En invasiv art

»Det är en invasiv art«, sa Lumella. »Därför skickar de ut trupperna.«

Jag tyckte synd om denna invasiva art på väg att bli avvisad. Jag tyckte synd om mig själv. Redan i skolan blev vi matade med hur människans intrång i naturen var en förödelse för alla andra arter. Skulden för världens undergång vilade på våra axlar. Vi måste begränsa våra behov, våra liv och lyssna på forskarna. Trots att jag borde vara glad kändes det som om jag var på väg att bli destruerad. Likt de överflödiga, oönskade djuren och växterna. Givetvis destruerades inte människor men de tvingade oss att krympa för att passa mallen.

»Jag har blivit befordrad« sa jag.

En lätt skakning genomfor Lumellas kropp, sedan log hon.

»Grattis, vilken nivå?«

»Tolvan!«

Leendet dog. Vi befann oss i grupp 4F på nivå sex. Att bli flyttad till tolvan var ett stort steg. Vi skulle förmodligen aldrig ses igen.

Hon vände mig ryggen men jag såg hur hennes axlar sköt upp. Hon tog fram ett nytt set med provrör som hon med hjälp av en pipett fyllde med vätska och förseglade. De som arbetade i labbet fick inte veta vilka celler det var som förädlades. Det kunde vara celler från en rova, en fågel eller ett däggdjur. De anställda ställde aldrig några frågor. Att ifrågasätta sina överordnade kunde leda till en degradering och i värsta fall en nedflyttning till nivåerna under nollan.

Med en axelryckning lämnade jag rummet. Redan utanför dörren fylldes mitt inre med en djup saknad. Jag ville ta henne i famn, kyssa henne, men det var inte tillåtet. Varken hon eller jag var steriliserade och processen att beviljas tillstånd för en förening var förnedrande. Allt handlade om fortplantning, människan som en högre skapelse, urvalet och begränsningen av densamma. Barn utanför den planerade kvoten var förbjudna. Bara då någon avled kunde de befruktade äggen i stadens välbevakade ovarium tinas upp och planteras i en livmoder. Mitt jobb var att övervaka fostren, som omedvetna om det begränsades liv som väntade dem, formades från en klump med celler till en ny människa. Jag kände mig som deras pappa även om jag inte riktigt förstod innebörden av ordet. Jag hade läst om faderskapet i en förbjuden skrift från nittonhundratalet. Det var inte mycket jag kunnat göra begripligt men termen pappa hade etsat sig fast i mitt sinne. Mitt jobb gick ut på att kontrollera temperatur och tillväxt i livmödrarna. Efter födseln fick jag aldrig se barnen igen. De placerades för mognad och programmering på de nivåer som beställt dem, var och en med en specifik DNA. Jag tröstade mig med att jag skulle flytta till en ny nivå. Jag hade hört att på tolvan kunde man från vissa rum skymta himlen och att från gymmet kunde man se ut mot skogen.

Jag hade dröjt för länge i korridoren. Två buggar kom krälande över väggen. Jag rös vid åsynen av de spindellika robotarna och vände mig om för att gå.

»Där är du.« Min bästa vän Garlic kom springande klädd i uniform. »Hamlet, jag ska följa med trupperna ut i vildmarken.«

Det var hans första uppdrag sedan befordran. Våra blickar möttes under en kort sekund. Jag kunde läsa både oro och förvänta i hans ögon. Han skulle få lämna staden och ge sig ut i viltzonen. Jag kastade avundsjuka blickar efter honom och gick in i den virtuella korridoren. Vinden slet tag i mig och vatten skvätte på mina ben. Havet var fullt med klippor och höga vågar. En droppe landade på min kind. Den smakade salt men när jag sträckte ut handen för att möta vågen strök fingrarna över en sval vägg. Jag gick tvärs över revet med blicken mot en dörr i andra änden och försökte mota undan yrseln som kom över mig. Detta var inget liv. Om jag försvann, skulle ett genmodifierat barn bättre anpassat för livet i staden ta min plats.

