Det finns vissa romaner jag särskilt minns, inte för att de varit särskilt fängslande eller välskrivna, utan för att de fått mig att förstå någonting nytt om skrivande.
En av de första författarna jag porträtterade i Skriva var Kristina Sandberg (vana Skrivaläsare har nog snappat upp att hennes trilogi är en av mina viktigaste läsupplevelser). När hon förklarade för mig hur hon hade arbetat med rytmen och tempot i texten, med långa flödande meningar utan punkter eller kommateringar, som ett sätt att låta läsaren känna den jagade huvudpersonen Majs andhämtning och puls, blev jag fascinerad.
Att inte bara berätta vad som händer, eller hur saker ser ut, utan att låta karaktärernas känslor skapa och forma själva språket. Det hade inte slagit mig att författare tänkte så.
En annan bok jag ständigt återkommer till: Håkan Nessers Levande och döda i Winsford. Varken bättre eller sämre än någon av hans andra romaner, men det var någonting med hur han skapade spänning med små medel. Inga rappa perspektivbyten, inget blod, ingen jakt, knappt några faror alls utan bara subtiliteter som skapar … en oro.
Därför blev jag glad när vi nyligen bad tio svenska författare tipsa om vilka böcker som betytt mest för deras skrivande – och Mattias Edvardsson tipsade om just Levande och döda i Winsford. Dessutom tycktes Edvardsson ha fastnat för samma saker som jag:
»Vanligast inom genren i dag är att författaren använder sig av perspektivskiften för att driva historien och behålla läsarintresset. Men det här är verkligen en bladvändare, trots att det bara finns en enda berättare, med en ganska långsam berättarstil.«
Samtliga tips har vi samlat som en matig önskelista inför julledigheten.
Dessutom kommer du att kunna se hela önskelistan på Instagram under december – och under #Skrivasönskelista kan du publicera dina egna boktips. Den som bäst formulerar varför boken är värdefull för skrivande människor kommer vi att belöna med ett riktigt fint bokpaket! Mer information om tävlingen hittar du på Skrivas Instagram.
Veckans …
… nyhet
Måste väl vara det helt pinfärska numret av Skriva? Årets sista, med bland annat Augustin Erbas långa guide till hur du skriver roligt, min text om hur skrivande och litteratur kan frodas i glesbygd, ett djuplodande porträtt på serietecknaren och romandebutanten Nina Hemmingsson och en intervju med Linn Ullman om att minnas – och inte minnas.
… ord
»Subtiliteter«. Kände när jag precis skrev det här ovan att det var ett oerhört bra ord, som jag är rätt säker på att jag aldrig använt förut. Tänkte i en sekund att jag kanske rentav just uppfunnit det, tills jag högerklickade på synonymordlistan – som fick mig att misstänka att jag kanske använde ordet lite fel?
… skrivarkurs
Påminner om den digitala kurs i egenutgivning som jag spelade in i våras tillsammans med Gabriella Kjeilen på Moderskeppet. Det krävs ett medlemskap hos Moderskeppet för att ta del av hela kursen, men som icke-användare kan du se ett par provavsnitt och bilda dig en uppfattning.
… litteraturpris
Författaren David Ericson har belönats med fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris, för »en modern arbetarlitteratur som uppmärksammar och gestaltar förändringar i arbetslivet«. Välförtjänt! David Ericson berättade i Skrivas reportage om den moderna arbetarlitteraturen om sin väg till debuten. Hans citat är ett av mina favoritsäg genom tiderna i Skriva: »När jag jobbade och slet och hade mitt helvete med alla lastbilar, att då få läsa en bok som Jan Fogelbäcks Körjournal … Det var som att få dricka ett glas vatten i öknen.«
… TV-tips
Varje december tänker jag på Ricky Gervais. Det kan låta märkligt, men jag – som avskyr julfilmer och känner absolut noll och ingenting för filmer som Love Actually – håller fortfarande brittiska The Office Christmas Special som något av det finaste som visats på en LCD-skärm. Kanske är det därför som jag, tre år för sent, nu börjat se Ricky Gervais After Life. Jag var på förhand sugen både på sorgetemat och på det faktum att seriens huvudkaraktär Tony (som spelas av Gervais) liksom båda mina föräldrar arbetar som lokaljournalist, och väntade mig lika delar roligt och sorgligt. Tre avsnitt in känns det snarare är 30–70 (med kantring åt det sorgliga). Nu lutar det åt att jag skiter i att se klart After Life, och istället plöjer mig fram till The Christmas Special innan julafton (oddsen för att så sker: 80-20).
… tidningsmakeri
Har intervjuat två mycket erfarna förläggare som berättade ingående om hur de tänker när de formulerar sina refuseringar. Vilka ord väljer de i vilka situationer, och hur hoppas de att orden ska landa? Svaren kan ni läsa i ett reportage om att tolka förläggarens besked, som kommer i nästa nummer av Skriva.
… krönika
Carl Petersson Mobergs text som jag läste i Göteborgs-Posten imorse, där han jämför kommunala kommunikatörers blommiga och värderande pr-stil med Tranemo-kommunpoeten Jimmy Alms språk, och slår fast att »ibland är det enda som skiljer hans alster från ett kommunalt pressmeddelande radbrytningarna«. En take på språk jag aldrig läst förut!
