En av de intressantaste utvecklingslinjerna inom svensk litteratur på senare år är alla briljanta böcker som skrivits i norr och/eller handlat om norr. I alla genrer, med olika grad av fäste i verkligheten. Wähä och Smirnoff, Jackson och Norlin. Veteranen Niemi förstås. Och alla författare som tar avstamp i det samiska, och knyter ihop nutid och historia: Labba, Laestadius, Axelsson.
Det går inte längre att slängigt avfärda samtidslitteraturen med att »alla« böcker handlar om någon på Södermalm som försöker hitta sig själv, i sin egen navel.
I Skriva har vi intervjuat många av författarna från norr, och ofta blivit belönade med nya perspektiv.
Flera av dem har betonat att villkoren i glesbygden tvingar folk att prata med varandra och komma överens.
Johanna träffade till exempel Maria Broberg i Nedre Saxnäs, dit Broberg flyttat efter en tid i Stockholm. Johanna skrev:
– Jag mår betydligt bättre här, säger Maria Broberg, för jag har utrymme att tänka. Jag har ett stort behov av tystnad och av att vara för mig själv, att återhämta mig. Den möjligheten fanns inte i Stockholm, för där är människor och ljud överallt och jämt.
Hon refererar till den franska författaren Patrick Modiano. Han brukar prata om att det är just i storstaden en människa kan försvinna, eftersom det är så socialt glest, om än geografiskt tätt.
– Här är det tvärtom geografiskt jätteglest men socialt väldigt, väldigt tätt. Vi vet att vi måste göra saker tillsammans, annars är det kört.
Maria beskriver en gemenskap befriad från prestige. I en glest befolkad kommun går det inte att umgås enbart med människor i samma ålder, med samma bakgrund, ekonomi, intressen och kulturella preferenser.
David Väyrynen, som har skrivit den märkliga och underbara Marken, flyttade också söderut – till Götaland – för att sedan vända tillbaka, till Gällivare. När vi intervjuade honom om platsens betydelse kom han in på samma spår som Broberg:
»Jag tar del av samhället, är politiskt engagerad, har jobbat på posten och suttit på Ica. Jag känner många här, och många känner mig. Det var också en stor anledning till att jag flyttade tillbaka. Folk här umgås till exempel över åldersgränser på ett annat sätt. Jag har suttit på otaliga kafferep med äldre kvinnor och surrat med folk i bastun. Precis som när jag växte upp – jag och en kompis som hade kajal och nagellack fortsatte att umgås med de där som var mer åt raggarhållet. Det är klart att de frågade ›Måste ni se ut sådär?‹ och vi bara: ›Jo, det måste vi.‹ Sedan var det inget mer med det.«
Det är knappast någon tillfällighet att både Väyrynen och Broberg också har engagerat sig i kommunpolitiken. Broberg är till och med sedan många år kommunfullmäktiges ordförande i Sorsele.
Men för att samtalen och samarbetsförmågan ska leva vidare, och de där bra böckerna från norr få fäste och diskuteras även där de utspelar sig, krävs det fler och annorlunda mötesplatser än bastun, Ica och kommunhuset.
Därför blev jag ledsen över att just Norrbottens-Kuriren nu plockar bort sin kulturredaktörstjänst. Sara Meidell, kulturredaktör på Västerbottens-Kuriren, skriver hur det känns att hon – vars redaktion ligger i Umeå, 76 mil från Sveriges nordligaste punkt – nu är den nordligaste kulturredaktören:
»Ensligt. Ensamt. Tråkigt. Sårbart.«
Tidningen Journalisten har gjort en genomgång som visar hur kulturredaktionerna på tidningar utanför storstäderna gradvis avlövats på senare år. Kulturmaterialet, inte minst recensionerna, har minskat. Om bevakningen och kulturdebatten minskar blir det svårare att dra publik till kulturevenemang.
Och så tystnar gradvis det lokala, kurerade samtalet om kulturen och historien.
Skadligt inte minst i nordligaste Sverige där debatten om vem som har rätt om – och till – naturtillgångar, traditioner och historieskrivning – ofta blir hård, och går längs flera konfliktlinjer.
Anders Rydell, författare, chefredaktör för fackförbundstidningen Författaren och tidigare kulturchef inom landsortspressen, säger till Journalisten: »När man placerar något i ett offentligt rum finns ett behov av att diskutera det. Men det som händer är att när det finns en kultursida kan en redaktör vara en moderator, föra fram båda sidor. När kultursidorna försvinner står bara två sidor mot varandra, debatten blir infekterad och förs i Facebookgrupper.«
Just det drabbade David Värynen, som några år efter att Skriva intervjuade honom skrev en uppgiven krönika om hur han som politiker och debattör bemöts på sociala medier. »Mallade tankar, återkommande formuleringar. Fruktansvärt hårt språk. Och inte sällan handlar det om människor jag tidigare haft en relation till, med en tydlig uppfattning om hur de är som personer. Eller åtminstone varit.«
Så fördummas, förråas och polariseras ett samtal och en offentlighet.
