Han skrev bästa starten!

Med ett stort mått fri fantasi och en nypa eget liv skapade ­Ingemar Hult det förstakapitel som fick krimjuryn att bli mest ­nyfiken på fortsättningen. Och en fortsättning – det utlovar Ingemar.

Läs Ingemars vinnande bidrag här!

I ditt startkapitel bjuds en man in till fest – det är 50 år sedan hans klass tog studenten. Är det något du själv har varit med om?

– Jo, för några år sedan var det 50-årsjubileum för min klass. Jag hade i stort sett inte haft kontakt med någon av dem sedan skoltiden. Men plötsligt kände jag igen ett sätt att röra sig eller hur någon uttryckte sig. Det var samma människor, trots att skalen var helt annorlunda!

– Jag tog med mig det där, och det var också den skol­gården jag såg framför mig när jag skrev. Sedan tänkte jag ett steg till: Om det hade hänt något fruktansvärt under vår skoltid, hur skulle det ha hanterats i ett sådant här sammanhang?

När började du tänka så … skönlitterärt?

– I tonåren tyckte jag att uppsatser var det roligaste vi gjorde i skolan. Jag vann faktiskt en skrivtävling då också, för 55 år sedan. Alla gymnasieelever i Norrköping hade fått i uppdrag att skriva om stadens vänort Tammerfors och priset var en resa dit. Det var första gången jag flög, minns jag. Sedan blev jag civilekonom, gjorde några år i olika företag och sedan 40 år som gymnasie­lärare. Men i bakhuvudet fanns hela tiden en tanke om att det vore roligt att ta upp skrivandet.

– Olika saker sätter igång idéerna. Jag vill aldrig tänka att det var bättre förr, men när man blir äldre funderar man kanske oftare på hur det var förr – och hur det påverkar och hänger ihop med nuet. Jag kan också tänka på alla elever jag har haft. Jag minns ganska många av dem och undrar vad som hänt i deras liv.

Så till slut började du skriva.

– För tio år sedan gjorde jag det på allvar, ja. Jag anmälde mig till en veckosommarkurs på Fridhems folkhögskola och sedan har jag följt deras distans­kurs Berättarpionjärerna ett par år. Där arbetar man med ett konkret projekt, har tydliga avstämningspunkter och får respons av handledare och kursare. Så nu är jag faktiskt redo att skicka in manuset till förlag.

Vad är det för sorts bok?

– Ett slags skröna. En vid­lyftig berättelse om samtiden.

Är ditt krimkapitel också en text du arbetat fram på distanskursen?

– Nej, den här tävlingen såg jag väldigt sent. Det var nog bara en vecka kvar till deadline.

Och ändå hann du få klart ditt bidrag.

– Idén hade jag. Men jag skriver långsamt, så jag fick jobba hårt. Med deckare gäller det ju också att få till en spännande men ändå rimlig händelse­utveckling. 

– Nu har jag faktiskt bestämt mig för att den här berättelsen blir nästa stora projekt. Jag har en tanke om hur den ska utvecklas och jag har tid att skriva. Fast så mycket tid som under pandemin lär jag aldrig få igen. Som tur är. Vi träffade inte barnbarnen på över ett år.