Det är i samma stund som han glider in i mig som jag inser att vår vänskap för alltid kommer att vara över från och med nu. Insikten drabbar mig med full kraft och jag drar hastigt efter andan. »Gjorde det ont?« Han stannar upp i sin rörelse, låter höfterna ligga still. »Nej, det är lugnt« försäkrar jag honom. »Säkert? Jag kan sluta annars!« Han låter orolig på rösten, jag vet redan nu att jag kommer att älska honom för alltid för det. Efter att jag lugnat honom börjar han försiktigt röra höfterna fram och tillbaka.
Han vet att jag inte är oskuld, jag har gjort saker förut. Saker med andra människor, i andra situationer. Men det är på riktigt nu. Det är så det känns i alla fall. Ett stråk av sorg böljar inom mig fram och tillbaka, får mig att tappa lusten att fortsätta men driver mig samtidigt framåt. Om vi slutar nu skulle vi hamna i limbo, i ett ingenmansland där vi vare sig är vänner eller älskande. Vem ska jag i så fall vända mig till i framtiden? Vem blir min bästa vän då? Vi passerar en gräns här och nu som vi aldrig kan gå tillbaka över och vi vet det båda två.
Vi har känt varandra i princip ett helt liv. Den första gången vi såg varandra på förskolans asfalterade gård, vi var oskiljaktiga från den dagen. Till förskolefröknarnas stora förtjusning gick vi helt sonika fram och tog varandras händer, struntade i vad som försiggick runt oss. Jag vet inte vem som format vem mest, om vi skulle ha blivit de vi är utan den andre. Antagligen inte. Ibland vet jag inte var jag slutar och han börjar.
Han glider ur mig, vänder på mig och tittar utforskande in i mina ögon. »Känns det konstigt?« Hans blick är trevande och påstridig på en gång. Jag mumlar bara något, vet i ärlighetens namn inte vad jag ska svara. Jag rullar bara över igen, manar på honom att fortsätta. Vi andas snabbare, i takt, ur fas med varandra. Sängen gnisslar obönhörligt, vid ett tillfälle tror vi oss höra något från undervåningen och fryser båda till is. Han rusar upp, smyger sig fram till dörren och öppnar den på glänt. Inte ett ljud hörs, troligtvis är det bara familjens katt som hoppat ner från soffan. Det ska inte vara någon hemma på flera dagar, vi har ett helt hus och varandras kroppar att förfoga över i en evighet.
Jag blundar, dras med i kroppens rytm. Han är nära klimax flera gånger men lugnar ner tempot i rätt stund. Bakom ögonlocken fladdrar minnesbilder förbi. Blickarna i klassrummet. Bad i sjön bakom skogen, hur vi ville titta på varandras kroppar men inte vågade. Den där gången jag fick skjuts på hans cykel, armarna runt hans midja. Han skrek och skrattade när jag fällde ut både benen och armarna på samma gång, vi höll på att tappa balansen flera gånger. »Gör inte sådär, släpp mig inte!« Nej, jag ska aldrig släppa dig, tänkte jag. Aldrig.
Istället låste jag händerna kring hans smala midja, jeansjackans lukt av olja kittlade mig i näsan. Jag lutade min kind mot hans rygg, blundade och drog in hans doft. Mellan blinkande ögonlock kunde jag se rapsfälten fladdra förbi, ljudet av cykeldäckets gummi som knastrade mot grusvägen. Koltrasen. Syrsorna. Jag hade aldrig varit lyckligare i mitt liv och jag tror att det var då han förstod. Det var i vilket fall efter den eftermiddagen han började undvika mig.
