Häromveckan besökte jag min tioårige sons klass. Tillsammans med min vän och bundsförvant sedan journalistutbildningen, vars son går i samma klass, skulle jag prata om journalistik och om att göra tidning.
Det har stått en och annan farsa i det där klassrummet och bräkt på om sitt entreprenörskap och sina firmor och New York-resor. Så vi sparade inte på krutet utan inledde med en resumé över allt roligt och rafflande vi fått göra som journalister sedan vi tog examen för snart 20 år sedan. Visade bilder där vi simmade med valhajar och letade efter utrotningshotade gorillor i ugandiska regnskogar. Berättade hur vi följt Sveriges fotbollslandslag i Portugal, och skildrat vanliga japaners verklighet efter jordbävningen och tsunamin 2011. Och vi skröt absolut om att vi intervjuat kändisar som drottning Silvia, David Sundin och Zlatan.
Dessutom fick vi utrymme att prata om fake news, källkritik och skillnaden på en journalist och en youtuber. Jag påbörjade en utläggning om hur tryckfrihetsförordningen är en av våra äldsta och viktigaste lagar men då började fem barn gäspa och ett glida ned på golvet, så jag fick bromsa mig.
Efteråt kände vi båda att vi nog ändå hade gjort en insats. Att en och annan av de där ungarna borde känna entusiasm inför sitt klasstidningsprojekt, och rentav skulle kunna överväga att bli journalist istället för influerare i framtiden.
Men en annan kvarhängande känsla var, åtminstone för mig, att det är enklare att prata om sådant jag gjorde som journalist innan jag kom till Skriva. Som dagstidningsjournalist är ramarna givna. Man har morgonmöte och får av nyhetschefen veta att man under arbetsdagen ska, exempelvis, bevaka en rättegång och besöka en högstadieskola. Eller som frilansjournalist: man får ett positivt svar på en pitch, tillsammans med en brief från redaktören, och kan börja boka intervjuer och göra research.
Men som chefredaktör på Skriva … vad gör jag egentligen? Läser pitchar och skickar briefar till reportrar, absolut. Skriver eget också, förstås. Men mer än man tror handlar om ett inte så lite diffust tankearbete.
En liten skärva från en arbetsdag: Jag får ett mejl om att jag svär för mycket i ett fredagsbrev. Samma kväll sjunger jag en godnattsång för min dotter, Allan Edwalls Vaggvisa, som börjar:
Sov mitt lilla hjärta roligt i din bädd
Inte vara ängslig inte vara rädd
Ty i svarta natten över skog och mark
Över vida vatten vaktar farbror stark
Han har skarpa ögon och en stor kanon
Och han släpper ingen jävel över bron
Och jag tänker att om Allan Edwall fick svära i en vaggvisa måste väl jag få svära i mina fredagsbrev, tanken lagras i skallen men ingenting mer blir av den. Förrän ett par veckor senare, när jag beställer och får Jerker Virdborgs nya roman Bro, bro. Jag ringer Jerker för att sondera. Han är en av mina favoritförfattare, det har med hans språk att göra, och han vill gärna prata om sin prosa och sitt 15 år gamla manifest för ett nytt litterärt decennium – men helst inte (det hör jag) komma till Göteborg och ses i sin barndoms Göteborgsförort Lindome, ett möte jag hade tänkt kunde bli både laddat och roligt. Han ses hellre någonstans i Stockholmstrakten där han bor, kanske på … någon bro? Apropå boken. Säger Jerker Virdborg.
Vi avslutar samtalet och jag börjar grubbla över broar. Igen kommer »Släpp ingen jävel över bron« till mig från Edwalls vaggvisa. Det är också en boktitel på en roman skriven av Alexander Cavalieratos, minns jag, men var kommer uttrycket ifrån från början? Jag googlar: »Släpp ingen djävul över bron« är vad general Sandels skriker till soldaten Sven Dufva i Finlands nationalskald Johan Ludvig Runebergs diktverk Fänrik Ståls sägner.
