Triceratops

Ambulans, står det. Jag kan läsa, lärde mig själv faktiskt. Ludvig med enkel-v kan också läsa. Det kan ingen mer i skolan än Ludvig och jag, men jag är bäst. Ambulanssjukvårdare, kan jag också läsa på din rygg. Känner du Ludvigs pappa? Hans pappa är läkare, faktiskt. Ludvig har glasögon och får inte springa med dem. Han läser sakta också.

Nej, jag är inte trött. Jag är sex år. Och ett halvt.

Var är pappa? När pappa hinner ska han hjälpa mig att plocka ihop väckarklockan, det var så mycket han måste prata med mamma om idag bara. Varje kugghjul låg på en pappersbit med nummer på och fjädrar och den har en urtavla med romerska siffror. »V« är fem, »VI« är nummer sex, som jag. Sen kan jag inte mer. Men jag kommer lära mig romerska siffror snabbt som ögat, säger pappa i alla fall.

Jag vill inte sova, du har ju frågat massa gånger.

Jag ska bli Formel 1-förare. Ronny Petterson är bäst. Ronny Petterson kraschade idag. På Monzabanan. Ronny Petterson är världens snabbaste, han kör en svart lotus. Jag kan alla bilar. För min pappa jobbar på Shellmacken. Volvo, Saab, Lamborghini, Porsche, Svart Lotus. Jag kraschar inte, snubblar lite bara. Jag springer snabbare än alla. Springer snabbare än Ludvig cyklar, faktiskt. När Ludvig cyklar brukar han köra i diket, då leder han hem cykeln och torkar tårarna och snoret på skjortärmen. Ludvig tejpar sina glasögon när han har ramlat. Kolla, det här ärret fick jag när jag snubblade. Jag tog emot mig jättebra, sa pappa. Jag gråter inte. Snorar inte heller.

Bara när jag tänker på Ronny Petterson, för han kraschade.

Jag ska springa i finnkampen när jag blir stor, när jag säger det skrattar pappa. Då blir jag en Pterodaktyl och flyger högt över huset och landar i ett träd, väntar på byte med onda ögon och en näbb med hundratals vassa tänder. Pappa tar alltid emot mig när jag hoppar ner och jag springer och dricker saft.

Mamma röker. Det är hon bäst på. Hela tiden röker hon. Hon gör ringar när hon är glad, hon är bara glad när andra är med. Som Kia. Mamma är inte glad med pappa. Hon sa att det är därför allting blev så här.

Hon åkte idag.

Jag räknar bäst också. Det finns nästan fyrahundramiljarder stjärnor i Vintergatan, solar alltihop. Räknar man till en miljard så får man räkna i hundratjugofem år, då undrar man ju vem som har räknat alla stjärnorna i vintergatan.

Var är pappa, har du honom?

Försigkommen betyder att man är bäst, vuxna säger att jag är försigkommen och har för mycket fantasi. Min pappa kan allt. Han luktar Röda lacket, ibland luktar han öl också. Jag frågade om vi kunde meka med klockan, men det gick inte för att mamma skulle flytta idag. Klockor vet jag allt om, man får använda pincett när man plockar isär dem. Jag har fått en väckarklocka av pappa som jag har lagt på köksbordet, alla delarna ligger i ordning så att vi kan plocka ihop den tillsammans. Han brukar ta fram sin mattkniv och skära skinn som han gör klockarmband av. Han visade att det ligger ett rakblad i, det är en lite fyrkantig kniv som inga barn får ha. Jag frågade flera gånger om han vill hjälpa med väckarklockan. Så där som vi brukar. Men de var tvungna att välja vilka grytor mamma ska ha, sedan vilka grammofonskivor. Särskilt Cornelisskivorna, pappa har fått dem men mamma har köpt dem.

Mamma fick dem, sa pappa. Jag sa att Ronny Petterson kraschade, men de hann inte titta på TV, för de skulle lägga köksgrejer i en låda som mamma skulle ha.

