Och snön den fortsätter falla

Det tar emot i ryggslutet precis innan skinkorna når stolsdynan. Ett ofrivilligt harklande letar sig upp ur hans strupe. Med ett pysande ljud görs ölburken redo för morgonens första klunk.

Mannen låter handen vila runt aluminiumet som inte är kallt eftersom burken inte är tagen ur kylskåpet.

Under kökets långa diskbänk finns ett skåp där han ställer dem, kartongerna med burkar som en efter en plockas ut, öppnas, dricks ur och sorteras in i utrymmet under trappan.

För sitt inre ser han hur allt som placeras där sugs in i materian och försvinner. Han har ett slukhål i sitt hus som han en dag själv kommer att försvinna i. Men det ska inte ske den här dagen, när vinterns första snö som långsamt faller ner mot marken, än så länge, är det enda som skiljer idag från igår.

Mannen sitter med knäna brett isär, så att hålet som är placerat strax under pungen i den grånande kalsongen vidgas ännu lite grand.

När han sedan reser sig upp drar han igen morgonrocken, som att han fryser eller vill skyla sin svällande kropp, trots att ingen är där för att titta.

Mannen fäster blicken mot fönsterrutan. Det finns något tröstande med årstiden, som går väl ihop med dropparna som släcker morgonens törst.

För idag faller den första snön och det räcker för att han ska förstå att en ny dag är här och att inte heller den är till för honom att fånga. Annars är det bara ljudet av väggklockans visare som avslöjar att tiden rör sig framåt.

Stående vid diskbänken brer mannen en knäckemacka med ett tjockt lager smör.

När han tuggat i sig brödskivan borstar han av smulorna som fastnat på morgonrockens krage så att de faller mot golvet.

Han borde skriva något. Om det som har varit och om det som är. Om det inte varit så banalt hade han kunnat skriva om vintern som dragit in utanför fönstret, om hur den dämpar dagens brus.

Mannen öppnar och stänger två dörrar, den ena till förrådet under trappan så att han slipper se dess innehåll och den andra in till badrummet, trots att han skulle kunna uträtta sina behov med dörren på vid gavel, utan att någon skulle se honom.

Så låter han handen följa den rundade ledstången till ovanvåningen. Huset har fler rum än en människa som lever ensam och inte drabbas av besök behöver. Men det har varit hans hem i många år och han har varken lust eller ork att lära känna sig själv på en ny plats.

I klädkammaren byter han om till jeans, t-shirt och öppen skjorta för att sedan gå vidare till det lilla rummet bredvid, där den stationära datorn väntar på att startas upp. Tvekan kommer inte förrän han sitter på stolen med ansiktet vänt mot skärmen.

Vad är en författare som inte skriver? Ingen förväntar sig att han ska producera något. Inga förlag hör av sig, och inte heller några läsare. Hans beundrarskara tillhör det pålitliga släkte som beundrar på håll, som sällan ger sig till känna i form av idoliserande brev. Ändå undrar han.

Det fanns en tid när brevlådan fylldes med handskriven post adresserad till honom, mannen som äntligen satt ord på de uttråkade, sökande ynglingarnas färd mot att finna sig själva.

Men nu har snart ett decennium gått sedan han fick en bok publicerad och kanske är det naivt av honom att tänka att tiden inte spelar någon roll. Att han fortfarande har nästa text i sig, att den bara inte har hittat sin väg ut.

Han höjer blicken mot fönstret bakom skärmen. Tjocka gardiner hänger vid dess sidor för att total mörkläggning ska kunna ske vid särskilt kritiska skaparögonblick.

Då när han vill skydda sig från alla distraktioner, så som solljus eller fåglar. De senare mer lockande än de förra.

Men det hörs inget ljud av fåglar utanför fönstret. Istället gör snöflingorna glaset strimmigt.

Dokumentet i datorns textprogram är inte tomt på rader och det lugnar, för det visar att han fortfarande är en skrivande människa. Men vad hjälper det när han inte har någon riktning i orden som fingrarna knappar fram?

Så händer något oväntat. Något som inte har inträffat på så lång tid att han inte kan minnas när det senast hände. Det ringer på dörren och signalen får kroppen att rycka till, pannan att dra ihop sig och käkarna att spänna.

Hans första tanke är att stanna kvar i rummet där han sitter, där fönstret vetter ut mot trädgården och inte ut mot gatan.

Men så ljuder signalen ännu en gång, och även om ringklockan till största del gör honom irriterad så är han också nyfiken.

På trappen utanför står en man med mössa på huvudet, hukad ner i jackkragen. När dörren går upp ser han först förvånad ut, men ler sedan stort, om än osäkert.

»Jag hoppas att jag inte stör«, säger han och mannen som bor i huset vill svara att det är precis det han gör, men hinner inte samla sig tillräckligt för att få ut orden innan mannen utanför dörren fortsätter: »Jag känner Lotta. Eller, jag kände Lotta, som bodde här förut. Jag brukade vara här efter skolan.«

Han tystnar i något som framstår som tvekan, för att sedan fråga: »Visst är du hennes pappa?«

Och mannen som inte blir blöt av snön som ihärdigt fortsätter falla nedför himlen, svarar att visst är han Lottas pappa men hon flyttade för en herrans massa år sedan, vad gör han här nu?

