Projekt Nollpunkt

Kapitel 1 – Den tysta patienten

Lina Ahlberg vred av nyckeln i sin slitna Saab utanför Östersunds närakut och satt kvar några sekunder i mörkret. Klockan var 21:58. Radion hade tystnat för länge sen, men hon hade ändå inte lyssnat. Det fanns något med den här platsen efter stängningstid – som att byggnaden andades på ett annat sätt. Långsammare. Tyngre.

Hon grep tag i kaffemuggen, den med texten I’m only nice to dogs, och klev ut i den bistra aprilnatten. Snön hade smält undan men luften var fortfarande stickig. Hon tog trappan upp till personalingången och loggade in sig med kortet som alltid krävde två försök. Det surrade till, dörren klickade. Hon var inne.

Nattpass.

Tolv timmar av kaffe, pappersarbete, oro, ibland skrik. Och ibland, som i kväll, ett slags viskande vakuum som kunde pågå i timmar utan ett enda larm.

Hon hängde av sig jackan, bytte till tofflor och gick genom de tomma korridorerna mot expeditionen. Lysrören klickade och blinkade till liv, ett efter ett. Hon visste att golvet lutade svagt åt vänster i passagen till psykenheten, att dörren till rum 6 aldrig riktigt gick igen, och att en anonym tavla i väntrummet alltid hängde snett varje morgon.

– Du är tidig, sa Benjamin, en kollega från akutdelen. Han såg trött ut redan nu.

– Jag behövde lämna verkligheten en stund, sa Lina och slog sig ner med en suck.

– Vad har vi?

– Lugnt. En inläggning på psyk. En ny patient från Krokom. Remiss kom in sent. Väntar på dig i observationsrummet.

– Diagnos?

– Oklart. Ingen diagnoskod. Inget personnummer heller.

– Va?

– Nej, jag vet. Det är väl något tillfälligt. Han bara dök upp. Med en följare från socialtjänsten som sen drog.

– Namn?

– Här står: Daniel Halvorsen.

Det sa Lina ingenting.

Hon reste sig, grep en journalmapp som låg blank, och började gå mot psykenhetens isolerade del. Steg för steg längs den grå linoleummattan, förbi förrådet som alltid luktade blekmedel och den gamla fikavagnen som ingen längre använde.

När hon kom fram till rummet var dörren öppen. Det stod en man där inne, mitt i ljuskäglan från taklampan. Ryggen vänd mot henne. Helt stilla.

Han bar en blågrön hoodie utan tryck, svarta jeans, noll uttryck i kroppsspråket. Inga skador. Inga tecken på drogpåverkan. Bara … stillhet.

– Daniel Halvorsen? sa Lina, men rösten kom ut lite svagare än hon tänkt.

Mannen vände sig långsamt. Han hade mörkt hår, grå ögon, en tunn, nästan elegant näsa. Men det var något med blicken. Inte att den var hotfull. Den var … bekant.

– Jag heter Lina Ahlberg. Jag är sjuksköterskan i natt.

– Det var inte meningen att jag skulle komma hit, sa han tyst.

– Det blev fel.

Hon höjde ögonbrynet.

– Du menar remissen?

– Nej. Allt. Det här. Jag var inte menad för det här skiftet, tror jag.

– Förlåt?

Han log nästan.

– Du kommer förstå sen.

Hon satte sig vid bordet, drog fram journalbladet.

– Jag behöver få några uppgifter. Ålder?

– Trettiofem.

– Personnummer?

– Jag har inget längre.

– Okej. Har du bott i Sverige länge?

– Alltid.

– Har du någon anhörig jag kan kontakta?

– Nej. Inte längre. De minns mig inte ändå.

Hon antecknade, trots att hon visste att det här skulle klassas som förvirrat tal. Patienten var dock klar i ögonen. Samlad. För lugn.

– Hur kom du hit?

– Jag gick.

– Från Krokom?

– Inte direkt.

Hon lade ifrån sig pennan.

– Daniel. Vad är det du vill att vi ska förstå?

Han lutade sig fram.

– Att det här är inte första gången. Jag har varit här förr. I det här rummet. Med dig. Fast du såg annorlunda ut då.

Lina kände hur kallt det blev inombords. Inte på det där akuta sättet, utan som om kroppen förstod något som hjärnan ännu inte formulerat.

– Du känner mig alltså?

– Inte längre. Men jag mindes ditt namn när jag hörde det.

Hon reste sig upp.

– Jag måste gå och kolla en sak. Du stannar här, okej?

– Jag väntar gärna.

Hon gick snabbt ut, genom korridoren, in i datasalen. Loggade in. Inga sökresultat på Halvorsen. Ingen folkbokföring. Ingen remiss. Ingen inskrivning i datasystemet. Det fanns inget dokumenterat om honom alls.

Benjamin kom förbi med kaffe.

– Du, den där Halvorsen … Vad sa du att han kom från?

– Va? sa Benjamin.

– Vadå Halvorsen?

– Patienten du nämnde. Från Krokom.

– Jag vet inte vad du snackar om, Lina. Jag har inte skickat någon till dig i natt. Det har inte varit en enda ny inskrivning på psyk.

Hon stirrade på honom.

– Jag gick dit. Jag har pratat med honom.

Benjamin ryckte på axlarna.

– Du måste ha blandat ihop något. Det är lugnt där borta. Kolla själv.

Hon gick tillbaka.

Rummet var tomt.

Stolen där han suttit stod kvar, lite utanför bordet. En mugg vatten stod orörd. Men annars: ingenting. Ingen jacka. Ingen journal.

Hon stod still i dörren en stund och bara lyssnade. Det var något med luften – som om det fortfarande fanns en närvaro därinne, något som dröjde sig kvar efter honom. Hon gick in, långsamt. Rörde vid bordsskivan. Den var varm.

Sedan såg hon det.

En liten lapp låg på golvet vid sängen, vikt i två. Hon plockade upp den.

På insidan stod bara ett namn, skrivet i sned lutande handstil med blå kulspetspenna: Lina Marklund.

Hon stirrade på orden. Kände ingen igenkänning – men heller inget motstånd. Bara ett märkligt tomrum.

Hon sjönk ner på sängkanten. Något bultade bakom tinningarna, som en förvarning. Som ett minne som ville upp till ytan men som ännu inte fått tillåtelse att bryta igenom.

Hon såg sig om i rummet. Någon hade skrivit något med fingertoppen på fönstrets immiga insida. Tre ord.

»Du minns mig.«

Hon reste sig, stirrade på orden. Hjärtat slog snett, kroppen visste mer än huvudet vågade erkänna.

Och först då slog det henne.

Hon visste vad som var fel.

Det var inte patienten som inte borde ha funnits.

Det var hon.