Plötsligt var han upptagen. Alltid på språng, på väg någon annanstans än åt mitt håll. Hängde med andra ut efter skolan, snackade framtid och student som om jag inte längre fanns. Jag märker hur jag blir arg av minnet, trots hans ursäkt vill jag plötsligt ha någon slags hämnd. Jag grenslar honom därför, tar hans händer i ett hårt grepp och börjar mer eller mindre bita honom i underläppen. Hans blod smakar järn i munnen, han ser både förvånad och arg ut. Det hela liknar mest en brottningsmatch mellan två svettiga rivaler. Föga förvånande är det jag som snabbt hamnar i underläge, jag har alltid varit fysiskt svagare än han. Nu är det jag som är fastnaglad under hans vikt och han skrattar frustande åt mig. »Vad fan var det där?! Gillar du hårda tag eller vad då?!« Han ser antagligen att jag ser ledsen ut, stryker mig mjukt över kinden och viskar ett förlåt. Han släpper mina händer och börjar istället smeka hela mig. Han slickar bort en droppe blod från underläppen och kysser mina bröstvårtor. Jag börjar jämra mig och låter mina händer löpa upp och ner för hans rygg, över de spända skinkorna. Våra kön leker med varandra, eggar och hetsar. Han låter fingrarna glida in i mitt hår, liksom masserar min skalp medan han girigt suger på min öronsnibb.
Om de andra på skolan sett oss nu hade de antagligen tappat hakan av förvåning. Vissa hade kanske i efterhand hävdat att de undermedvetet förstått men inte trott på det. Andra hade kanske blivit avundsjuka, kåta i hemlighet. Några hade blivit äcklade och inte kunnat dölja det. Han, den i särklass coolaste killen på hela fordonsprogrammet med Epan, ciggen och drogryktena, och så jag? En loser som bara får vara med för att jag av någon konstig anledning känner honom? En oviktig del i entouraget? Andra skulle kanske rycka på axlarna och säga skit i det där nu, vad spelar det för roll?
Vi får svårare att hålla tillbaka nu båda två. Vi både vill och inte vill avsluta detta. Jag tror att vi inombords bävar för ögonblicket då hjärtats lust ersätts med hjärnans förnuft. Hur detta än slutar så har jag för alltid förlorat mitt livs bästa vän. Ingenting kommer att vara sig likt mellan oss trots att vi kommer att visa en polerad och genomtänkt fasad. Inte visa, inte ge anledning till misstanke.
Han jämrar sig högre och högre, som ett djur, kan snart inte stoppa explosionen.
Medan hans andhämtning övergår till snabba flämtningar spelar jag upp eftermiddagens scener i huvudet igen. Han kom hem till mig oanmäld. Efter månader av enbart hastiga blickar i korridoren och något enstaka »hej« så stod han plötsligt i hallen. Flackande blick. Stammande ord, jag minns knappt vad han sa. Som vanligt kom mamma ut från köket och skulle hälsa och prata på, det hela slutade med att jag ryckte åt mig jackan och väste att jag skulle gå med honom hem och nej, hon behövde inte göra någon middag till mig.
Gymnastikskornas knaster mot asfalten. Händerna i fickorna, blicken i marken. Fumlande med nycklarna, han mer eller mindre föste in mig i den tomma villan. Med ryggen vänd mot mig stängde han ytterst nogsamt dörren, stod kvar en stund med ena handen på låset och vände sig sedan om med flammande kinder. Vi stod tysta en lång stund, omväxlande tittandes på varandra och ned i golvet. Jag stod tyst medan han sökte orden. »Förlåt« sa han plötsligt. »För vad då?« Han sparkade av sig skorna och tog min hand. »För att jag har undvikit dig.« Jag måste ha givit honom någon slags signal med ögonen för innan jag hunnit reagera kände jag hans läppar mot mina. Det var den mest skrämmande kyss jag någonsin fått, men även den mest eggande. Han tog min hand, jag var inte sen att följa med uppför trappan. Han var redan hård när jag knäppte upp hans jeans, trodde inte att jag kunde våga tro på det som hände. Jag förstod ändå att han menade allvar då han öppnade sängbordet och tog fram en kondom som han trädde på med fumliga händer.
Det är bara en halvtimme och samtidigt ett helt liv sedan jag klev in i hans sovrum. Det går för oss i omgångar, vi släpper lös det vi haft inom oss i åratal. Vi kysser varandra frenetiskt samtidigt som våra orgasmer rullar över oss som vågorna på en strand.
Efteråt ligger vi helt tysta. Våra andetag blir lugna, ett tag tror jag att han nästan somnat. Vilandes på hans axel tar jag mod till mig och viskar »jag älskar dig« för att sedan, i vad som känns som en evighet, hålla andan. Han sätter sig upp på ena armbågen, tittar mig rakt in i ögonen och viskar sedan »jag älskar dig också, Patrik«.
