De som var vi

»Korpen flyger«, säger jag och pekar mot den kraxande fågeln som lyfter från åkern.

Valter kisar under kepsen utan att möta min blick.

»Det är en kaja.«

»Kaja«, upprepar jag.

»Sånt visste du förr«, säger han. Låter blicken ligga kvar på traktorn i horisonten. Ottossons röda. Allt är lerigt. Vägen, dikena, luften. Valter har blivit kraftigare över axlarna men smalare i ansiktet. Precis som farsan de sista åren.

»Ska du hem till Jocke?« frågar han.

 

Jockes hus ligger bakom den låga syrenhäcken. På grinden hänger några ballonger som kränger i blåsten. En skylt är upptejpad på brevlådan: TUTA! JOCKE 50!

 

I handen håller jag papperskassen med presenterna. Två ljusstakar från Svenskt Tenn och Bustertidningen jag rullat ihop och satt ett rött sidenband runt. Jag hittade den på en loppis i Aspudden när mina döttrar köpte klänningar. Själv såg jag några serietidningar i en kartong och började bläddra. Buster från åttioåtta. Holland på framsidan. Van Basten, Gullit och Rijkaard. Jag köpte den utan att pruta.

»Vem är den till?« frågade min yngsta.

»En gammal kompis.«

Hon såg på mig som om jag sagt något konstigt.

 

I hallen hos Jocke luktar det kaffe, handsprit och sockerkaka. Det är redan folk där. Två kvinnor i sjuttioårsåldern dukar fram bullar och säger att det var väl roligt att jag kom ända från Stockholm.

»Ända och ända«, säger jag.

De skrattar artigt och pekar mig in till vardagsrummet. Senast jag hälsade på Jocke så bodde han i lägenheten uppe på höjden. Den såg ut som ett pojkrum, fastän han precis hade fyllt 38.

Nu bor han på andra sidan byn. Här är det inrett med tavlor som har målade solnedgångar. Som om det vore någon annan som bor här. Först ser jag assistenten, sedan den stora rullstolen. Sedan Jocke. Han sitter vid ett stort fönster med en filt över benen. Utsikt mot fotbollsplanen och den gamla skolan.

»Nu är han här«, säger assistenten, som enligt namnskylten heter Maud.

Jag lägger min hand på rullstolen, hans axel ser för skör ut. En slang går från hans näsa till en apparat som jag knappt hör. Framför honom en skärm med rutor, symboler och bokstäver. Jocke vänder på huvudet en aning. Ögonen hittar mig.

 

Jag har föreställt mig det här mötet flera gånger sedan brevet kom. Ett litet vitt kuvert, helt vanligt, mitt namn och adress skrivet med en snirklig handstil. Inuti låg ett gammalt fotografi av oss tre. Jocke, Urban och jag. Vi är tolv år gamla, står där på fotbollsplanen och flinar mot kameran. Under bilden har vi skrivit våra namn på den vita kanten. Spretiga autografer från pojkar som inte visste vad de skulle bli. Nu är jag den enda som fortfarande kan skriva. På baksidan: »Du är hjärtligt välkommen till Jockes 50-årsfest den 3 mars kl 15. Roligt om du kan komma!«

 

»Hej Jocke«, säger jag.

Han blinkar, sedan rör sig blicken över skärmen. Det tar tid. Efter en stund hörs datorrösten.

»Fan vad gammal du är.«

Assistent-Maud skrattar. Jag också.

»Du med«, säger jag.

Jockes ögon blir smala. Munnen väser.

»Han skrattar«, säger Maud.

»Här, grattis!« säger jag och håller upp min kasse.

»Tack«, säger datorrösten.

I den andra handen kramar jag Buster-tidningen.

»Här«, säger jag igen och håller upp tidningen framför Jockes ansikte. På omslaget de tre holländarna. Hans ögon smala igen.

 

Sommaren åttioåtta vann Holland fotbolls-EM och efter finalen var världen helt orange, åtminstone för oss. Jocke var Marco van Basten, för han kunde göra mål från vilket avstånd som helst. Urban var Rijkaard, eftersom han var starkast och jag fick vara Ruud Gullit.

»För håret«, sa Urban.

»Jag har inte sånt hår«, sa jag.

»Nej, men du kan ha peruk.«

Gullit hade långt rastahår och mustasch, såg ut mer som Bob Marley än en tolvårig pojke från västgötaslätten. Men Jockes faster gjorde en peruk av svart garn, så jag sprang omkring i den och svettades en hel sommar medan hon satt på bänken med kaffekopp och sa att vi såg ut som proffs allihop.

 

Jag går fram till väggen där de har gjort ett collage med bilder från Jockes liv. En liten bebis på fårskinnspäls, pojke på trehjuling, i cowboyhatten. Och så vi tre, flinande gluggar med en boll vid fötterna. Måste vara Jockes morsa som tagit bilden, åttiotalet syns i både hår och kläder. Jocke med studentplakat i handen och blommor runt halsen. De där dagarna av lycka och frihetsrus. Hela våren planerades det för den stora resan, båten som skulle ta oss till Danmark.

Men så kom då den där sommaren. Jockes farsa blev sjuk, Urban fick sommarjobb i kistfabriken och mina föräldrar tyckte det var dags att berätta att de skulle skiljas. Flytta med morsan till Mjölby eller med farsan till Stockholm.

»Det finns en by där också grabben. Hammarby. Hammarby Bajen«, sa farsan.

Jocke, Urban och jag ringde och pratade trepartssamtal, men det blev snabbt allt glesare mellan pratstunderna. Jockes farsa höll ut och dog först i mitten av nittiotalet. Jag åkte ned och var med på begravningen. Vi drack gravölen på pizzerian. Hade inte så mycket att prata om längre, det var en märklig känsla. Tomheten i magen.

 

Urbans blonda lugg på bilden. Han blev kvar på kistfabriken. Det känns som en grym ironi att det var där han jobbade när han fastnade i svarven och slet av sig armen. De sa att han förblödde på golvet trots att gubbarna gjorde allt för att rädda honom. Blev bara 36. Nu fyller vi femtio. Åtminstone Jocke. Själv ska jag inte fylla förrän i september.

 

En äldre kvinna kommer fram med en kopp kaffe. Hon frågar hur jag har det där uppe i Stockholm. Jag berättar om mina döttrar. Att jag jobbar med datorer. Jag säger ingenting om skilsmässan eller att min engelska yrkestitel låter fem lönegrader högre än vad den är.

»Ta en chokladbit också«, säger hon och håller fram en skål. Jag plockar upp en röd folieklädd bit. Snurrar den i handen.

 

Jag tittar på bilderna igen, drar ett finger mot våra tre barnansikten.

»Bäst«, hör jag datorrösten säga bakom mig.

Jag vänder mig om och ser Jockes ögon i den där lilla taniga kroppen.

»Du var, det var du som var van Basten«, säger jag.

»Självklart.«

Assistent-Maud vinkar mot mig. Ber mig förklara vilka vi var på Hollands lagbild. Jag pekar och säger att jag funderar på att skaffa en sån där Gullit-peruk igen. Maud ser frågande ut.

»Alltså långt rastahår.«

Jockes blick rör sig över skärmen. Han har fått rynkor kring ögonen och hans bleka hud ser nästan genomskinlig ut.

»Haha«, säger han med sin datorröst.

 

Jag tittar på chokladen i min hand. Hjärtformad. För vad skulle den annars vara.