Turkost kakel

Det var länge sedan det lades turkost kakel i poolen för att det skulle dofta utomlands. Nu har det spruckit och det vet ingen om. Aldrig går någon dit längre. Men, spruckit har det gjort i alla fall. Och någon har fyllt på vattnet igen. Har hällt i klor och rensat bort löv och slipat bort havstulpaner. Nu badar barnen där ibland. Inte alla barn, bara ni två.

Jag har sett er klättra över staketet. Sett era fötter landa i det daggfuktiga gräset. Hur ni hukandes, fnittrandes springer till poolen. Du tar hans hand i din när ni hoppar ner i det skimrande vattnet.

Mamma ser ingenting. Hon skalar potatis och stryker håret bakom öronen. Glömmer bort potatisen och går i väg för att röka på kökstrappan. Hon vrider på silverringen kring fingret och potatisen kokar över. Hon skär kött. Hon hackar grönsaker. Hon går runt i trädgården och vattnar blommorna. Hon ser inte er. Hon vet inte ens om att de har fyllt på poolen.

Jag cyklar till biblioteket, till det lokala badhuset, till kyrkan. Och ibland, den sommaren, cyklar jag till honom. Jag sitter på trappan tills han kommer ut. Tills han släpper in mig eller nickar mot bilen. Vi kör nästan hela vägen till Malmö en dag innan han vänder vid sista avfarten. Vi kör på landsvägar i för hög hastighet. Vi kör till havet, till bokskogen, till äppellundar, till musteriet. Vi går inte in någonstans. Likt ljusskygga varelser stannar vi i bilen. Och det är första gången, där under äppelträden som dignar av frukt.

Ni leker tafatt i skogsdungen. Ni slickar varandras sår när ni ramlar och klättrar upp i träden när folk promenerar förbi. Hela sommaren springer ni till bassängen. Och mamma ser det aldrig, men när du kommer hem om kvällarna är din hud täckt av små fjäll.

De letar efter sitt barn hela natten. De väntar på honom i köket. De kokar ägg på spisen och matar katten. De spanar ut genom fönstren tills gårdsplanen försvinner. De ringer polisen när det är för sent.

Jag köper vita skor och en vinröd kjol till terminsstarten. Han ger mig en inbunden upplaga av Lolita. Jag slukar den bakom skolbyggnaden på rasterna. Läser den som en kärleksroman. Det blir kallare men ändå tar vi bilen till havet. Vattnet är piskande och vi badar i vågorna. Vadar ut och dyker ner tills lungorna domnar. Efteråt huttrar vi på varsitt bilsäte och jag väljer musik. Han stänger av. Han ber mig gapa. Han ber mig slicka hans fingrar. Han ber mig knäppa upp min blus.

De täcker lyktstolpar med bilder på vilka pojkens mun är glad och kantstött. De letar och ropar och ordnar skallgång i skogspartiet. De vänder precis innan sluttningen. Där skogen öppnar upp sig åt höger mot ängen där alla super, och åt vänster sluter sig i tät vegetation runt staketet som inhägnade utomhuspoolen. Förut. När den användes. Innan kommunen fick slut på pengar.

De hittar sin pojke när sommaren tynat bort. När du springer ner till byn och ber om att få leka och de svarar att han är borta. Då leder du dem över fälten, genom skogsdungen, över staketet, in till det nedlagda utomhusbadet. Han flyter på mage i vattnet som ett nedblåst höstlöv.

Du tappar dina vingar när kylan blåser in genom fönster och ventiler. Du sitter i badkaret och jag häller i bubblor tills det svämmar över på kakelgolvet. Du varken talar eller skrattar mer.

De klär sig i svart. De sätter in en dödsannons i tidningen. De beställer smörgåstårta och rulltårta av en cateringfirma. De bokar ett datum i kyrkan. De sluter sig och ringer kommunen. Poolen töms. Ett plastskal läggs över det gapande hålet.

Jag väntar på hans trapp tills fingrar och tår domnar bort av köld. Kikar till slut försiktigt in genom fönstret. De sitter vid matbordet och han håller hennes hand, stryker hennes rygg. Folk draperade i svart hukar i rummet. Det står en bild av pojken på köksbordet. De har varit i kyrkan. Det hade jag glömt.

De säger att du är för liten. Din kropp skulle kanske gå sönder om du såg kistan. Den blanka vita ytan. Mamma tar dig dit ändå och du sitter uppflugen på hennes axlar med händerna tryckta mot det färgtonade kyrkfönstret. Och du ser kistan. Och du tänker på vampyrer. Du håller hårdare om hennes jacka.

Jag stryker dig över håret och sjunger Goodbye baby tills du somnar, tills någon säger att den handlar om en abort, tills mensen inte kommer och det börjar spänna över magen.

Jag lånar mammas stickade tröjor och känner med fingrarna över huden. Över det hårda.

Vi sitter på ett hotellrum och av mamma har jag fått en moped. Han viskar grattis och vi dricker vin tills jag mår illa. Han tränger in i mig innan jag hinner säga det ofattbara. Innan jag hinner varna honom. Men, det är trots allt för sent.

Mamma ser det när det varken går att dölja eller förhindra längre. Hon ser mig byta om framför spegeln när hon kommer upp för trappan med nytvättade lakan i famnen. Hon tappar tvätten och möter min blick i spegeln. Hennes ögon blir mörka brunnar. Hon säger att det är den längsta hösten i hennes liv och röker mer än vad hon brukar. Hon tar av sig ringen när hon diskar och den försvinner ner i avloppet. Kvar blir bara en tunn vit rand. Och om nätterna somnar hon i fåtöljen mellan din och min säng.

De sitter i köket om kvällarna. De tittar på bilder av pojken. De låter färger smitta in i det svarta. De viker ihop kläder som de lägger i lådor och besöker graven tillsammans. De försöker gå vidare. De vill, att livet ska fortsätta.

Vi ser varandra på avstånd, där bakom kyrkans dominanta resning. Han har händerna i fickorna. Ingen ser oss. Vi är diskreta. Han har sett magen, han har förstått. Vi har inget val, det måste förbli en hemlighet. Vi fattar ett vuxet beslut. Vi sitter i snön på en kyrkbänk och jag berättar för honom att mamma frågar vems barnet är men att jag inte svarar. Han kysser mig. Kysser min mage under jackan. Ser på mig, med något som liknar kärlek. Ser på mig, med något som liknar skuld, skam, äckel. Ser på mig, med sorgtunga ögonlock.

Du klämmer, känner, trycker pannan hårt, hårt mot mig och sjunger sånger mamma lärt dig. Du halkar på isen och fnittrar. Och på din rygg har det börjat växa små, små vingar igen.

Jag sätter lila kryss i kalendern tills en dag då hela vintern plötsligt har passerat och våren börjar spira. En eftermiddag i april forsar vattnet ur mig likt en vårflod. Och mamma kör mig till sjukhuset alldeles för snabbt. Så fort att han kommer ut på trappan för att se vad som står på. Det säger han till mig sen i alla fall, att han ser bilen, känner igen den, och förstår att nu kommer barnet.

Och det gör det.