Som han hade längtat. När David Ericsson äntligen fick börja arbeta på brädgården var han skoltrött royale. Hans föräldrahem i Sätra var en tummelplats för gapiga bohemer, folk som »tog plats«, så varken David eller hans syskon fick den uppmärksamhet som hade krävts för att de skulle kunna hävda sig i skolan. På Nordströms brädgård fann 16-åringen en identitet och ett sammanhang. En, ja, lagkänsla. 

Jobbet var slitigt. Och tack för det! David ­Ericsson tyckte om att arbeta sig trött i kroppen, så att han kunde knoppa ordentligt om nätterna. Han slet hårt mellan sju på morgonen, då han stämplade in, och klockan fyra på eftermiddagen, då han gick hem. Som virkesmätare var han konstant i rörelse. Lage, facklig klubbordförande och Moskva-kommunist, lärde ynglingen att ta det lite lugnt. Att jobba lätt, och framförallt: att ta rast. Lojalitet med de egna var viktigt. David fick tidigt lära sig vilka man kunde lita på. Cheferna, antingen kvarts- eller halvbasar, skulle man ­aldrig anförtro sig åt – då skvallrade de bara uppåt. Samtidigt fick han en arbetsmoral ­inpräntad i sig. Lust eller ork hade inte med saken att göra. Gjorde han inte vad han skulle så fick någon annan göra det. Så det var bara att hugga i. 

Efter brädgården följde några kringflackande år då David Ericsson, inspirerad av luffarna i Ivar Lo-Johanssons romaner, bland annat arbetade som dödgrävare i Köpenhamn och plockade persikor i Provence. Han hade knappt återvänt till Stockholm från denna grand tour när det stod klart att han vid 22 års ålder skulle bli pappa. Han behövde något stadigt och började köra ut proviant till kollektiv som Moder Jord och ­Skogsnäs. Tog med sig torrvaror dit, hämtade hem ­eko­logiskt odlade grönsaker. Så fick han nys om en gammal lastbil som var till salu, en femtontonsbjässe utan servo. Som egen åkare – »bilen var så tungstyrd att man blev andfådd av att köra genom en rondell« – fraktade han asfalt och snö, schaktmassor och elstolpar. I ­början av 1990-talet, då många konkurrenter stod still på grund av finanskrisen, hade han turen att köra en vara som sålde även i bistra tider. »Allt KF-kaffe som dracks under de där åren gick på mina hjul.«