Där ser man. Tänker jag, och fortsätter att tänka på broar på hela dagen. Varför besitter de en så kuslig laddning? Det kan inte vara en slump att en av de bästa inledningar jag skrivit till ett Skriva-porträtt utspelar sig på en bro. Så kanske jag faktiskt borde träffa Jerker Virdborg på en bro, en väl vald sådan. Vilken kan det vara? En stor, en ful, en farlig, en ranglig? Vilka broar finns ens i Stockholm?
Tänker jag, och sedan: »Är detta verkligen mitt yrke?« Detta tankearbete som förhoppningsvis i slutändan genererar en bra mötesplats i Stockholm, tankegods till ett porträtt och – inte minst – ett fredagsbrev.
Efter tio år på Skriva är mitt huvud fullt av sådana här trådar som är ovärderliga i många lägen. När jag i veckan ringde Hans Gunnarsson för att prata om hans nya Den smala lyckan, hade jag som brukligt läst boken. Men jag kunde också vaska fram en massa annat tänkt, halvtänkt och hågkommet ur huvudet. Som att Hans Gunnarsson var en av förre Skrivachefredaktören Per Adolfssons favoritförfattare; Per tyckte om det lite skeva och samtidigt jovialiska i hans noveller. Och att Hans Gunnarsson själv skrivit i Skriva om att berätta i första person plural. Och hur han verkar vara en författare som vill utsätta sina karaktärer för absurda situationer. Han vill liksom konstra med både form och innehåll.
Så svaret är ja – det här tankearbetet är ett jobb, meningsfullt och fruktbart och något som gör både Skriva och mina arbetsdagar roligare.
Men jag hade inte för mitt liv kunnat hisspitcha jobbet för 27 tioåringar.
Veckans …
… research
Nora grottar ner sig i svensk fanfiction genom att DM:a grundaren till Mugglarportalen.se, söka fanfictionprofiler i Facebookgrupper och försöka att inte gå vilse i Wattpads universum. Tobias ringer reksamtal om dramatik inför vårt höstnummer med just detta tema. Och jag ska sportlovsläsa Balsam Karams två första böcker, Singulariteten och Händelsehorisonten.
… långtidsplaner
Utöver dramatik avser vi att under 2025 greppa poesin ordentligt. Bland annat undrar vi: vilken svensk poet vill ni att vi porträtterar? Och vilken svensk poet skulle ni helst önska skrev om diktandets hantverk i Skriva?
… läsning
Många av er har älskat texten om hur Café Bambinos poddare Tone Schunnesson och Karin Pettersson lyfter fram böcker utan att, som Schunnesson säger, »göra pisstråkig kulturjournalistik« av litteraturen. Reportaget innehåller också gott om tips på poddar och platser bortom klassisk litteraturkritik där böcker läses och lyfts.
… ljud
Göteborg, staden där asfalten aldrig torkar och vägarna aldrig leder dit de ska och där man i centrum ser fler koner, byggbaracker och pålkranar än träd, hus och vägar. Jag älskar denna stad men snälla någon, vad den håller på och har sig och aldrig någonsin blir …klar? Sedan ett år tillbaka byggs en halvö – absolut, ni hörde rätt – precis utanför Lagerhuset där vi har vår redaktion (nyligen färdigställdes Petter Stordalens nya 34-våningshotell precis bredvid vårt hus, fast på en annan sida). Vad denna halvö ska rymma är oklart, det handlar alltså om några fotbollsplaner extra markyta som ska byggas i älven likt någon sorts modernt Venedig, till ett pris av jag vet inte hur många specialpedagoger eller förskollärare eller skolluncher. Och borrarna och pålkranarna som ackompanjerar mina arbetsdagar ger mig känslan av att sitta i en tandläkarstol och få kindtanden rotfylld, från klockan 09 till 16.
… helgplaner
Det är sportlovstider i Göteborg, och trogna följare vet hur jag känner. I ett subversivt fredagsbrev för exakt ett år sedan uppmanade jag er alla att slänga skidstavarna åt skogen och fatta pennan istället. Jag repeterar: skidåkning är en otymplig helvetessyssla och om du hellre dricker rödvin framför en brasa med en laptop i knät kommer jag inte att kasta första stenen.