Väckarklockan ligger på köksbordet, det är en tidsmaskin. Man kan hamna i Jura- och Kritaperioden om vi får ihop den. När dinosaurierna levde, Triceratops, Brontosaurus och T-rex. Det är tvåhundra miljoner år sedan, det hinner man räkna till.

Klockan ligger på tidningspapper tillsammans med mässingskugghjul i olika storlek. Ringpendeln och klockorna för sig och fjädrarna för sig. De är magiska. Man skruvar upp urverket med nyckeln på baksidan, sedan kan vi åka och kolla på triceratopserna.

Kan vi sätta ihop klockan nu, frågade jag pappa, men mamma skulle ha porslin och kristallglasen och helst snapsglasen, men snapsglasen ville pappa minnas att han köpt. Jag visste inte att man kunde välja att vilja minnas. Då hade jag valt att inte minnas idag. Jag skulle vilja minnas när mamma var glad, men det kan jag inte. Det var kanske på Kritaperioden.

Allt var inte utplockat ur klockan så jag pillade med en liten skruvmejsel med rött handtag som man kan titta igenom. Allt blir rött och suddigt genom den. Jag tittar länge och tänker på Ronny Petterson. Pincetten är bra när man ska ta bort kugghjul och fjädrar, mejseln får precis plats mellan urtavlan och visarna. Man lirkar försiktigt tills de lossnar. Jag lade allt i rätt högar så jag vet hur det ska vara när vi plockar ihop klockan igen.

Sara åt godis. Hon är min lillasyster, hon äter godis som om det var potatismos och köttbullar. Stora nävar utan att titta efter vad det är för smak. Salta fiskar, fruktfiskar samtidigt. Äckligt. De är jättesega. Sara hade kinderna fulla och tuggade allt hon kunde för att det var lördag. Sara är inte bra på att tugga, hon är bara två och ett halvt.

Tre, visade hon med fingrarna med munnen full med lakritsfiskar.

Jag tog en fisk i taget.

Jag ville göra färdigt klockan, sa jag till pappa. Då satte hon i halsen. Allt stannade utom Saras armar. Hon viftade. Jag skrek, att hon har gjort det igen. Pappa vände upp och ner på henne över vasken och stoppade sina fingrar långt ner i halsen och fiskade efter fiskar. Sara lät jättekonstigt när en klumpfisk i grått och rödgrönt ramlade ut i vasken. Hon levde, hon lever, hon var blå och nu är hon röd. Hon är inte död. Hon åkte med mamma. Jag tror att hon vill stanna egentligen men hon säger inget. Hon är för liten. Sara tittade på mig med glansiga ögon och vevade bilrutan upp och ned. Hon gillar söta saker, hon blir lugn av dem. Mamma körde iväg med bilen, en Renault, full av pappas och mammas grytor, stolar, blommor och grammofonskivor. Grammofonen också, pappa satte på bandspelaren i källaren istället. I verkstaden. Han ville inte sätta ihop klockan, så det går inte åka till Juraperioden, när mamma var glad.

Ronny Petterson har kraschat idag, det är därför jag gråter.

Jag visste att pappa var där, jag hörde hur han fixade i källaren. Lyfte stora saker och slängde ned dem. Han är stark som en björn, starkast, jag vet det. Han lyfter bildäck på macken där han jobbar ibland. Han kan lyfta en bil.

Var är mamma? Är hon här?

Pappa sa, inte inför barnen när mamma sa att hon hade fått Fred Åkesdrömskivan i present. Den är min, sa pappa. Är den inte Fred Åkesdröms, tänkte jag?

Mamma sa inte hejdå, Sara och jag skulle bo hos morfar och mormor lite, sa hon. Jag hade redan sagt att jag ville stanna hos pappa. Då sa hon inget, bara körde. Sara stirrade på mig genom fönstret utan att se mig när bilen körde väg. Renault, läste jag. Det var inte mammas bil.

