Allt som var mitt

Det var aldrig du. Det var jag.

När jag lämnade dig var det med framtidstro, med förändringens vind i ryggen som föste mig framåt. Jag visste inte var jag skulle hamna, bara att jag var på väg. Att det fanns mer än du där ute – nya horisonter, allt jag trodde att du inte kunde erbjuda mig. Det är väl världens mest utnötta ursäkt, men jag var ung, och där och då kändes det som att du höll mig tillbaka.

Jag trodde att världen skulle öppna sin vida famn och att jag skulle finna min plats i den så snart jag sagt adjö till dig. Jag skulle bli rockstjärna, författare, konstnär. Jag skulle andas frihet, leka mig fram till lyckan, brinna med så klar låga att hela världen kunde se mig – en Fågel Fenix. Jag skulle Bli Något.

Men tiden gick, och jag var samma osäkra kryp som jag varit innan jag gav mig av, en myra i storstadsmyllret, lamslagen inför den stora världen med alla dess möjligheter. Vårt avsked, min grandiosa självförverkligande gest, hade inte magiskt gjort mig stor och säker. Den starka vinden jag känt i ryggen vände tvärt och blev en obeveklig motvind som piskade mitt ansikte medan jag vettlöst kämpade mig framåt. Jag visste fortfarande inte vart jag var på väg, men att vända om var inget alternativ – jag var en dålig förlorare.

Jag hoppas att du kan förlåta mig för att jag kastade ankar i första bästa till synes trygga hamn jag fann. I en annan stad, i ett nytt liv.

Hon var lite för lång för att hennes kramar skulle vara bekväma, lite för självsäker för sin avsaknad av talang, lite för överklass för att verka något annat än dumsnål när hon köpte polska smuggelcigg för pappas egenföretagarpengar. Ändå var det något med henne som fick mig att fastna i hennes nät efter en knapp minuts fyllekonversation. Kanske var det hur bestämt hon höll mig medan hon såg ner på mig, som att hon ville sluka varje centimeter av mig med ljuset tänt, som att hon med sin blotta närvaro hävdade ägandeskap över luften i mina lungor. Jag andades sparsamt, försökte tvinga min bröstkorg och resten av min otympliga kropp att ta upp så lite plats som möjligt i hennes studentrum. Jag levde enligt hennes dygnsrytm, interpunkterad av amerikanska sportsändningar om natten och av tv-spel, sex och bränt kaffe om dagen. Allt som var mitt – mestadels böcker, du vet att jag alltid föredragit fiktiva världar framför verkligheten – fick få plats i en låda; rummet var så litet att hon nådde att greppa tag med flottiga fingrar om mitt ena bröst från pentryt när jag rökte vid den franska balkongen. Det tog ett år innan jag lyckades tjata mig till att knô in en bokhylla mellan madrassen på golvet och hörnet mot hallen, men vid det laget hade jag inte längre någon ork kvar till att läsa. Jag hade ingen ork till något alls.
När mamma ringde sa jag att jag var lycklig.

Hon brann starkare och mer våldsamt än jag, och jag, nu förvandlad till en grå mal utan varken lokalsinne eller självbevarelsedrift, förlorade mig i hennes vitglödgade låga. Så skönt det var att släppa allt och bara var Hennes. Jag inbillade mig att jag älskade henne, och hon älskade att jag gav mig hän åt hennes begär som att mitt liv berodde på det; hon var ju allt jag hade. Jag skrek i kudden för att inte störa hennes njutning – du får väl ställa upp. Sedan grät jag i fosterställning på toaletten för att inte störa sporten – det var alltid slutspel eller kval eller något annat som var viktigare än att jag låg på golvet bland silverfiskarna och ville dö.

Ibland tänkte jag på dig. Jag fantiserade om att komma tillbaka, men tiden med henne brände bort all längtan, alla drömmar, allt hopp ur mitt inre medan jag fortsatte krympa. Varje gång hon tog för sig av min kropp, varje gång en smekning blev ett slag, varje gång en vän slutade höra av sig när jag inte orkade svara med en lögn om att allt var bra så lades en kedja till kring min hals. Bit för bit av mig tog hon ifrån mig, som ett barn som drar lemmar från en insekt, tills det enda som kvarstod var ett skal, så förkrympt i både kropp och själ att mitt hjärta nästan gav upp. Det fanns väl inget kvar för hjärtat att slå för. I ett skal så litet att inga drömmar längre ryms finns inga skäl för en själ att stanna.

Så häromdagen vaknade jag och visste först inte var jag befann mig. Det tog en stund innan jag förstod att kroppen jag knappt ville kännas vid längre – ett tomt exoskelett – låg i en säng där jag aldrig funnit vila, i en stad där jag efter flera år fortfarande var en främling. Jag släpade kroppen till balkongen och kedjerökte i timtal, stirrande ut över stadens siluett, kantig likt hennes. Medan lungorna fylldes av rök reflekterade jag över mina små andetag, min inpräntade vana att inte låta bröstkorgen expandera för mycket och ta upp plats. Hur jag låtit henne krympa mig så att jag skulle passa in i hennes hem – aldrig vårt – en stum porslinskatt vårdslöst placerad i ett hörn, obetydlig, desperat och sorglig.

När inget finns kvar att leva för finns det heller inget att förlora.

Jag vet inte hur jag tog mig till bussen, men innan jag visste ordet av såg jag Läppstiftet torna upp sig framför en solnedgång vars skönhet fick mig att tappa andan. Jag såg Bananpiren, och bortom den centrum, och bortom det alla möjligheter jag inte sett innan vi sade adjö. På gatorna jag traskat längs i 20 års tid men aldrig uppskattat, här var livet. Här kunde jag resa mig ur askan av mina uppbrända drömmar. Bli Någon.

Utan att veta vart jag skulle började jag vandra; vad som helst var bättre än det jag lämnat bakom mig.

Det var aldrig du, Göteborg, det var jag – och nu kryper jag tillbaka på skrapade knän, en spillra, en vålnad från ditt förflutna. Jag minns inte vårt avsked, men jag vill tro att du förstod då, att du till skillnad från andra inte klandrade mig. Att du visste att jag skulle återvända en dag med en hårt vunnen vetskap om att det är hos dig jag hör hemma.

Jag andas djupt, låter mig själv ta plats på din kullersten där du alltid gett mig rum att växa och vara mig själv, och ber dig ta mig tillbaka. Låt mig brinna igen.