Han gubben

I baracken bor en gubbe. Gubben kom på motorcykel och han flyttade in i baracken. Vart motorcykeln tog vägen vet ingen.

Det är vad de vuxna har sagt till oss.

Vi har armbandsur med självlysande visare och man måste vrida upp dem varje dag. Han gubben har en motorcykel som han har hållit på att laga så länge vi kan minnas. Den står i en lada som hör till a’Kajsa och det gör elstolpen som gubben får ström ifrån också. Det är en presenning över ladans tak för taket är trasigt och det är en presenning över motorcykeln för den måste stå så att den inte syns. Vi använder andra lador som vi hittar så man kan säga att han och vi är likadana.

Vi lägger oss i diket när skolbussen kommer och när den kör iväg kliver vi upp. Det är ändå bara slarvigt på lektionerna och någon måste ta reda på om han gubben.

Det växer djungel nere vid ån så vi tar lien, någon gång ska man lära sig. Vi måste välta kanoten så att det ser ut som en olycka även om det får oss att verka klantiga. Vi ska be om hjälp och om han ser att det är synd om oss kanske han råkar säga något.

Lien är dålig. Den är för lång och den fungerar inte när vi sitter på varandras axlar så vi måste bära kanoten genom djungeln och det tar längre tid än vad vi tänkte. Det är ganska kallt i vattnet och vi tappar kepsarna. Gubben säger inget när vi kommer i de blöta kläderna till baracken, men vi får låna en handduk och det är en helt vanlig handduk som vi känner igen från skåpet under diskbänken där han har skokartonger och annan bråte.

När någon ska in till affärn säger vi att vi vill ha fiftyfiftyklubbor och boken från han Hajk på teve. Vi har lärt oss av rådjurskiden som Tomas kör över med traktorn att man kan gömma sig bra i gräs, så vi lägger oss i diket bakom brevlådorna. Vi är inte så dumma att vi lägger oss där traktorn ska köra.

Så där norskt glest mellan ögonen, och rödlätt också. Det säger Jan Ås att de gamla har sagt om gubben. Vad Jan Ås vet har gubben aldrig pratat.

Det finns åtta brevlådor och när brevbäraren har åkt tittar vi i alla. Han Hajk säger att man kan ånga upp kuverten men vi har inte fått det att fungera än fastän vi har övat. Brevbäraren lägger gubbens brev i a’Kajsas låda. Det står c/o på kuverten och det är så vi får veta gubbens namn för ingen annan i byn heter så. Ibland står det Hans-Jörgen och ibland Hans-Jørgen.

Vi tänker bygga en koja under granarna närmast baracken. Vi följer ån upp till bäverhyddan. Bävern tror att han ska få dämma upp som han vill men det ska vi bli tre om så vi drar ut så många grenar vi kan och tar dem till kojan.

De vuxna säger att gubben kom från Norge vid kriget och de säger att de inte vet vart motorcykeln tog vägen. De säger att han arbetade i skogen och att de gamla sagt att de aldrig sett en så vältränad karl. Vi har då aldrig sett några muskler och han arbetar inte heller.

Vi sätter oss på stenen vid grusvägen upp till baracken. Vi sitter där i 17 minuter innan något händer. När han går förbi sitter vi och säger ord han borde känna igen. Sviskekompott, gå på tur, sodd och Fleksnes. Det sista är en kuggfråga för vi vet att han inte har någon teve och ingen parabol heller. Men han borde ha läst om en sådan stor kändis någon gång, och det borde göra honom lugn att höra de här orden. Han rycker till när vi öppnar munnarna så nu vet vi att han inte är döv.

Vi har hört att gubben fick mycket stryk. Det finns någon som ville slå ihjäl honom men vi får inte veta vem tycker de vuxna. Förra gången han slaktarn var här frågade han om gubben. De vuxna stoppade så mycket flottringar och kaffe i munnarna så de kunde inte svara.

Hon mamman säger att baracken är en gammal cirkusvagn men det tror vi vad vi vill om. Nästa gång någon säger något som den bara hittar på tänker vi gå därifrån för det sätter griller i huvudet på oss. Hon har tittat i våra skrivbordslådor och frågat om vi vill rita med henne men det vill vi inte. Vi måste lägga våra protokoll någonstans där hon inte kan hitta dem. Vi äter upp glassen som är till våra födelsedagar och lägger protokollen i byttan. Sedan lägger vi byttan i kakelugnen i översal’n.

A’Kajsa säger att vi inte borde vara så mycket vid baracken. Då går vi ifrån henne och upp till baracken så får hon säga resten till sig själv istället och sätta grillerna där.

Under presenningen har gubben ett gevär som ser gammalt ut. Han är inte med i jaktlaget men han övar på att sikta ut mot lägdan för vi har sett gevärspipan sticka ut under gardinen när vi legat bakom ensilagebalarna och tittat i kikaren, och ibland hänger det harar på barackväggen. Vi har också sett hål i plasten på balarna inte långt från där vi brukar ligga och den här gången är det inte vi som gjort dem.

Gubben har inte putsat på motorcykeln på länge. Vi ser från kojan att han går över lägdan med geväret och in i skogen. Dörren står på vid gavel så vi går in i baracken för vi förstår att det är det han vill. Vi känner igen det mesta sedan sist men han har ställt skokartongen på bordet och vi borde ha förstått tidigare att den är viktig, även om han förut har ställt den under diskbänken där det kan bli vattenläcka eller komma möss vilken dag som helst.

I kartongen finns brev och foton på tre gymnastikmän. De har inga tröjor på sig och allt är svartvitt men man kan se att de är starka som orkar bära varandra på axlarna. På baksidan på ett av dem står det 1937 och tre namn. Det är gammelhandstil men vi har övat så det är inga problem för oss även om några av bokstäverna är konstiga. Kurt, Werner och Hans-Jürgen. Den högst upp i pyramiden skulle kunna vara Hans-Jörgen, om man kisar och tänker ungefär femtio år bakåt. Det finns också ett foto på en karl som har muskler men det är inte gubben vad vi kan se. Han står bredvid en motorcykel och han har inga kläder på sig men det är inte gubbens motorcykel, den skulle vi ha känt igen. På baksidan står det slarvigt så vi får inte ut något annat än att det är den där Werner igen.

Werner und sein Motorrad, Biberach an der Riss, 1938.

Nu vet vi att gubben är cirkusartist och vi förstår att han saknar att vara det och vill åka ifatt cirkusen. Det är onödigt att han går runt och saknar något som inte kommer att komma tillbaka.

När det hörs ett skott från skogen förstår vi att han är på väg med en ny hare. Vi lämnar en fiftyfiftyklubba på bordet och går ut och sätter oss på stenen. Har han bott här så länge utan att någon har slagit ihjäl honom för att han ljög kan han lika gärna bli kvar. Motorcykeln är ändå för gammal för att hålla särskilt långt.