Mellangräns

Det är den sista timmen innan natten tar vid. Hon saknar de långa kvällarna fyllda av flödande ljuskällor. Här finns bara dagarna med dagsljuset som obönhörligt plöjer över fårorna i svettiga ansikten. Och nätterna som kastar sig ner, tränger undan ljuset, slukar skuggorna tills allt är svart och enstaka generatorer hackar igång.

 

Timmen innan natten tillhör äldsta sonen. På dagarna är han vid hennes sida, med sitt bekymrade ansikte. Hon ser hur han åldras ett år för varje dag som går här. Hur han försöker inta de medelåldersmännens rynkade panna fast han inte behöver. Ibland skulle hon vilja skratta och dra undan den enda rynka som hans släta femtonåriga panna lyckas frammana. Men det går inte, munnen hennes är cementerad i ett bestämt drag, Försöker hon sig på ett skratt så kommer gråt.

 

Yngsta dottern söker hennes blick hela tiden.

»Mamma mamma här titta mamma sitt här kom hit ge mig.«

Den äldre dottern, mellanbarnet har tystnat.

Armen ömmar, den som hon håller minstingen på under dagarna när de banar sig fram genom hopen av gastande människor. De hårda muskulösa desperata kropparna som alltid hamnar först, men som ändå, motvilligt, släpper fram henne för att hon har barnen, ensam. Den mänskliga logiken som långsamt tunnas ut dag för dag, timme för timme. Och imorgon kommer det fler. Kanske vill den andra sidan att de ska förgöra varandra? Så försvinner problemet, som röken som förintas mot himlen långt där borta.

 

Hon har sett hur sonen har börjat göra armhävningar bakom tältet. De taniga armarna som blir till ett vilddjurs klor i högen av människor. Hur hon vill att de ska få förbli taniga och trevande, endast greppande efter fotbollen, kepsen, och inte efter livet på andra sidan. Hon vill inte att han ska bli den som gör att de förlorar. Ibland måste hon fösa bort hans ambition att rädda livet på dem. Om de inte lyckas så måste skulden bli hennes. Inte hans. Hon som ägnat sitt liv åt rättvisa, som trott på systemet. Hon som nu möter slutna munnar och trötta ögon som drunknat i sönderkramade vattenflaskor.

 

»När får vi åka vidare?«

»Ställ er i kö.«

»Det finns ingen kö!«

 

Maktlösa män som rullar upp ärmarna på sina beiga skjortor tills det inte går längre.

 

»Hjälp mig vad ska jag göra?«

»Registrera er först.«

»Jag har gjort det.«

»Gör det igen.«

»Men det är ingen där?«

»Näe.«

 

Innan mörkret drar in ser hon förvandlingen i honom, blicken som börjar söka sig utåt genom tältöppningen. Hur fokus förflyttas från henne och systrarna till någon annan därute. En rastlöshet som far genom kroppen, nya ansiktsuttryck, likt leenden, som växer därinne. Han drar handen genom håret. Vänder sig om och greppar spegelskärvan som hänger i ett snöre i den stång, som håller upp det som är väggar och tak i ett stycke. Han granskar sig själv genom att vända på huvudet i små knappt synbart olika vinklar i ljusets sista andetag.

»Gå inte! Imorgon måste vi stå där! Innan gryningen.«

»Jag måste iväg. Kort bara.«

»Imorgon. Det är vår sista chans.«

»Min också.«

 

Sen slår tältduken igen efter honom och mörkret lägger sig. Systrarna har somnat och timmarna blir oändliga. För han kommer inte tillbaka.

 

Hon trevar efter honom i mörkret och viskar hans namn. Gläntar på tältduken och ser stjärnorna blekna. Till slut måste de iväg, ställa sig längst fram, stånga sig fram och bort härifrån. Med flickorna som tunga påsar i famnen stapplar hon fram. Hon letar efter hans skepnad i det gråkorniga gryningsljuset på stigarna mellan tälten. Han är inte vid hennes sida när hon går mot samlingen människor som börjar fyllas på. Varje stund blir ett omtag.

»Han kommer snart? Nu kommer han!«

Tills han inte gör det. Tills de är framme, ett steg från att åka vidare. Och människor bakom tränger på.

 

»Jag måste vänta på min son!«

 

Han med bulldogansiktet bara stirrar på henne.

Plötsligt skriker hon högt, vill att alla ska höra genom larmet.

»Hur kan du leva med dig själv? Hur kan du sova på natten?«

»Tror du jag sover?« Han väser så att hon måste luta sig fram mot hans dallrande kinder.

»Jag sover inte. Jag kramar mina barn när de sover. Jag ser dem aldrig vakna. Och tackar min Gud för att vi bor där vi bor. Än så länge. Snart är det vår tur. Ta dina små och ge dig iväg. Nu!«

»Men min son, han han …«

»Men helvete, fattar du inte? Imorgon är det för sent. Den store, han klarar sig. Han får komma efter«, skriker han eller viskar han. Rösten försvinner ut i periferin.

Hon skakar på huvudet om och om igen. Folkmassan föser på. Lyfter fötterna från marken. Grinden är öppen mellan höga stängsel där taggtråden ligger snurrad mot himlen. Hon har de små tryckta mot kroppen. Vinden skriker hennes namn när de skuffas upp på tåget. Under en kort stund förlorar hon medvetandet innan kroppen möter sätet.

 

De rullar bortåt och plötsligt är alla runt omkring dem tysta, som om förflyttningen framåt tar andan ur dem. Hon slocknar och dör långsamt in mot mitten och navet där livet en gång börjar.

 

»Mamma! Mamma?«

 

Hans röst, så nära. Fortfarande ekande mot hennes trumhinna. I drömmen vet hon inte längre? Men så ruskar han på henne och rörelsen är verklig. Han är där, bredvid henne. Hon drar honom intill sig och håller så hårt att han kvider. Hon synar hans ansikte mellan sina händer. Letar efter andras spår. Blåmärken, krossade ögonbryn? Men hans hud är slät. Han ber henne ta det lugnt och inte skapa uppmärksamhet. Egentligen vill hon inte veta någonting om timmarna där borta. Men orden hans väller fram mot hennes öra. Han viskar om hur han såg henne gå på tåget, om glipan i stängslet som öppnade sig precis framför honom, om vakten som skrek något och bulldogansiktet som just då vände bort blicken och hur han kastade sig fram och in.

 

»Du är här nu«, säger hon och ler för första gången på tusen år.

Men han skakar på huvudet.

»Bara halva jag. Han, som jag tror jag älskar, han är kvar. Han fastnade i glipan.«

 

Den tunna kroppen darrar mot hennes. Hans gråt tar över hennes. Systrarna tittar storögt på. Hon förlänger sina armar och håller hårt om den familj som är kvar. Ett landskap, vilket som helst rullas fram utanför tåget. En stund kan de sitta här, sen vet hon inget mer? Men hon viskar att det kommer att bli bra. För det är vad mammor gör. Sen sluter hon ögonen och överlämnar sig åt den nya ordningen, åt slumpens gäckande ansikte.

 

Det finns ingen rättvisa.

Bara slumpen – som avgör.