Din diktsamling, ett slags mental karta över Norrbotten, fick sin start när du bodde i andra änden av landet. Hur kom det sig?
– Jag höll på att läsa till journalist när min dåvarande tjej och mina kompisar tröttnade på mitt tjat om skrivande: »Nu får du väl fan ta och gö’ nånting.« Så jag skrev några noveller och en dagboksroman och sökte in till Skurups skrivarlinje. Vi var en grupp som pratade mycket litteratur och poetik – det öppnade för nya sätt att skriva och tänka. Jag var den enda norrlänningen i gruppen och gillade att spela på det. Som att tramsa om att det inte finns något internet i Pajala eller att det går isbjörnar på gatorna. Men det var också hur man beter sig. Allt det fick mig att tänka: »Hur är vi egentligen? Vad är det som gör att jag trivs här men ändå saknar något hela tiden?«
Vad handlade din hemlängtan om?
