Böcker man läser på semestern (jag njöt av två soliga veckor kring midsommar) blir liksom dopade. De hinner tränga lite djupare, man läser lite uppmärksammare.
Men nog är Annika Norlins Stacken riktigt bra?
Jag njöt av rytmen och språkkänslan. I Elin Klemetz Skrivaporträtt säger Norlin att hon tagit med sig en del av arbetssättet från sitt musikskapande: »Verser är ofta berättande, medan man släpper på känslorna i refrängen. Det har jag försökt ta med in i böckerna – att om det först kommer ett beskrivande parti med information och reflektioner, måste det ibland också komma partier som bara är känsla.«
Jag skrattade också högt, och oförberett, cirka var tionde sida trots att Stacken på många sätt är en dyster bok.
Men framför allt drabbades jag av de fint skildrade relationerna mellan människorna i kollektivet. Ur en skrivsynvinkel har Annika Norlin lyckats skapa karaktärer som inte studsar stumt mot varandra, utan påverkar varandra, blir något annat och mer av varandra. Det skapar värme och hopp i sig, men lyfter också boken litterärt.
Många av de böcker jag och många andra har blivit gladast av de senaste åren (Ia Genbergs Detaljerna, Lydia Sandgren Samlade verk, Andrev Waldens Jävla karlar, Nina Wähäs Testamente …) har just den kvaliteten: karaktärerna är ofta komplicerade och kantstötta, hänvisade till varandra på gott och ont. De måste förhålla sig.
I Skriva menade vi redan för snart två år sedan att vågen av autofiktion var på väg att toppa. Och musikspecialisten här på kontoret, Francisco, hävdar att banden är på väg tillbaka, att publiken vill ha något annat än den enskilda artisten, det utmejslade personliga varumärket.
Faktum är att hela samhället går i vågor mellan perioder som är mera »jag«, och perioder då vi i högre grad försöker förstå och bry oss om den andre. Det gäller även politiken och till och med naturvetenskapen: ibland har olika varianter av »survival of the fittest« stått högst i kurs, ibland har ekosystem och biologisk mångfald väckt större forskarintresse.
Om man ska tro på den gamla teorin om att konstnärerna och författarna anar framtiden före alla andra, som ett slags kulturella kanariefåglar i kolgruvan, kan vi snart vara på väg ut ur den senaste perioden av självcentrering, egoism och inskränkt grupptänkande.
Veckans …
… nya intervju på Tidningenskriva.se
Finns det något i Marianne Lindberg De Geers dagböcker som är för privat för att publiceras? Vi har frågat henne om saken, och om varför dagboksförfattare blir så osams med varandra – och med alla andra.
Tipsar också om vårt dagbokstema, där vi pratade med Kjell Westö, Sandra Beijer och andra som skriver dagbok utan ambitionen att den ska gå i tryck.
… cirkelresonemang
Stacken avhandlades på vår bokcirkel i går kväll. Jag gav 4,5 på en femgradig skala och alla andra utom en satte också 4 eller högre.
Vill verkligen rekommendera dig att bokcirkla, inte minst om du skriver själv – den egna läsningen blir alertare när man måste formulera sig kring boken. Att man sedan också får ta del av andras tolkningar och tankar gör att boken rör sig i medvetandet i åratal.
Mina bästa cirkelråd:
- Låt en person i taget välja bok istället för att försöka skapa konsensus. Det blir mer variation så.
- Den personen ska också skicka ut frågor ett par veckor i förväg. Då blir diskussionen bättre. Om ni alla skriver – inkludera hantverksfrågor som är extra intressanta för författare.
- Låt gruppen spreta. Om ni är det vanliga kompisgänget tar sidosnacket lätt över. Troligen är era åsikter också ganska lika.
- Gör det enkelt. Träffas på en billig krog eller över en fika, så att ingen slås ut för att det blir för dyrt eller för att medlemmarna förväntar sig en hemlagad trerätters.
Saknar du intresserade i din omgivning? Bibliotek och bokhandlare arrangerar bokcirklar. Du kan också titta in på Bokcirklar.se.
… fjädrarna ryker
Uppmärksammade i mitt förra fredagsbrev ekologiprofessor Torbjörn Fagerströms attack på de osannolika fågellätena i den nya Ronjafilmen. Den rutinerade ljudläggaren Mattias Eklund har sedan dess svarat, och menar att Fagerström saknar förståelse för ljudläggningens konst och kulturens frihet: »Att det skulle vara ok för en naturvetare att det adderas rumpnissar, grådvärgar och vildvittror för att berika berättelsen men inte ljudet av en gök, gör diskussionen befängd innan den ens startat.«
Fagerström fortsatte fågelfajten: »Min kritik handlar inte om den lyckade illusionen, utan om den misslyckade; den där trollkarlen tappar korten, eller kaninen rymmer ur hatten.«
DN-debatten är intressant för alla som skapar fiktion, skriven eller filmad. Jag tillhör absolut Team Fagerström. Författare och filmskapare slarvar lätt på områden som de kanske inte är så intresserade av, natur- och idrottsskildringar är två vanliga exempel.
Naturligtvis stör slarvet framför allt dem som är kunniga på området men i Ronja Rövardotter är naturen central för hela boken/filmen och då bör rätt gök vara på rätt plats, på samma sätt som vildvittrorna bör följa sin egen – fiktiva – logik.