Frågan får den unga mannen utanför dörren att se skamsen ut. Han berättar att det var ett plötsligt infall att göra en avstickare till området där han växte upp. Eftersom Lottas hus ligger närmast infarten börjar han här.

»Jag ska hälsa Lotta när jag pratar med henne«, säger mannen som bor i huset samtidigt som han börjar stänga dörren, men stoppas av att besökaren snabbt sticker fram handen.

»Jag ska inte störa länge. Jag vill bara fråga om du känner till om någon annan bor kvar i området?« säger han med fingrarna fortfarande pressade runt dörrkanten.

»Ser jag ut som någon som skvallrar om mina grannar? Jag hälsar Lotta och nu har jag viktigare saker för mig«, säger mannen som bor i huset, men misslyckas även denna gång med att stänga om sig eftersom besökaren nu har ställt en fot i vägen.

»Jag ska gå alldeles strax, men du vet ju inte vem du ska hälsa ifrån?« säger han som står utomhus i skor som inte är gjorda för snö.

Mannen som bor i huset släpper ut en suck som är tydligt menad för den andre att höra. »Så vad heter du?«

»Martin F, vi var två Martin i klassen, men jag är F«, säger han och tar ett snabbt kliv framåt så att han med axeln skjuter upp dörren, medan den andre tvingas släppa sitt grepp om handtaget.

»Vad gör du?« utropar mannen som bor i huset och tar ett kliv bakåt så att han blir stående i hallen. »Du kommer inte närmare, då larmar jag«, säger han och hoppas att bluffen inte ska synas.

För han äger varken ett överfallslarm eller en direktlinje till Larmtjänst, och att ringa polisen som befinner sig 30 minuter bort även med blåljus är inget stort hot för en möjlig inkräktare.

Men mannen på trappen som nu snarare är mannen på tröskeln in till huset håller upp båda handflatorna: »Jag ska snart gå. Jag vill bara vara säker på att du verkligen hälsar Lotta att jag har varit här. Kanske kan du ge henne mitt telefonnummer? Har du papper och penna som jag kan låna?«

Och det är som att mannen som bor i huset ger upp. Den här förmiddagen kommer inte heller ägnas åt skrivande, den stunden är redan förbi, och sanningen är att han då inte längre har något bättre för sig än att låta den här påstridiga människan få lämna sitt meddelande. Vad den andre dock inte vet är att det troligen dröjer tills Lotta hör något om saken, om det alls kommer hända.

Medan han plockar fram ett anteckningsblock och sedan gör ett färgprov från en blå bläckpenna försöker han komma på när han sist hördes med dottern.

Hon hade berättat att hon var gravid tillsammans med sin tafatta pojkvän (inte hennes benämning utan hans egen bedömning utifrån den enda gång de råkats).

Han tyckte att han hade gratulerat på ett sådant sätt som förväntas av någon som får ett samtal om en sådan sak, men dottern hade inte verkat nöjd med reaktionen. Hon var alldeles för lik sin mor och så var det nog om det.

Det har gått flera månader sedan deras korta samtal och det kan mycket väl vara så att barnet redan är satt till jorden, att han är någons morfar utan att ha fått det berättat för sig.

Så harklar han sig och blinkar hårt ett par gånger innan han vänder sig tillbaka mot mannen som nu står med sina blöta lågskor på hallgolvet, med dörren stängd bakom sig. »Jag tänkte att du skulle slippa få så kallt här inne«, säger han och mannen som bor i huset nickar som bekräftelse på att han har tänkt rätt.

Så skriver besökaren ut hela sitt namn på lappen och det är något med det där efternamnet som börjar på F som mannen i huset känner igen.

Så ler den yngre av männen ännu en gång och innan dörren går igen mellan dem tackar han och säger att det var trevligt att träffas.

 

Med en van hand plockar mannen som bor i huset ut dagens andra burk ur skåpet under diskbänken.

Uppe på vinden finns kartonger med det gamla livet nedstoppat utan plan på att packas upp. Där ligger Lottas skolkataloger i en tjock bunt, orörda sedan många år.

Inte på något av klassfotografierna finns det en Martin F. Inte minns han heller någon sådan som sprungit i huset när dottern växt upp.

Tillbaka i köket ringer han till Lotta. Det är den tafatte pojkvännen som svarar med en röst som tyder på att hans samtal varken är väntat eller efterlängtat. »Allt har gått bra, men det kanske inte är därför du ringer«, säger pojkvännen. Han förstår att han nu är morfar och lämnar en hälsning innan han lägger på.

Han undrar vilken förälder den nya bebisen ärver sina ögons form ifrån. Han kände väl igen formen på ögonen hos Martin F.

Utanför fönstret fortsätter snön att falla. Och han som trodde att ingenting skulle hända den här dagen heller. Och kanske stämmer det att ingenting har hänt samtidigt som allt har hänt.