Det är inte som på land

– Ljuger du?

Ansiktet framför mig är främmande och det är så nära mitt. Står emot att slå bort det med handflatorna, att öppna munnen. Gör jag det kan mina lungor sprängas och vatten flöda in. Jag kan dö på sekunden, minns jag hur Diego förklarade under teoridelen. Nu upp till bevis: inte dö på havsbotten, My, du ska inte dö på havsbotten.

– Säkert? Det tog lång tid att svara, säger Zofia.

Jag är tillbaka i sängen. Jag kan se det nu: det är hennes ansikte, Zofias fjuniga läpp och fräkniga kindknotor med gropar efter acne. Det känns som att jag kan hudens varenda vändning, men så är det som det är med känslor. Jag nickar:

– Eller när jag blir uttråkad ljuger jag för att något ska hända. Som igår när jag var på aw med jobbet och min chef höll på och snacka om hur hon och hennes kille letar sommarhus i Italien och alla var så snark, då sa jag att mitt ex som har besöksförbud, och som jag fram tills nyss trott fortfarande var på rehab, kom in i baren.

– Är det sant?

– Nej, alltså jag pekade på någon random och bullshitade loss.

Zofia mumlar aha okej och vänder över på rygg. Vill att hon ska fråga mer, vill komma tillbaka till där vi var nyss: på väg in eller bort, jag vet inte, men glidandes på ytan. Zofia bara tittar och tittar i taket. Frågan är i luften, men jag vill inte.

– Och du då, brukar du ljuga? säger jag istället.

Zofia rycker på axlarna.

Så många gånger jag har sett Zofia göra just det, och det finns något man säger inom psykologin eller nån annan vetenskap om vad vet inte egentligen betyder. Varje gång hon har ryckt på axlarna har jag känt det kittla på tungan. Inte nu heller vill det ut ur glömskan. Det är plågsamt det där: kroppen och själen och hur de sviktar. För ett tag sen frågade en vän som är dansös hur vi anser att de hänger ihop. Jag blev rasande innan frågan var färdigställd. Alla andra satt med huvudena på lut eller i händerna, så jag gjorde likadant. Sa sen sansat mitt. Men det är tvärtom, häpnade Ine över vad jag sagt, utan kropp ingen själ, tankarna är i hjärnan, är kött; som när jag var deprimerad, då var jag lika mycket fysiskt som psykiskt sjuk. Jag hade kollat på Ine – också häpen. Vad lätt bladet flög av munnen för vissa. Sen hade jag vänt mig mot Maya och frågat vad hon, som dansös, tyckte. Orkade sällan med ett luddigt samtal, än mindre något annat.

– Då och då. Det är något som hänger kvar sen jag var liten tror jag. Du är bara trött, stressad, sa familjen om min depression. Diagnos hit och diagnos dit, det var sånt svenskarna höll på med, vi, polacker, behöver inte sånt trams. Så jag började ljuga: om vad jag åt, vem jag träffade, hur jag mådde. Och det är svårt …

Jag visste inte att Zofia var polack.

– Jag visste inte att du är polack.

– Ja, jo, vi kom hit 2006, 2007. Jag var åtta. Och var var jag … jo, jag var ingenting ett tag, inte ett gram fett på kroppen, men mina föräldrar frågade aldrig, var nöjda med mina glättiga svar och höga skolbetyg. Så jag ljög – för vad skulle jag annars göra? De hade gjort tydligt hur de ville ha det.

Med Tamara hade det alltid varit hon som gick först, med mig som med alla andra; Tamara som visste och var tydlig med hur saker skulle stå.

– Jag gör det bara för skoj, säger jag.

Zofia kollar på mig.

– Ljuger alltså.

– Så himla skoj att ljuga om ett destruktivt ex.

Jahapp, det var den dejten.

– Skoj och skoj, men underhållande, säger jag.

– Så du tycker helt seriöst inte att det var fel, att bara ljuga sådär om en främling och för dina kollegor med, för skojs skull. Det är ju sjukt.

Att vi håller med varandra om att det är sjukt spelar noll roll, för Zofia är det fel. Och vad finns att säga då.

– Äsch, det var bara ett exempel. Kan du inte berätta mer om Costa Rica?

Zofia är på väg bort. Jag fortsätter:

– Det är en dröm att åka dit och dyka i korallreven medan de fortfarande lever.

– Du dyker? säger Zofia. Hennes ansikte är gult.

– Ja sen 2018 när jag tog dykarcertifikat på Cypern, och du kommer inte tror mig nu – det är helt otroligt – men första gången jag dök såg jag en knölval.

Zofia tar blicken från UL-appen:

– Det finns inga knölvalar i Medelhavet.

Jo. Men jag kan inte säga som det är: att jag varit livrädd; är livrädd än. Valen som bara var där, från ingenstans, mitt framför mig. Tamara hade älskat valar, haft planscher över hela rummet med knölvalar, vitvalar, späckhuggare, narval, sillval … och hennes lösenord var valen95, hade hon berättat en gång när vi spelat Sims. Jag bytte till valen96 strax därefter. Det fick Tamara aldrig veta, visste väl vad hon tyckte om härmapor.

– Det är inte som på land, börjar jag men Zofia står med ena benet i byxan. Hon ska med 00:17-bussen.

Tamara brukade säga att i havet väger allt lika tungt, och det är klart jag senare förstod att det inte är sant. Men jag kan inte få det ur mig. När jag dök första gången med Diego några meter framför tänkte jag på hur en kropp med ben var lika mycket som en utan. Att vi i havet hade samma tyngd: valen och jag, Tamara och jag. Det finns lite av något spirituellt i mig så på ett sätt håller jag med Ine: man är kött, man försvinner med kroppen. Där är jag säker. Men med knölvalen vacklar jag. Inte så att jag tror att det faktiskt var Tamara jag nära på simmat in i den där gången; Tamara finns och lever så vitt jag vet fortfarande ett prydligt, litet borgerligt liv med sin mäklarkille i Örebro. Men en annan Tamara, som funnits men inte längre finns… Tamara som kastat nypon på mig tills jag grät; mitt tolvåriga jag som längtat så tills hon gjorde det igen och igen, till att hon kom åter från somrarna i Polen – vad blev det av oss efter den där sommaren? Gick vi dit Tamaras ben gått, rätt upp med minans sprängning? Det tänkte jag på i havet.

Zofia vinkar hejdå.

Jag hade lätt hunnit ikapp henne, bussen går först om fem, men ligger kvar med örhänget i handen. Vi skulle inte ses igen, det hade Zofia visat tydligt, och trollsländan i trä är så fin.