Paradisen

Den röda jorden, den jag kan erinra doften av, djupt nere i tunnelbanan. Vart tar språket vägen?

Häromdagen blev jag påmind om ett av mina språk jag förlorat. Jag fick det gratis men det känns som om att jag missat en inbetalning på den prenumerationen och straffats av glömskan.

Idag, likt ett barn minns jag vad jag lärde mig först i mitt nya tillfälliga hem i paradiset som var både varmt och kallt. Siffror, kan räkna till 29, jag kan säga tack, ja och nej, välkommen, varför eller är det därför, jag vill gå och lägga mig och om jag får lite tid kommer jag nog ihåg hur man säger »jag är hungrig«, mat kan jag i alla fall. Har inte tänkt på det men det är de få ord som håller en vid liv som liten, ser till att man inte svälter och puttas ut ur boet. Jag kom att bo högt upp på ett berg hos familjemedlemmar där jag lärde mig språket och kulturen fick sippra in genom mina små vener. Maten, hur man skördade, födde upp den, plockade, dödade och tillagade. Traumatiskt, de flesta här leva ett helt liv utan mer än teknisk kunskap om liv och död, så fjärran livets cykel. Vi äter djur som levt och dött. Skillnaden är närheten, djuren är nära en, man utsätter det för ett svek, ett brott, får uppleva sorg i paradiset, men man har älskat, i paradiset.

Skogen. Fukten. Luften. Aldrig varit med om en sån grönska, så många djupa nyanser av grön som på berget, likt en påfågel.

Internationella skolan i staden började när jag var fyra, man fick betyg, kvartsamtal.

Adidja. Köttfärsås på oxfilé.

Mango och mambas på tomten.

Mzungo, kanske hade jag haft polio, folk undrade men det hade jag inte. En moster hade det, eller var det en kusin? Hon hade benortos och gick med kryckor. Polio från Umeå, pandemi i paradiset.

Sol, sol, sol, safari, safari, safari.  Bodde på hotell innan huset. Hade ett födelsedagskalas för vad som kändes som alla i hela och från hela världen. Satt på kortsidan. Långbord. Det finns en bild från hotellet. City, en glassbar, mintgröna väggar, med alla glass-smaker du kan förställa dig, blev oftast en bananasplitt. Lyftes upp på barstolen och dinglade med benen, lyckligaste människan på planeten.

I motsats, malariatabletter, den vedervärdiga smaken.

Folk blev beroende av Coca-Cola och inte på grund av sockret. Coca. Privilegierade.

Mzungo.

Pooler, klorerade och isgröna, håret återhämtade sig knappt, höll på att dö. Hoppade i på det djupaste, sjönk som en sten, minns hur jag sprattlande såg räcket vid vattenytan men inte nådde den. Blev räddad. Lärde mig snabbt att simma, kanske till och med samma dag. Stränder, vita stränder, folket på stranden var vita. Vad gör du här? Jag hade rätt att vara där behövde inte förklara mig. Förklarade mig. Vi var inte i Sydafrika men hade lika gärna kunnat vara det. I paradiset.

Fick håret flätat, kliade av blodcirkulationen och smärtan av hur stramt de var gjorda, var så fin. »Blöt inte håret.« Hoppade i poolen, flätorna löstes upp.

»Titta och skaka alltid ut skorna.« En gång hade jag lindat in min docka i en handduk, av Guds försyn eller gammal vana skakade vi handduken i badkaret där en skorpion föll ur och sömndrucket undrade vad som just hände. Den dödades på plats. Hade kunnat vara jag. Man levde med den vackra och farliga naturen. Symbios.

Vi levde i paradiset men i grannlandet var det krig. Vi skulle hälsa på, flög dit i ett litet flygplan som kanske var manövrerat av en släkting, det spelar ingen roll. Han drack whisky och jag fick minttabletter mot illamåendet som jag när vi landade kräktes upp. Mintblått kräks. Fick se hur ett vapen hanterades när vi färdades i ett fordon till vem det nu var vi skulle träffa. Inte en pistol utan ett stort vapen, det var ju krig, uppspärrade ögon. Lite lerigare jord, måste varit under regnperioden. Grått men marknaden var färgrik med alla tyger som hängde över linor och var till salu. Frukterna. Grönsakerna.

Nästa gång vi reste lämnade vi paradiset och landade på en ö som bara kan beskrivas som paradisigare.

Höll återigen på att dö.

Blev bortförd av en stor våg, räddades.

Fick en kompis, vi var säkert i samma ålder, i vart fall samma storlek, vi bytte baddräkter med varandra på den oefterhärmliga vita stranden som det inte gick att se slutet på, båda ler från öra till öra på det gulnande fotografiet. När vi skildes var det med tårar och en känsla av stor förlust, vi bytte baddräkt med varandra, det finaste vi hade, men man växte och materialet blev utslitet och hamnade i soporna. Man kan komma så oerhört nära varandra som barn, för skört att analysera, riskerar att synliggöra sprickor. Då som nu. Djup vänskap, kemisk. Vi åkte hem till det andra paradiset, på oss gick det ingen nöd.

Vi återvände till snön.

Svartskalle. Nu har jag en benortos och krycka och har varit i Umeå.

Skakade fortfarande skorna innan jag tog på dem, slapp malariatabletter.

Vi återvände till paradiset på en kortare visit.

Har man ens levt om man inte har välkomnats av en hel by?

Karibu.