En enda person såg henne försvinna; en ung mor som lutad på armbågarna spanade ut över den sensommargula grässlänten och ned mot den lilla sandstranden, för att hålla koll på barnen. I ena stunden var kvinnan där, längst ute på den silvergrå träbryggan i en somrig vit- och blåblommig baddräkt och med handen höjd som skydd mot solen. Nästa gång den unga moderns blick sökte sig ut mot sjön – jodå, barnen höll sig på grunt vatten intill land hade hon konstaterat – var bryggan helt tom. En liten bekymmersrynka kunde anas mellan ögonbrynen när hon satte sig upp och sökte med blicken, först runt bryggan, sedan ut över sjön, till sist vid strandkanten och längs stigen tillbaka mot herrgården, det populära utflyktsmålet. Hon gjorde en halvhjärtad ansats att resa sig, men sjönk genast ned mot filten igen. Med en nästan omärklig ryckning på axlarna kastade hon ännu ett öga på barnen och återgick till sin roman.
*
Hur det började? Ja, det var väl det där med nätterna.
Först förstår hon inte. Tror att hon har drömt en hemsk mardröm. Att det är därför hon måste stiga upp och byta både nattlinne och sängkläder, som är alldeles sjöblöta av svett. När proceduren upprepat sig några nätter börjar vetskapen sjunka in. Hennes första reaktion är något slags förundran, rentav chock. Över att det är så dags redan. Hon som alldeles nyss diskuterade med sin sambo om det inte skulle vara fint med en liten sladdis. Eller var det inte så nyss?
*
Något kryper i kroppen, liksom sticker i huden, surrar i mellangärdet och trycker upp mot bröstkorgen. Hon går ut i skogen, trampar planlöst omkring utan att bli av med oron. Sätter sig på en färsk stubbe, drar in barndomsdoften av solvarma barrträd, skvattram och nyss avverkat timmer. Översköljs av en blandning av vemod och tryggheten i att vara omsluten av det välbekanta. Och så kommer den, förtvivlansgråten. Gråten över allt som är för sent.
*
Med åren blir hon expert. Till en början på att låtsas som ingenting. Expert på att klä sig i lager på lager. På att alltid använda kofta och diskret glida i och ur den utan att göra någon större affär av det hela. En fena på att låtsas leta länge och grundligt i frysdiskarna i butiken och förtränga det dåliga samvetet över all kyla hon släpper ut och värme hon släpper in. Skicklig på att diskret stryka luggen ur pannan med hela handflatan och sedan omärkligt torka av svetten mot byxbenet. Svetten i armvecken är också relativt lätt att komma åt utan att det märks. Värre är det med den pulserande rodnaden och svetten under ögonen, för att inte tala om när det rinner mellan och under brösten. När det är som värst bildas en liten rännil ner mot naveln. Otaliga är de gånger hon har smitit ut från möten och in på damrummet, för att ingen ska märka.
Med tiden blir det trendigt att »prata öppet om det«. Då försöker hon bli expert på att förhålla sig lagom distanserat och lätt humoristiskt till eländet. Hon fläktar sig ogenerat med vad som finns till hands, skämtar till synes obekymrat med sina lika frigjorda väninnor om »kofta av/kofta på-åldern« och – under kallaste vintern – om hur vansinnigt synd det är att man inte medvetet kan slå på värmen när den verkligen behövs. Till och med att hon inte har sovit mer än en handfull hela nätter på femton år lyckas hon skryta lite lättsamt om. Och hela tiden längtar hon innerst inne efter att någon ska lyssna, se och förstå på riktigt. Förstå hur ända in i märgen trött hon är. Trolla bort alla besvär.
*
Efter några år ger hon upp principen att inte ta hormonpreparat och det blir lite bättre, men när hon får höra att de kan förlänga hela processen slutar hon igen.
*
I TV 4:s morgonsoffa ska det handla om klimakteriet. Ljudet från teven når henne som ett svagt mummel från vardagsrummet, medan hon brygger sitt morgonkaffe. Tre skopor kaffe för två koppar. En skopa för kannan, det lärde mormor henne redan på
kokkaffets tid, och det håller hon fast vid. Plötsligt stannar handen med den tredje skopan kaffe i luften mellan kaffeburken och bryggaren.
»Det heter ju övergångsåldern för att det går över«. Rösten har trängt igenom morgonluddet i hjärnan och väckt ett raseri som överrumplar. Till hennes besvikelse är det en feministisk medicinforskare som hon alltid har respekterat, som sitter där i tevestudion med all sin förnumstighet som ett enda stor hån. I samtalet deltar också chefredaktören för det där välkända kvinnomagasinet för 50-plussare. Magasinet där alla är så himla »fräscha för sin ålder«. Magasinet som då och då har klimakteriet som tema, och som alltid skriver så jävla positivt och hurtigt, att hon vill vråla rätt ut. Men OM DET INTE GÅR ÖVER DÅ?!
