Sköldpaddssafarin

»Titta, han rör på sig.«

I ambulansflygplanet vinkade hon till läkaren. Hon såg det – en ryckning, kanske. Men hon väntade ett ögonblick innan hon gjorde något. Hur började då allt? Värmen? Greken? Sköldpaddssafarin? Nejdå – i hennes ögon började allt hemma, långt före.

De hade bokat en sista minuten till Kreta. Väderprognosen varnade för extremvärme, uppemot 40 grader. Mitt i juli. Hon visste hur han blev i värmen. Liksom borta. Han hade varit på läkarundersökning och blodtrycket var på tok för högt. Ändå hade han insisterat. Inte henne emot.

Två dagar tidigare vid hotellpoolen: »Och det var allt från SMHI.«

»Tänk så här alltså«, sa han och klickade bort väderrapporten. »Tjugotvå grader. Kväll. Ut med båten, glida in till Ålstensmacken, ta en glass. Då är man hemma.«

Hon tryckte pennan i korsordet, stiftet gick av. Vred bort blicken, såg mot tyskarna som hade snott deras solbäddar. Hela veckan. Paxat dem halv fem på morgnarna. Hon suckade, snurrade på korsordstidningen.

»Vem är det här?«

En bild visade en spelare från den tiden då män hade polisonger, stora som garnnystan.

»Ralf Edström«, sa han. »Ser du inte det?«

»Och den här då?«

Han kisade. Ryckte åt sig tidningen. Visst var det han med de genomträngande korallblå ögonen. Ändå dök inget namn upp. Helt nollställd.

Ett par dagar kvar, sen kommer allt fungera som vanligt igen, tänkte han. Börja jobba. Ta en tur med båten. Komma in i rutinerna.

»Om vi skulle göra något vettigt här«, sa hon. »Åtminstone sista dagarna.«

»Knossos finns på ön«, sa han, precis som om det vore en nyhet för henne.

Planen var hans; betrakta palatsbyggnaden från en bar. Just så blev det inte riktigt. För det första hade hon infört en detoxvecka. Inte dricka bort semestern. För det andra startade inte hyrbilen, vilket resulterade i en fullpackad AC-fri bussresa till en sandgrop.

Väl framme sken hon upp: »Historiens vingslag? Känner du?«

»Så jävla mycket ansträngning, för vaddå?«

I grytan trängde de sig med andra turister, under ett av de få olivträden. Värmen var outhärdlig. Han hade glömt kepsen, ingen solskyddsfaktor. Pannan och näsan illröd, axlarna fulla av spruckna blåsor.

»Om två dagar. Eller en …«, dillade han. »Svalka, grill, grogg, båten. Vanligt folk att prata med.« Allt passerade i revy.

»Hur mår du?«

Hon såg hans vacklande, ledde honom till en bänk. Gick och köpte vatten.

I väntan på henne repade han sig – hittade en turistbutik som sålde kepsar. Ingen passade. Huvudet uppsvällt av värmen, misstänkte han. När han kom ut såg han henne, några butiker bort. En pepparkaksbränd grek i hästsvans och tajta badbyxor rörde sig i ett slags parningsdans runt henne.

Jävla souvlakityp.

Han stolpade fram, lade händerna på hennes axlar. Hon slingrade sig ur greppet.

»Your wife loves turtles«, sa greken. »You can help protect them by feeding them.«

Greken log, fladdrade med ögonfransarna. Sa något om att bli stödmedlemmar och göra en sköldpaddssafari. Mata dem.

»I eftermiddag ska vi hit«, sa hon prompt. Hon höll upp en folder med en karta och bild på ett glatt par i trampbåt.

»Aldrig i livet«, stånkade han ur sig. »Skicka ett kort.«

Ostadigt pekade han på vykortsstället. Greken trodde att han menade affischen bakom stället: »Yes, this is the most important beach for the loggerhead turtle here on Crete. Go there!«

Han såg frågande på greken, sen på henne. Som om hon skulle översätta åt honom.

»Vi gör en tur. Sen kan du få din öl«, sa hon.

Safari? Öl efteråt? Plötsligt var allt så krävande. Så förbannat upp och ner.

Sedan när brydde hon sig om sköldpaddor? Just det. Skansen, för länge sen. Hon och hennes föräldrar hade fastnat framför ett sköldpaddsakvarium. Onåbara i en timme. Nästan besatta. Hela kvällen hade de pratat om sköldpaddor. Inget annat. Om att kanske åka till Galapagos. Sjukt. Han hade just köpt en Chris-Craft, vad betydde det? Ingenting. Som tur svalnade intresset – tills en grek väckte livsandarna hos henne.

Snart satt de i en trampbåt och tog sikte på lagunen. På plats låg vattnet stilla, inte en vindpust.

»Här kanske«, sa hon och tömde påsen med grekens Turtle Snacks på vattnet. Inte minsta liv.

»Fan, alltså.«

Han behövde gå i land och pissa. Så klart gick det inte. Bara vass, inte en enda strand. Gylfen låste sig, han drog ner shortsen. Såg i skyn efter molnfigurer, tog några myrsteg åt sidan på relingen.

»Inte här«, hyssjade hon åt honom och pekade på ett par som var på väg in i lagunen.

»Avestaforsens bruuuus«, brölade han, som alltid när han pissade.

Ingen vind, inga vågor. Bara en svag sidorörelse. Sen fallet i vattnet. Som en stock. Först inget tecken på att kunna komma upp. Sen ett tafatt försök att häva sig upp. Ju mer han stampade i gyttjan, desto mer sjönk han.

»Håll i dig, jag trampar in dig«, ropade hon.

Han försökte greppa aktern. Lättare sagt än gjort. När hon trampade till, tappade han greppet. Hon gled ifrån honom, trampade ett varv. Sedan ett till. Som om hon inte riktigt visste vad hon ville. Efter en stund såg han ut att vilja ge upp. Blickade upp i himlen, där molnen föreföll formera sig till en människa, med fotboll.

»Paolo Maldini«, bubblade han med munnen full av havsvatten.

»Va?«

»Korsordet«, spottade han ur sig, höll på att kvävas.

»Håll käften nu!« Hon fortsatte ett varv till, såg honom sjunka.