Gropen

Jag hade en gång en hamster. Den hette Göran och mammas kille hette också det. När Göran var hemma hos oss passade jag på att skälla på min hamster, jag sa hans namn högt och skarpt och varje gång ryckte mammas kille till som om han bränt sig.

Ändå var Göran hemma hos oss mer och mer. En dag hittade jag hans tandborste i badrumsskåpet, en annan gång tog han med sig sin nya stereo, en sån som hade CD. Jag tyckte om CD-spelaren men hatade hamstern. Jag tyckte inte så bra om mammas kille heller, men hamstern var värre. Varje natt väckte den mig med sitt krafsande och så pissade den i mitt rum de få gånger jag släppte ut den. När jag försökte gosa med den bet den mig i fingret och då skrek jag »jävla fittGöran!« så högt jag kunde. En gång fick jag dåligt samvete när jag hade skrikit och därför lät jag honom vara i vardagsrummet i ett par timmar. Det var då han åt sönder tv-kabeln så att jag inte kunde se på Disneydags på över en vecka och efter det fick han heta fittGöran hela tiden.

I alla fall. Mammas kille var hemma hos oss typ varje helg. Ganska ofta frågade han om han fick hålla i min hamster, och först tänkte jag att han gjorde det för att jag skulle gilla honom, men sen blev det bara fett skumt, som när han pratade med bebisröst till fittGöran. En annan gång stod Göran i köket och sjöng glatt, skalade morötter och la på vårt finaste fat, det som mamma fått i 40-årspresent. Sedan sa han: »Hamstern måste ju också få lite fredagsmys«. Då såg jag hur det ryckte under mammas öga, men hon sa inget och inte jag heller, och sedan satte Göran på CD-spelaren och då var allt som vanligt igen.

Jag fortsatte ändå att skälla på fittGöran. Varje gång Göran hörde det skrynklade hans ansikte ihop. »Sluta«, sa han en morgon. »Han tar illa upp.« Då tittade mamma och jag på varandra med telepatiska ögon, som om vi båda förstod att hennes kille kanske hade en liten skruv lös.

I alla fall. Jag ville göra mig av med fittGöran men det kunde jag inte direkt säga till mamma eftersom jag hade tjatat om att få honom ett helt år. Jag tänkte att jag skulle kunna släppa ut honom i trädgården och säga att han rymt. Mamma och Göran brukade alltid sova länge på helgen så jag bestämde mig för att göra det en lördag. Men när jag vaknade och gick fram till buren stod den redan öppen. Den var till och med tom. Jag kände mig lite snopen, men hoppades att han hade satt sig vid någon kabel igen för att gnaga, att han kanske hade fått en elchock och dött, fatta om jag hade haft den turen.

Jag åt min frukost ensam. Kefir och kalaspuffar och så fem skedar O’boy i mjölken. När klockan var 10 hade mamma och Göran fortfarande inte gått upp. Jag ställde mig utanför deras rum. Dörren stod på glänt och jag hörde att Göran pratade med någon.

»Mamma«, sa jag genom springan. »Är du vaken?«

Jag fick inget svar så jag sa »hallå nu kommer jag« och öppnade dörren. Mamma låg inte i sängen men det gjorde Göran.  Han hade ingen tröja på sig och hade det hårigaste, alltså verkligen hårigaste, bröstet jag hade sett. På hans bröst låg något annat hårigt, något som han också klappade på.

»Har du sett«, viskade Göran. »Han har börjat boa här i natt. Jag tror han älskar mig.«

Nu såg jag att det var fittGöran han satt och klappade på. Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra.

»Vart är mamma«, sa jag till sist.

»Hon gick ut på en promenad«, svarade Göran. »Ja, hon blev lite rädd för din hamster. Men jag sa till henne att han ju bara behöver en trygg punkt. Att Jocke tycker att du stör när ni delar rum, att det kanske vore bra att han flyttar in till oss istället.«

»Jocke?« frågade jag.

»Ja, det är hans riktiga namn.«

Jag nickade som om det Göran sagt var helt normalt och backade sedan ut ur rummet.

Förutom det här keffa som hände var det en tråkig lördag. Ingen kompis var hemma och mamma var ute länge på promenaden. Jag hade ingen lust att vara i huset med varken Göran eller fitthamstern. Eftersom jag inte visste vad jag skulle göra började jag gräva en grop i trädgården. Först lite planlöst med mammas trädgårdsspade, sen som besatt med ett spett som jag hittade i garaget. Precis när jag kände mig färdig med gropen kom mamma hem. Hon tittade på spaden, spettet och mig och såg trött ut.

»Jag tror jag måste göra slut med Göran«, sa hon. »Under tiden vill jag att du gräver igen det här hålet. Eller vad det nu är.«

Mamma gick in. Jag kände mig lite sur över att hon inte verkade fatta hur mycket jag slitit med gropen, men var glad över att hon skulle göra slut med Göran. Jag borstade av händerna på byxorna. Då hörde jag ett högt, gällt skrik. Det lät som mammas.

Det jag såg sen vet jag inte riktigt hur jag ska beskriva. Jag sprang in och Göran låg kvar i sängen, och i hans håriga bröst fanns nu ett fett stort hål! Alltså det var blod överallt. Det liksom forsade! Mamma skrek och skrek tills hon fick slut på luft. När hon slutat skrika blev allt tyst, förutom ett störigt ljud som jag kände igen. Det där krafsandet.

»Mamma, fittGöran bygger ju ett bo i Görans bröst!«

Med ens blev jag stolt över att komma ihåg något om hamstrar. Att jag läst att de brukar gräva hålor att bo i. När jag hade sagt det började mamma skrika igen, som om hon kommit på var hon var. Jag tog mamma i handen och klämde åt. Sa att vi nog borde göra något. Hon slutade skrika och tillsammans närmade vi oss … ja, allt det där slafset.

»Oroa dig inte«, sa mamma till Göran. »Jag ringer en ambulans.«

Hon blev som sig själv igen. Sån som tar tag i saker. Hon sprang ut till telefonen i köket. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra så jag lutade mig över Göran och försökte se om man kunde kolla in i gropen, om jag kunde se fittGöran därinne. Då väste plötsligt Göran:

»Jocke bor hos mig nu. Det blir bäst så.«

Sen kom ambulansen och båda Görorna åkte iväg. Och då fick jag lust att säga till mamma att nu var vi ju av med dem! Och stereon hade vi kvar! Men nånstans fattade jag ändå att det var bättre att hålla tyst. Så istället gick jag ut och grävde igen gropen.