*
Hon läser en bok. Det är tolv kvinnor som skriver om klimakteriet. Först håller hon med de medvetnaoch argasom skriver om att övergångsåldern faktiskt inte är någon sjukdom och att alla historier om kroppsligt förfall och psykiska besvär har använts för att förminska kvinnor som inte längre är möjliga att befrukta. (Ja där är den feministiska forskaren igen.) Sedan håller hon med politikern, som visserligen knappt har märkt av klimakteriet själv men som anser att alla som har problem har rätt till avancerad vård. När flera av skribenterna i boken nämner forskning om att besvären nog är kulturellt betingade, blir det ändå lite för mycket. Vilka jävla dumheter, tänker hon. »Walk a mile in my shoes« – nej förresten, »live a day in my body«, så får ni se hur kulturellt konstruerat det känns!
Två av texterna känner hon lite extra för. Den ena är av en känd författare och upprorisk på ett helt annat sätt än de feministarga. Åh vad hon håller med: Jag vill inte blir befriad från mens och preventivmedel och komma in i en »ny spännande fas i livet«! Jag vill inte sluta vara ett objekt för männens blickar! Den andra texten är ett humoristiskt bidrag, skrivet av den erkänt roliga programledaren i radio. Mellan de hysteriskt galna raderna om allsköns kroppsliga besvär, som flytningar och torra slemhinnor, ja till och med cancer i livmodern, kikar det fram en fullkomligt hjärtskärande sorg.
Dessa två författare utser hon genast till sina medsystrar.
Hon läser en annan bok, en om »kost för hormonell balans«. Inledningens faktadel gör henne riktigt arg. Inte för att det är något fel egentligen, utan för att där står sånt som hon hade velat veta för tjugo år sedan. Och så blir hon arg för att hon lägger pengar på sån där populärvetenskaplig skit. Så desperat är hon väl inte.
*
En bit in på det sextonde året utan ordentlig sömn ger hon upp (igen) och går till läkaren. En specialist den här gången. Får höra (igen) om bröstcancerrisken som ingen vågar ge några tvärsäkra råd om. Jodå, hon förstår, det är väl bra att de är försiktiga om det nu inte finns några garantier. Om hormoner hjälpte förra gången hon tog dem? Ja, jo, inte så att hon blev helt fri från besvär, men … jaha … så det finns de som har vallningar och svettningar resten av livet? Som östrogenet inte biter på? Och forskningen? Har inte kommit framåt på de senaste tjugofem åren.
Okej, tack.
*
Den solvarma bryggan är len som siden under hennes fötter. För första gången på länge är det bara solens värme hon känner och den svaga sommarvinden kittlar huden på hennes bara hals och armar. Hon känner sig fin i den nya baddräkten. Blått och vitt är verkligen hennes färger, särskilt på sommaren när hon blivit lite brun. Det har hon tyckt ända sedan hon var tonåring, och det är en av de saker som inte hade ändrats med åren. Konstigt, när allt annat hade blivit så annorlunda.
Med långsamma, eftertänksamma steg går hon längst ut på bryggan, kryssandes mellan fläckarna av fågelskit. Hon ser ut över det lätt krusade vattnet, där varje liten våg kastar en nästan outhärdligt skarp ljusreflex mot hennes oskyddade ögon. Så himla dumt att lämna solglasögonen hemma! Men vad spelar det egentligen för roll nu kommer hon på, just som den välbekanta ilningen av obehag – miniångest, som hon en gång kallat det för att förklara för läkaren –påminner om varför hon är där.
Hon håller upp ena handen som skydd mot ljuset och noterar, förvånad och samtidigt rätt ointresserad, att den solbruna huden blivit rynkig, lite pärlemorblank och liksom för stor för handen. När hände det?
Med en hastig blick över axeln sätter hon sig ned ytterst på bryggan. Ansiktet pulserar redan, svetten rinner nerför halsen och paniken över att vara instängd i sin egen ångbastu till kropp väller över henne. Hon glider ljudlöst ned i det gulbruna sjövattnet och grimaserar lite när fötterna nuddar den äckliga gyttjebottnen. Så fyller hon lungorna med luft och dyker ned under ytan. Med öppna ögon simmar hon förbi vassruggarna. Ut mot det mörka, svala.
