»Även om det inte varit lika tydligt som i Epidemin har egentligen alla mina böcker haft ett budskap. Det har varit minst lika viktigt som det språkliga«, säger Åsa Ericsdotter. Foto: Nadja Hallström

»Det var svårt, för jag kunde inte reglerna«

Trots hyllningskörerna valde Åsa Ericsdotter att lämna ett vinnande koncept för att prova en helt ny genre. Den orwellska hälsodystopin Epidemin blev ett experiment som gjorde henne friare som författare.

Efter sju hyllade prosalyriska romaner valde du att skriva en thrilleraktig bladvändare om svenska statens hetsjakt på överviktiga. Hur kom det sig?

– Det var faktiskt själva berättelsen som krävde det. Epidemin är ju en politisk bok, eller en bok med ett humanitärt budskap. Hälsohetsen är så stark i Sverige och börjar så tidigt, redan med barnen. När jag flyttade till USA och svenska vänner kom och hälsade på hade de en otroligt dömande syn på amerikaner: »Usch, de är så tjocka, de bara äter och äter, titta vilka stora portioner«. Den där hämmade, lydiga, svenska attityden blev så tydlig för mig, och jag tycker att det är helt fel att tänka så om andra. Att en människa inte ens kan vara fri att äta vad hon vill och se ut som hon vill … för mig är det absurt. Var och en måste få vara fri att sköta sin egen kropp, ingen annan ska ha med det att göra. På så vis är Epidemin ett rent protest­budskap och den lät sig inte skrivas som lyrik. Det var helt enkelt en roman och det låg mig varmt om hjärtat att skriva den. Jag hade gärna låtit någon annan skriva den, någon som kunde den här formen bättre, men nu var det ju min bok.

Åsa Ericsdotter

Född: 1981 i Uppsala.

Bor: I Maine på den amerikanska östkusten.

Bakgrund: Debuterade som sjuttonåring med ­Oskyld (1999), som rönte stor uppmärksamhet och bland annat fick ett hedersomnämnande vid Augustprisgalan. Gav sedan ut ytterligare sex prosalyriska berättelser och diktsamlingar innan hennes författarskap tog en ny och överraskande vändning med Epidemin (2016).

Så hur gick du tillväga när du skulle skriva något helt annat än du var van vid?

Annons

– Det var som att formen kom automatiskt med själva berättelsen. Redan den första sidan blev till roman­text utan att jag själv valde det, och sedan fick jag lära mig att skriva en roman efterhand. Jag har aldrig gått någon skrivarkurs och hade ingen aning om hur jag skulle göra. Allt praktiskt var väldigt svårt. Jag skrev till exempel boken i helt fel kronologi. Jag hade en väldigt fri syn på hur just kronologin skulle vara, och trots att jag försökte skriva boken enligt romankonstens regler var det svårt, för jag kunde ju inte reglerna. Fast jag hade skrivit sju böcker kunde jag ingenting om just detta. Det finns tjugo utkast av den här boken som är helt katastrofala och det tog mig fem år att skriva den. Tack och lov hade jag en redaktör i slutet.

Ändå säger du att det var lustfyllt?

– Absolut, för det viktiga var inte själva orden utan berättelsen, som jag brann så för. Jag fick helt enkelt släppa att texten inte var så vacker. Det tog ett tag, förstås. För mig som poet är själva orden alltid så viktiga: rytmen, tempot, det är betydelsefullt. Nu kände jag: skit i melodin, nu ska jag skriva något helt annat. Men det var hela tiden ett hinder i skrivprocessen att jag inte kunde skriva berättelsen vackrare eller bättre. Det är inte direkt min bästa bok, rent litterärt.

Åsa Ericsdotters tips till dig som vill experimentera:

Våga prova! Att testa nya genrer kan förbättra ditt skrivande, även när du återvänder till tryggheten.

Lås dig inte vid den form du brukar skriva i. Din nya idé kanske kräver en annan form.

Låt skrivandet gå långsamt. Det tar tid att förstå sig på en helt ny genre.

