Mormors lilla solstråle

Ritva hatade sitt namn. Ett hårt, kyligt, oresonligt namn. Det lät som något som river i strupen eller som när någon spottar tre gånger över vänster axel för att besvärja det onda, »tvi, tvi, tvi«. Det lät som något som behövde tvagas. Hårdhänt skrubbas med rotborste för att få bort allt fult och smutsigt. Hårt och kallt som ett piskrapp. Ritva hade hört att hennes namn betydde spö. Ingen kunde älska någon med det namnet.

Hon var övertygad om att hon skulle ha varit en annan person med ett mer älskvärt namn. Solveig till exempel. Det lät som någon som lyser upp vägen för andra. Som solen. Ritva drömde om att få vara en Solveig, precis som sin kusin.

Kusinen Solveig stod alltid i centrum. Hon var solen som allt kretsade kring. Hennes mormor var Ritvas farmor och alla visste att en mormor älskar sina barnbarn mer än en farmor. Ritva skulle aldrig kunna ta Solveigs plats. Solveig, den mjuka, varma med gyllenbrun hud och guld i håret. Solveig som fyllde år mitt i sommaren och alltid firades med kalas under kusinernas sommarvistelse på farmor och farfars gård. Jordgubbstårta i syrenbersån. Kaffe till de vuxna och hemgjord rabarbersaft till barnen. Presenter inslagna i guldigt papper med sidensnöre. Farmor som brukade kalla Solveig för »mormors lilla solstråle«.

Ritva fyllde år i slutet av november. Snålblåst och kyla. Grått och trist. I november fanns inga jordgubbar. Burkmandariner på tårtan. Farmor och farfar kom aldrig för att fira. De skickade ett födelsedagskort och en femtiolapp med posten. Avundsjukan rev i Ritva – tvi, tvi, tvi.

Men Ritva skulle minsann visa dem alla. Hon skulle leva upp till sitt hårda, kalla namn. Hon måste göra något kallhamrat. Skulle hon skada sig själv? Skära sig djupt med en kökskniv? Rymma? Hur lång tid skulle det ta innan de började leta efter henne? Plötsligt slog det henne att det bästa vore om det hände Solveig något i stället. Om farmor inte hade sin lilla solstråle längre skulle hon kanske visa sitt andra barnbarn lite mer kärlek. Något otäckt behövde hända Solveig. Då borde några av solens strålar äntligen byta riktning.

Det skulle ske under sommarvistelsen på farmor och farfars gård. Innan semestrarna, medan deras föräldrar fortfarande jobbade. Solveigs mamma Britta som var pappa Bjarnes lillasyster. Solveigs rika snobbpappa Hans-Ove som alltid skojade med farmor och fick henne att skratta. Ritva visste att pappa alltid hade känt sig underlägsen Hans-Ove. Affärsmannen Hans-Ove som blivit kär i Britta trots att hon kom från en bondgård. Bjarne som aldrig lyckats tvätta bort lantisstämpeln.

Ritva ville liksom få stopp på det där som lyste i Solveig. Få hennes strålglans att falna. Hon kom att tänka på matkällaren fylld med farmors syltburkar, inlagda rödbetor, saftflaskor och potatis. Matkällaren var fuktig och kylig. Och mörk. En perfekt plats för att släcka solen.

När skolavslutningen äntligen närmade sig plågades Ritva återigen av sitt namn. Anders i parallellklassen hade börjat kalla henne för finnjävel. Namnet skvallrade om hennes mammas ursprung och det var inget man ville skylta med. Fult kallt namn, finsk mamma och underlägsen pappa. Ritva köpte ett stort, tungt hänglås för sina sparpengar. Nu gällde det bara att komma på hur hon skulle lyckas locka in Solveig i matkällaren. Hon längtade efter att sommarlovet skulle börja.

* * *

Femton år senare sitter Solveig i sin lägenhet och tittar på ett gammalt foto av sin kusin. Fotot hade trillat ur en bok där det troligtvis använts som bokmärke. Solveig har svårt att minnas vad som egentligen hände den där sommaren på gården. Det var kaotiskt. En mormor som förtvivlat skrek efter sin lilla solstråle, en morfar som ringde ambulansen. En liten flicka med guld i håret som drogs upp ur en djup regntunna. Livlös. En förskräcklig olycka, sa alla. En notis i lokaltidningen.

Något hon minns tydligt däremot är hur hon på sin artonårsdag skickar in en ansökan och efter sex veckors väntan hör ett brev dimpa ner på hallmattan. Ett brev från Skatteverket adresserat till Solveig Nilsson. Det första brevet med hennes nya namn. Äntligen var hon kvitt det fula och kyliga och skulle blomma ut som sitt varma, rätta jag.

Efter gymnasiet fick hon jobb på ett konditori i stan. Hon njöt varje gång hon satte på sig sin namnskylt. Hon strålade mot gästerna, tog upp beställningar och serverade kaffe med ett leende. Ett varmt, soligt leende. Men den senaste tiden hade det börjat knyta sig i magen och hon kände allt oftare en kyla sprida sig genom kroppen. Hon irriterade sig på alla fikasugna gäster som krävde hennes uppmärksamhet. En dag råkade hon läsa i en veckotidning att namnet Solveig betydde »den stridande«, det hade ingenting med solen att göra.

Det började en ny tjej på konditoriet – Stella. Chefen var väldigt nöjd med henne och kallade henne skämtsamt för ett stjärnskott. Hon charmade alla och gjorde allting rätt. Hon glömde inga beställningar och spillde aldrig en droppe kaffe.

En tanke började mala i Solveigs huvud. Tänk att få heta Stella, att få ha ett sånt vackert strålande namn. Att få vara en stjärna.