Det finns vissa romaner jag särskilt minns, inte för att de varit särskilt fängslande eller välskrivna, utan för att de fått mig att förstå någonting nytt om skrivande.
En av de första författarna jag porträtterade i Skriva var Kristina Sandberg (vana Skrivaläsare har nog snappat upp att hennes trilogi är en av mina viktigaste läsupplevelser). När hon förklarade för mig hur hon hade arbetat med rytmen och tempot i texten, med långa flödande meningar utan punkter eller kommateringar, som ett sätt att låta läsaren känna den jagade huvudpersonen Majs andhämtning och puls, blev jag fascinerad.
Att inte bara berätta vad som händer, eller hur saker ser ut, utan att låta karaktärernas känslor skapa och forma själva språket. Det hade inte slagit mig att författare tänkte så.
Tack för att du läser Skriva
Skapa ett gratiskonto eller Logga in för att fortsätta läsa.
Sugen på en prenumeration? Teckna här!
Trevlig helg!
Johanna Wiman
