Dödsevangeliet

Fiktionen har den nackdelen jämfört med det verkliga livet att den under alla omständigheter måste vara trovärdig. Verkligheten är mindre knusslig på den punkten.

 

Första kapitlet: 1996

Han gjorde det verkligen. Han dödade sin farfar. Det var en mardröm som samtidigt var helt och fullt verklig. De flesta andra barn, eller vuxna för den delen, skulle ha frågat sig hur det var möjligt, men Jakob Hiller är inte som andra. Han vet att det är möjligt, och det räcker.

Och det värsta av allt – han njöt av det också.

 

När polisen kommer till Nils och Iris Hillers villa på Almvägen i Kvissleryd råder det bräckliga lugn som bara svår chock kan åstadkomma. Iris Hiller, 65, sitter på förstutrappan med ytterdörren öppen bakom sig och stirrar mot en horisont som är lika avlägsen och obegriplig som evigheten.

En poliskvinna skyndar fram och frågar om Iris är skadad. Finns det någon mer i huset?

Iris svarar inte.

Poliskvinnan säger kom och tar Iris i handen. Iris rör inte en muskel. Istället sätter sig poliskvinnan bredvid Iris och lägger en hand på hennes rygg.

Två uniformerade polismän, en yngre och en äldre, drar sina vapen och försvinner in genom den öppna ytterdörren. Efter en kort stund hörs en av dem ropa klart och sedan ropar den andre som ett eko av den första. Detta följs av ett fy helvete innan den yngre av dem störtar tillbaka genom ytterdörren, snubblar ut på gräsmattan och kastar upp frukosten.

Samtidigt svänger en ambulans med påslagna sirener in på Almvägen och stannar framför Hillers hus.

 

Från andra sidan gatan betraktar paret Hillers grannar, Rosa och Erik Isén, händelseförloppet genom köksfönstret. De bryr sig inte längre om att försöka dölja sig. Rosa, som sätter en ära i att känna till allt som händer på Almvägen, vågar inte ens blinka av rädsla att missa något. Nu stirrar hon på Iris som sitter på sin förstutrappa med den unga poliskvinnans hand på sin rygg. Iris ser inte ut att vara närvarande. Rosa genomfars av en ilning som får henne att rycka till.

Erik Isén ser på sin hustru.

– Hur är det fatt, hjärtat mitt?

– Tyst. Jag försöker höra vad de säger.

Poliskvinnan bredvid Iris rör på läpparna. Rosa önskar att fönstret hade varit öppet så att hon kunde höra. Att öppna det nu skulle vara … där går en gräns även för Rosa Isén.

När en av poliserna som gått in i huset störtar ut på gräsmattan och börjar kräkas vänder Rosa bort blicken en kort stund.

Sedan sirener. En ambulans som stannar framför Hillers hus och blockerar sikten.

– Vad kan ha hänt? viskar Rosa.

Hennes make vet bättre än att svara på retoriska frågor.

Var för sig drar de den självklara slutsatsen att Nils Hiller är död, att hans frånfälle inte har naturliga orsaker och att det oaktat vad som skett måste se för jävligt ut inne i paret Hillers hus. Rosa landar för sin del, lika självklart och utan minsta spår av klander, i antagandet att Iris Hiller slutligen har fått nog av sin make och dödat honom.

I motsats till vad poliser och grannar tänker, är Iris Hiller helt införstådd med det som händer runt omkring henne. Hon har bara ingen anledning att säga något, eller göra något, eller ens röra sig. Kanske har hon ingen anledning att existera.

Genom åren har hon blivit en person som inte dväljs i några andra känslor än en ständig oro kring praktiska ting. Det som upptar hennes tankar nu, efter att chocken avtagit något, är det som finns kvar av hennes make: en motbjudande sörja som flutit ut vid foten av källartrappan. Vem tar hand om den? Borde hon ringa en begravningsentreprenör? Vad kommer allt det här att kosta?

Iris noterar Rosa Iséns skepnad i köksfönstret tvärs över gatan. Den jädra igeln. Sedan tänker hon att det där hade Nils inte tolererat. Att hon liknade Rosa vid en parasit skulle han säkert ha flinat gillande åt, men svordomen hade inte gått hem. Iris har lärt sig att censurera sina tankar innan de kommer över läpparna, annars blir det ett farligt liv. Det är något som överväldigar Nils. Något han inte kan tygla.

Till en början tyckte Iris synd om mannen hon gift sig med, en känsla som tillfälligt kunde ersätta det som andra kallar kärlek, men ganska snart gled även detta undan.

 

Rosa Isén hämtar ytterligare en kopp kaffe och sätter sig vid köksbordet med en suck. Erik sitter redan där.

– Du tror väl inte på varsel, Erik?

– Vad menar du?

Rosa tar en munfull av kaffet. Det är starkt.

– Pojken, säger hon. Pojken Hiller.

– Ja?

– Barnbarnet. Vad heter han, den där med hörlurarna?

Erik ser på sin hustru. Vad har hon börjat fara efter? Jo, Iris och Nils har tre barnbarn och den äldste av dem är en pojke. Och ja, han brukar ha den där musikspelaren över öronen. Han är kanske elva eller tolv år gammal och heter …

– Jakob, säger Erik.

– Jakob, upprepar Rosa. Jakob Hiller.

– Ja? Vad är det med honom?

– Äsch, det var bara en otäck dröm jag hade. Nu på morgonkvisten, just innan jag vaknade. Det …

Rosa skälver till vid minnet av drömmen. Erik tar hennes hand.

– Jag vet att det är löjligt men det var så, så … olustigt. Och nu …

Hon dricker en stor klunk av kaffet.

– Jag skulle upp och brygga en kopp rooibos. Du vet ju att jag brukar vakna vid tretiden. Fast detta var i sömnen.

– Gick du i sömnen?

– Nej, alltså, jag vaknade inte i natt som jag brukar, men jag drömde att jag gjorde det. Är du med?

Erik nickar.

– Ja, och när jag hade satt igång vattenkokaren, i drömmen alltså, vände jag mig om och fick se honom, den där pojken, utanför fönstret här.

Hon pekar mot köksfönstret.

– Jakob Hiller.

– Just det. Han stod mitt i gatan, i mörkret, precis där ambulansen står nu, och stirrade på mig. När jag gick fram till fönstret lyfte han ett finger och satte det framför munnen. Sedan stod han kvar så, alldeles stilla, utan att blinka. Jag blev förskräckt.

Hon sväljer torrt, utan kaffe.

– Det var något med ögonen hans som inte var riktigt … normalt. Och han var alldeles nersölad, pojken. Av blod.