Staden växte ständigt, på väg uppåt, och lämnade de nedre regionerna i skugga. Bara de förunnade på ytterkanten eller på stadens höjder kunde möta himlen och solen. Jag undrade om det verkligen fanns ett fönster mot himlen på tolfte våningen?

Tillbaka i födselkammaren fann jag mig för en gång skull ensam. Jag gick mellan tuberna som sträckte sig upp mot taket. Ett svagt bubblande ljud hördes från rören när fostervattnet syresattes. Jag kontrollerade värden, temperatur och tillväxt genom att föra fingrarna över tubernas yta. Siffror framträdde i det grumliga glaset. Jag undrade vad det skulle bli av de foster som jag vaktade. Skulle de någonsin få sätta sin fot utanför den svällande staden? Den enda plats jag kände men som jag mer och mer betraktade som ett fängelse. Jag avskydde tanken på att var och en blev placerade i ett fack utifrån DNA. Jag noterade en gult blinkade lampa. Flickan växte inte som hon skulle och fosterrörelserna var svaga. Om det inte blev någon förbättring snart måste vi tömma röret och börja om på nytt. Jag funderade ofta på hur de gjorde förr, för hundra år sedan? Jag hade fått lära mig i skolan att kvinnorna tvingades att bära fostren och med risk för sitt liv föda dem genom sitt kön. Det lät fruktansvärt. Jag som jobbade med foster visste ju hur stora de kunde bli. Men samtidigt fascinerade det mig, det köttsliga och djuriska i processen att skapa ett liv. Det pirrade i underlivet men känslan tonade snabbt bort. Det kunde pirra ibland när jag var nära Lumella men jag gjorde mitt bästa att dölja det. Rädd att någon skulle tro att det var något fel på mig. För att dämpa mina tankar tog jag en dubbel dos X3 och lutade mig bakåt i en vilstol. Jag drömde att jag gick på en öppen gata utan tak och väggar. I drömmen sträckte jag ut händerna utan att möta något hinder. Jag kom till en korsning … marken under mina fötter blev till bomull. Jag sjönk och omgavs snart av den vita substansen. I molnet kunde jag se och höra de ofödda spädbarnens skrik. Deras munnar öppnades och de knubbiga fingrarnas sträcktes mot mig. De var så många. Flickan öppnade sina blå ögon och tittade på mig. Jag skrek.

»Ham, vakna!«

Jag fäktade med armarna medan jag kämpade för att komma upp till sittande.

»Garlic? Vad?«

Hans ögon var fulla med tårar. Jag såg mig om i rummet, vi var ensamma men han borde inte vara här. Bara tanken på att en spionbugg skulle filma intrånget fick mig att rysa.

»Vad har hänt?«

Garlics ögon svämmade över av tårar och han sjönk ner på golvet.

»Jag gjorde bara mitt jobb.«

Jag tittade stumt på honom. Rädd att ställa frågan.

»Det finns människor därute«, viskade han.

»Vad menar du, har du redan varit i vildmarken?«

»Det var en grupp med nomader som bosatt sig på vårt område. Vi destruerade dem.«

Jag hade hört talas om nomaderna. Människor som vägrade att flytta in i städerna och andra som flytt när staden blivit för mycket.

»Det finns inget vi kan göra«, suckade jag och tänkte på flickan vars lampa nu ändrat färg till rött.

Garlic blinkade och väntade sig mer, en tröst jag inte kunde erbjuda. Vi var alla marionetter i en större helhet och det enda vi kunde göra var att lyda order. För vårt eget bästa. En svart bugg krälade fram från en mörk hörna i taket. Jag var livrädd att den skulle läsa mina tankar. Då skulle jag ofelbart skickas ner till underjorden och få slava i mörkret tills min kropp gav upp. Min väg var uppåt och i mina drömmar med Lumella vid min sida. Låt dig inte vilseledas av dina känslor. Det var det första vi fått lära oss. Intellektet var vårt verktyg men djuret inom oss fanns där ständigt och väntade på att förleda. Förneka besten och bejaka kunskapen. Endast då kan vi bli bättre än våra föregångare. Vildarna ute i markerna var inte som oss. De hade varit djur, en invasiv art som hotade att rubba ekosystemet.