Monster ibland oss

Det är mitt i natten och Daniel borde inte vara uppe. Definitivt borde han inte ligga gömd i baksätet av pappas bil. Ändå är han här, med kinden pressad mot det sträva tyget. En svag lukt av gamla matrester och cigarettrök sticker i näsan. Utanför är det beckmörkt, förutom ett svagt ljus någonstans ute i fjärran som snabbt försvinner.

Andetagen är alldeles för snabba. Kommer pappa att höra honom? Försiktigt sneglar han uppe, får syn på pappas stora gestalt bakom ratten. Hans sitter där orörlig, blicken fäst rakt fram på vägen som breder ut sig.

Daniel andas försiktigt in, måste ha dragit in damm i näsan för han känner att det kittlar irriterat. En nysning är på väg, men han lyckas hålla den inne. Bakom ratten hostar pappa till som om han också känt av dammet. Märkligt.

Vart är de på väg? Kommer de stanna snart? Han hejdar en impuls att sticka upp huvudet för att se ifall han känner igen sig. Hur dumt vore inte det? Allt han ser mellan sätena är mörker. De måste ha lämnat stora vägen för länge sen, annars borde de ha kommit till centrum vid det här laget. Kanske befinner de sig i Tjärnaskogen. Det knyter sig i magen.

Ett bländande ljus lyser plötsligt upp bilen och Daniel trycker sig ännu hårdare mot sätet, säker på att han kommer att bli upptäckt.

»Stäng av helljuset då, för fan«, fräser pappa. Som om den andra förfaren hörde honom så dämpas ljuset i styrka. Bilen svischar förbi och mörkret omsluter dem på nytt.

Pappa svänger åt höger, in på en smal grusväg. Däckens knastrande blandas med ljudet av grenar som slår mot lacken. Bilen kränger fram och tillbaka och stannar sedan plötsligt. Pappa sitter stilla en stund innan han stänger av bilen.

Daniel spänner sig, känner hjärtat bulta, men också förväntan. Nu får han kanske veta varför pappa åker iväg om nätterna. Har han en hemlig familj, som Liam i klassen sagt? Är det därför han är så konstig … och arg. På allt och alla, men mest på Daniel.

Hur mycket han än försöker vara till lags så fräser pappa att han står i vägen och skickar honom till sitt rum. I dag såg han ut att vilja slå Daniels lillebror Samuel. Han höjde handen, gjorde det inte, men ville. Daniel såg det i hans blick, ett mörker som aldrig funnit där tidigare.

Pappa kliver ur bilen, vilket får den att kränga till, innan han smäller igen bildörren. Daniel håller andan i väntan på att stegen ska försvinna bortåt, men istället kommer de närmare.

Bakdörren rycks upp precis intill han huvud. Instinktivt trycker han ryggen mot sätet och försöker krypa ihop. Kan pappa höra hans hjärta slå vilt inne i kroppen? En hand kommer in i synfältet, trevar runt på golvet bland gamla snabbmatspåsar och annat bråte. Han vågar inte röra sig ur fläcken, utan ligger som paralyserad.

Armen stannar upp och dras tillbaka. Ett avlångt föremål avtecknar sig i pappas hand. Det är för mörkt för att Daniel ska se vad det är, men det är något bekant över det. Sekunden efter smäller dörren igen och det får honom att rycka till.

Nu borde pappa gå till huset där den hemliga familjen bor, men han går inte iväg. Istället hörs ett klickande ljud när bakluckan öppnas.

Pappa står där ett bra tag och grejar med något. Sen ljudet av något tungt som släpas över marken och en duns. Något gnyr till. Kanske ett djur?

Försiktigt sätter sig Daniel upp. Han måste få se vad som händer.

På marken liger en man i bar överkropp med ett par vita shorts. Lasse. Daniel har svårt att tro det han ser. Vad gjorde hans fotbollstränare i bakluckan på pappas bil?

Daniel sitter som fastfrusen. Det här kan inte vara på riktigt. Han nyper sig hårt i armen, men vaknar inte.

»Sluta, för i helvete, sluta«, säger Lasse, fortfarande liggande på rygg. Rösten, som alltid låtit trygg och säker, brister nu. Han är rädd.

Pappa säger ingenting, visar inga känslor alls, utan står bara där över honom med det avlånga föremålet i händerna. Det blänker till i ljuset från baklyktorna. Det är jaktgeväret, som alltid är inlåst i vapenskåpet.

En klump växer i Daniels hals. Han vill inte vara här. Vill hem till sin säng. Bort från skogen och pappa, men sitter kvar.

»Res dig upp!« vrålar pappa.

Lasse rör sig inte. Då svingar pappa baksidan av geväret. Lasses huvud kastas åt sidan och han skriker till.

»Upp med dig, sa jag.« Pappas röst är kall och hård. Helt olikt pappa.

Daniel hasar bakåt, vill bort härifrån. Måste bort nu. Hårt slår han i bakdörren och det dunsar till. Pappa tittar upp, får syn på honom, men ser inte arg ut.

»Kom ut, Daniel.« Rösten är lugn, nästan vänlig, som om ingenting har hänt.

Daniel tvekar, försöker tänka klart. Borde han springa? Men det är ju pappa, så han trycker ner handtaget och kliver ut. Den kalla, fuktiga marken biter mot hans bara fötter och vinden sliter i kläderna.

»Låt pojken vara ifrån«, ber Lasse, men pappa svarar inte.

Daniel är nu bara någon meter från dem. Pappa har sina smutsiga gråa arbetsbyxor och jaktstövlarna som går nästan ända upp till knäna.

»Titta vad jag har fångat«, säger pappa och sparkar till Lasse med foten. »Ett monster.«

Daniel stirrar, försöker förstå. »Det är ju tränaren.«

»Det är vad han vill att du ska tro«, säger pappa. »Men det är inte hans verkliga form. Det finns ett sätt att se dem som de är. Jag ska visa dig.«

Han låter övertygad, som om det han säger är sant, men det kan det inte vara, eller?

Pappa lossar ena handen från geväret och sträcker ut den mot Daniel. Han tvekar, vill inte att pappa ska visa honom något. Han vill hem, till mamma och Samuel. Pappas blick har förändrats och ser nästan ut som förr. Som den pappa han känner.

Daniel tar ett steg fram, sen ytterligare ett. Till sist låter han pappa dra honom intill sig.

»Jag ska visa dig vad vi gör med monster.«