Veckans …
… tävling
De flesta runt omkring mig pusslar, planerar och Plan B:ar med sommarsemestern just nu. Önskemålen ska in tidigt, beskedet om önskemålens eventuella uppfyllelse kommer däremot väldigt sent.
Då är det skönt att jobba på en arbetsplats där semesterpusslet består av två bitar och vikariefrågan är lätt löst (de finns helt enkelt inte). Det tog ungefär 43 sekunder för Johanna och mig att göra en plan. Alla önskemål tillgodosågs.
Den där semestern kan du nu också skriva en novell om. Tillsammans med Solentroarrangerar vi en tävling där du kan skriva om en drömsemester/katastrofsemester, om sommarjobb, om kampen för att överhuvudtaget kunna ta semester … Fiktivt eller verklighetsbaserat.
I vinstpotten finns fem kostnadesfria egenutgivningspaket.
Läs mer på Skrivas sajt.
… mejlläsning
»Man ska inte läsa andras brev« är ett rättesnöre som jag växte upp med.
Men om breven sätts inom pärm och säljs i bokhandeln blir reglerna förstås annorlunda, både för dem som skriver och oss som läser.
Jag har läst två mejlväxlingsböcker i år. Först Mejl av Ludvig Köhler och Michael Larsson. Sedan Det nya gamla av Helena von Zweigbergk och Cilla Ramnek.
Jag är fascinerad och lockad av själva ansatsen: att i skriven form försöka kommunicera sammanhängande, genomtänkt och genomkänt med en vän. Som ett på djupet-komplement till den vanliga SMS-pingisen och de hurtiga chattgrupperna.
Jag gillar framför allt Det nya gamla. Men något går förlorat i båda böckerna, i och med att den tydliga avsikten är att mejlen ska publiceras. Författarna är så ärliga mot, och intima med, varandra – och samtidigt känner jag hela tiden hur skribentens blick med jämna mellanrum fladdrar iväg från vännen/mottagaren och landar på oss, läsarna. Å andra sidan: min invändning kanske är obsolet – varannan podd bygger ju på förutsättningen att två BFF:ar delar allt med varandra, och att det liksom bara råkar stå en mikrofon mellan dem som kablar ut allt till tiotusentals lyssnare.
Jag tror helt enkelt att det får bli ett Skrivareportage om mejlväxlingar, brevromaner, brev som blir forsknings- och biografimaterial …
Som så ofta vill vi gärna ha hjälp av Skrivaläsarna. Till att börja med: hör gärna av dig om du har en kontinuerlig brev- eller mejlväxling om livets små och stora frågor med någon som står dig nära. Vi vill gärna veta vad det betyder för dig.
… förväntan
Efter sommaren blir vi med bibliotek på Skriva! Linnéstadens och Majornas bibliotek slår sina påsar och böcker ihop, och flyttar in på bottenplan i Lagerhuset, det kulturhus i centrala Göteborg där vår lilla Skrivaredaktion sitter. Inspirerande! Och effektiviserande – vi lånar ständigt böcker i researchsyfte.
… förväntan 2
Sjuk men ändå jobba-vecka den här veckan. Tre timmar laptop, en timme sova. Tre timmar laptop, en Asia Box, en slurk Bromwell och en slurk Kanjang, en timme sova.
Och så vidare.
Har varit lite för mycket sånt den här vintern.
När vi slirade in i sista deadlineveckan förra gången skapade jag därför Hemliga Lådan, en tom byrålåda som fylldes med uppiggande godsaker av bästa sort, och sedan hölls bortom räckhåll för den majoritet på kontoret som inte jobbar med Skriva.
På måndag är det deadline-vecka på nytt och Johanna har lovat att fylla Hemliga Lådan med sina favoriter.
… lön för mödan
Vårt jobb i alla väder och på alla tider har dock gett resultat. Enligt Sifo Orvestos återkommande tidskriftsundersökning, vars senaste resultat publicerades häromveckan, har Skrivas läsarantal ökat snabbare än något annat svenskt magasins det senaste året (i procent räknat – upplagan är förstås mycket mindre än jättarnas).
Vi har inte muskler till en massa marknadsföring, men de som hittar och testar Skriva stannar kvar till allra största del. För det är vi otroligt tacksamma.
… tröstpris
Jag satte i alla fall fram en stor låda chokladtäckta havreflarn på kontoret i söndags, som även Filter- och Offsideredaktionen välkomnades att hugga in på. Lådan hade jag köpt till förmån för dotterns handbollslag, och de där idrotts- och skolreseprodukterna har ju tyvärr lång hållbarhet snarare än god smak och nyttigt innehåll som bästa säljargument.
Men transfett ger också energi i deadlinetider!
