berättelsen som krävde det. Epidemin är ju en politisk bok, eller en bok med ett humanitärt budskap. Hälsohetsen är så stark i Sverige och börjar så tidigt, redan med barnen. När jag flyttade till USA och svenska vänner kom och hälsade på hade de en otroligt dömande syn på amerikaner: »Usch, de är så tjocka, de bara äter och äter, titta vilka stora portioner«. Den där hämmade, lydiga, svenska attityden blev så tydlig för mig, och jag tycker att det är helt fel att tänka så om andra. Att en människa inte ens kan vara fri att äta vad hon vill och se ut som hon vill … för mig är det absurt. Var och en måste få vara fri att sköta sin egen kropp, ingen annan ska ha med det att göra. På så vis är Epidemin ett rent protest­budskap och den lät sig inte skrivas som lyrik. Det var helt enkelt en roman och det låg mig varmt om hjärtat att skriva den. Jag hade gärna låtit någon annan skriva den, någon som kunde den här formen bättre, men nu var det ju min bok.