Chokladkoppen

Anna

Först kakao, socker och en skvätt grädde. Grädden var hemligheten. När chokladen är klar kommer farmor med koppen. Alltid den som chokladen vispats i, aldrig den med rena kanter. Den får kusinen. Så har det alltid varit.

Pappa och mamma dricker för mycket. De sitter på trappan och halsar öl fast det bara är lunch. De pratar högt, gestikulerar. Ibland gråter de, både över det som är sorgligt och det som är vackert. Fast numera är det inte mycket som är vackert. Det rödmålade huset med vita knutar faller isär. Gräset har vuxit sig högt och ingen har lagat glaset i växthuset.

Inne har den vackra spisen sotat igen. Akvariet med den stora malen är grumligt; fiskarna är troligen döda, men ingen har tittat efter. Väggarna som en gång var vita har hål efter pappa som ramlat. Några är igenspacklade men inte målade, så väggens ärr syns tydligt. Värst är ändå lukten. Det luktar skit och kattkiss. Först var det bara två. Sedan kom en till, och efter den en räddad kattunge. Nu går de inte att räkna. De springer kring benen som råttor, inavlade, döva och kobenta. De kissar på mattorna och lukten går inte att vädra ut. Den sätter sig i lakanen, sofftyget, kläderna.

Farmor skäms när pappa dricker öl på dagen. Hon skäms när han kör bilen full och river ner lyktstolpen vid affären. Då pratar hela byn. Helvete vad de pratar.

Det är viktigt för farmor vad andra tänker. Hon byter gardiner till sommar, påsk och jul. Hon rensar ogräs vid sina föräldrars gravar. Sneglar på grannarnas gamla penséer och muttrar om de är vissna. Hon viker saker så att de ska få plats i kartonger och vara lätta att veckla ut igen. När saker rafsas ner i ryggsäckar och påsar blir hon arg. Men ingenting spelar någon roll när lyktstolpen utanför affären står böjd. Hon kan inte vara prydlig nog, noggrann nog eller arbetsam nog. Lyktstolpen står där ändå.

Egentligen var det hennes fel att pappa började dricka. Han trivdes så bra med hennes bror Sven, han som fixade jobb i byggbranschen. Som bjöd på den första ölen. Och från att ha varit sällskapsdricka blev det vardagsdricka. Särskilt när byggena tog sönder hans rygg. Den värkte dag och natt och vätskan gav lindring och ork.

När Sven gick ut i skogen med hagelgeväret och sköt skallen av sig fanns ingen återvändo. Han sa inte ens varför. Han reste sig bara från tv-soffan och sa till sin fru att han strax skulle komma tillbaka. Men det gjorde han inte. De hittade honom med pipan i munnen, utan lapp eller förklaring. Då slutade ölen att hjälpa. För det var mer än ryggen som gjorde ont. Om någon med fru och barn, villa och jobb kunde gå ut efter kvällsnyheterna och skjuta skallen av sig — fanns det då någon räddning?

Det blev spriten. Först tillsammans med öl, sedan bara rent. Kroppen får en särskild doft av sprit. Den sitter i porerna, som en blandning av tändvätska och ammoniak. Ögonen får en speciell glans, dimmiga och blanka. Numera kan jag skilja på öl-ögon och sprit-ögon. Det kan farmor också. Vi hör skillnad på full-röst och vanlig-röst. Ett andetag i telefonen räcker för att veta om pappa druckit.

Farmors andra barn, dottern, dricker inte. I alla fall inte så att det syns på ögonen eller hörs på rösten. Hon kör inte ner lyktstolpar eller gråter när något är vackert. Hos henne är det ordning, söndagsmiddag och packade skolväskor. Städat hus, vattnade krukväxter, passade tider. Henne kan farmor vara stolt över. Det är därför kusinen alltid får chokladkoppen med rena kanter.

Eva

Varje dag står mormor i köket efter skolan. Blodpudding, pannkakor — men oftast choklad och leverpastejsmacka. Tjocka skivor leverpastej på knäckebröd och söt choklad. Schäfern får också sitt, smaskar i sig i stora tuggor. När mormor inte är hemma försöker morfar göra choklad. Det blir alltid fel: för mycket kakao, för lite socker. Bränd mjölk och ingen grädde.

När kopparna ställs fram får kusinen alltid den med kakaoranden längs kanten. Så har det alltid varit.

Hon kompenserar mig för att jag inte är hennes riktiga barnbarn. Jag är bara hälften på riktigt, och det får inte märkas. Det fanns en tid då det märktes — fast en generation upp.

Mamma var fem år när Inga dog. Minnen fastnar knappt då, kanske en lukt, en händelse, ett ansikte. Det började som ont i halsen men slutade i difteri. När hon kom till sjukhuset var det för sent. Hon dog med en bebis i magen, en storasyster hemma och en man som gick sönder. Han gick inte att laga på länge, och mamma fick bo hos farmor och farfar. Det var inte dåligt, men det var inte hemma. Edith med sin långa fläta och varma famn, Hjalmar med stora nävar och glad mun — de gjorde vad de kunde.

En vårdag när morfar var ute och cyklade bromsade han in precis vid nya mormor. Hon var sexton och nyinflyttad i byn. Kunde hon tänka sig att ta hand om barnet, kanske handla något ibland? Det kunde hon. Efter några månader började barnet kalla henne mamma. Och snart hade hon en egen bebis i magen, en pojke. ”Jävla karl att stoppa en bebis i magen på en jänta”, sa hennes föräldrar och flyttade från byn, tillbaka till Vilhelmina. Skammen var för stor. Resten av byn var inte bättre. De pratade så att munnarna fick skavsår. Inte nog med att hon var gravid — hon var bara ett barn själv.

Pojken och flickan växte upp tillsammans. När han kallades horunge på byn försvarade hon honom med knytnävarna. Och när de åkte till Norrland för att hälsa på släkten och han fick presenter men inte hon, lämnade han tillbaka sina. Eller gav henne hälften i smyg. Mormor skämdes över att släkten gjorde skillnad på barnen. Det fanns bara ett sätt att gottgöra det: barnen fick aldrig märka skillnad på kärleken. Det den ena fick, skulle den andra också få.

Så fortsatte det med barnbarnen. Ingen fick tro att biologin spelade roll. Alla fick välja porslin, och varje jul köptes en tallrik eller silversked till framtiden. I växthuset stod fem vattenkannor uppradade med namnen på de sex kusinerna. Alla lika vackra.

Men ibland räckte det inte. Oron gnagde i mormor och hon började överkompensera. Berömde mig och systrarna men inte kusinerna. Kom på skoluppvisningar, skjutsade och tog sig an på ena sidan men inte den andra. Och på eftermiddagarna, när vi två yngsta kom, var hon noga med kopparna. Den som chokladen blandas i, den med lite kladd på kanten — den skulle sonens barn ha. Så att ingen fick för sig att biologin spelade roll.

Jag ser att kusinen noterar det. Att hon vet att hon kommer få den skitiga koppen, så som det alltid varit. Jag vill rycka den ur hennes hand. Säga att jag också vill ha den. Att jag vill höra till på det osynliga sättet. Men det gör jag aldrig.