Hur kändes det då, att behöva göra avkall på det språkliga?

– Ja, det var en besvikelse, att behöva använda ett helt annat språk. Det var ju inte mitt självvalda språk, utan berättelsens språk. Jag kan fortfarande ibland ta upp någon av mina andra böcker, slå upp en sida och läsa någon formulering och känna: »Åh, jag beskrev den känslan så starkt« eller »här är en mening som kan förklara ett helt liv«. Med Epidemin var det aldrig så. Jag skulle aldrig få för mig att bara bläddra lite i den, för jag vet att jag aldrig skulle kunna hitta en sådan där fulländad mening. Så rent språkligt var det en besvikelse, men formen blev ju helt rätt. Vissa säger att den känns lite amerikansk och det stämmer nog. Jag läste flera anglo­saxiska författare som Dennis Lehane och Michael Connelly. Det var kul, jag älskar den där kriminalromansdialogen, det lite hårdkokta skämtandet, och att allt man säger ska ha en knorr. Det var spännande att försöka skriva så själv. Så jag har inte precis försökt härma Håkan Nesser, eller andra litterära kriminalromanförfattare, utan jag ville ha boken väldigt effektivt berättad.

Fanns det fler utmaningar?

Annons

– Det var svårt att hålla ordning på själva person­galleriet, vilket ju krävs i en roman. I mina prosa­lyriska böcker brukade jag bara skriva »jag« och »du«, eller ibland »han« eller »hon«. Här hade jag en rad namngivna karaktärer och alla skulle ha sin bakgrund och sina personligheter. Jag var inte van vid att formulera olika karaktärers tankar, eller två personers dialog. Inledningsvis hade ingen av karaktärerna någon personlighet alls. Det var själva berättelsen jag ville åt, jag ville få ut mitt budskap och sket lite i karaktärerna. Men i en roman måste man ju få läsaren att älska karaktärerna, eller åtminstone känna för dem.

Ur Åsa Ericsdotters Epidemin:

»Flickan på operationsbordet var tolv år, och Rita var avundsjuk. Fettsugning, sedan lap band. Hon hade gärna ställt upp på den dunderkuren. Själv hade hon fått nöja sig med att gå till vårdcentralen och hämta en dos Purify. Hälsopartiets gratisvaccin mot fetma. Sedan dess kliade det i analöppningen, men sjuksköterskan hade sagt att alla biverkningar skulle ge sig med tiden. Magen skulle stabilisera sig.«

Kom de efterhand, känslorna för karaktärerna?

– Ja, verkligen! De växte fram naturligt efter några års skrivande. Jag lärde mig att bygga de där personporträtten till slut. Och efter flera hundra sidors skrivande började saker på något sätt att hända med karaktärerna, utan att jag styrde över det. Plötsligt visste jag inte att hon skulle öppna dörren och att just han skulle stå där. Det där var spännande för mig med! Jag hade ju inte en aning om vad som skulle hända i slutet. På så vis är det mycket roligare att skriva romaner. Det gjorde mig både glad och förvånad, det är verkligen ett äventyr att skriva en roman. Den är så öppen.

Har du några råd till de som funderar på att byta genre?

– Ja, att våga göra det bara! I fem år skrev jag den här boken, och i fem år såg jag recensionerna framför mig: »Åsa Erics­dotter borde gå tillbaka till prosalyriken«. Min förläggare, alla runtomkring mig, sa gång på gång att de ju tyckte så mycket om mina böcker, och jag fick ju sådana superfina recensioner – varför förstöra ett vinnande koncept? Men om man vill och har möjlighet så ska man bara prova. Det kan göra väldigt gott.

Vad har det gjort för ditt skrivande?

– Innan jag skrev Epidemin hade jag verkligen tröttnat på prosalyriken. Det kändes som om jag hade skrivit samma bok om och om igen och bara inte kunde göra det en gång till. Nu efter Epidemin kan jag göra vad jag vill, på något sätt. Jag har kommit vidare och är inte fast i prosalyriken längre. Jag känner mig mycket friare.