Pappa hade tagit med sig kassettbandspelaren och spelade Fred Åkesdröm om och om igen. Ibland måste jag sitta still och tänka på Ronny Pettersson. Pappa sjöng med musiken och drack Pripps, guldbokstäver och blå burk. Jag ger dig min dag, sjöng pappa jättestarkt. Det lät konstigt faktiskt. Pappa svarade inte. Han sjöng samma ord som Fred Åkesdröm. Konstigt namn, Åkes dröm. Pappa drack något i en flaska med röd etikett. Grant’s stod det.

Jag ville springa fortare än någonsin, men det var mörkt ute. Pappa drack Pripps och Grants och sjöng fult, men sedan slutade han och blev tyst och tittade inte riktigt på mig. Jag vill gå och lägga mig, sa jag till pappa.

Gör det, sa pappa utan bokstäver. Jag tänkte på att Ronny Petterson kraschade.

Jag gick och borstade tänderna och satte på mig pyjamasen. Det var väldigt tyst.

Nej, jag är inte trött, ska aldrig sova mer.

Om man tittar ut genom mitt fönster så ser man björken utanför. Det är jättemörkt för molnen är tjocka och inga stjärnor syns. Man kan se Karlavagnen ibland, Orions bälte.

Pappa gick upp för källartrappan. Han pep med rösten, lät inte alls som han brukar. Han kanske visste om Ronny Petterson. Något ramlade. Jag hörde bara ljudet från köket. Pappa svor, lite långsamt. Som att det var fel på tiden, som att allt höll på att stanna. Jag gick nedför trappan. Han svarade inte när jag frågade vad han gjorde. Han lät konstigt, som att alla ord ville ut samtidigt men att de inte fick plats. Jag såg rakbladet från mattkniven och hur han har skurit sig så att det blödde på armen precis där handen börjar. Han såg på mig med trasiga ögon, som att min syster hade flyttat in i honom. Han föll ihop på köksgolvet och lät inte mer. Flaskan var nästan tom. Alla kugghjulen var utspridda. Jag plockade upp några av fjädrarna från köksgolvet. Allt var i oordning. Den stora fjädern. Var är den stora fjädern?

Har du sett den? Ronny Petterson har kraschat, såg du racet?

Pappa mumlade och jag satte mig på en köksstol. Jag hittade inte stora fjädern.

Det kommer inte att gå att sätta ihop klockan igen. Jag tittade igenom skruvmejseln. Pappa säckade ihop och slog i spisen, det ramlade ut en silvrig grej för tabletterna som mamma tar när hon inte kan sova ur hans hand.

Pojken, pojken, pojken, sa pappa och satte på sig klockarmbandet som ramlat ned på golvet, hårt. Det slutade blöda.

Ingen fara, sa pappa. Ring nittiotusen, som jag visat.

Nian tar så lång tid runt nummerskivan, tickar så länge att jag tror att den gått sönder. Fjädern kanske är trasig på telefonen. Jag vet inte hur många nollor jag slog, jag kunde inte räkna. Det var så suddigt allting. Han fick telefonen och sluddrade gatan där vi bor, sedan låg han still med armen i luften. Jag tittade genom skruvmejseln. När ambulansen kom så körde Renaulten in på gräsmattan. Mamma kom in med sin kompis Kia. Sedan körde pappas ambulans iväg. Mamma rökte och sa att jag skulle komma.

Jag sa att jag vill vara med pappa.

Kom, sa hon igen.

Tidningspappret var kvar men alla kugghjulen låg i ett askfat och på golvet och visarna låg vid flaskan som det stod Grant´s på. Jämte stod klockhuset utan inälvor.

Pappa och jag kommer aldrig att hälsa på någon Triceratops, eller hur?

Texten är skriven av Henrik Virta Mangs och kom på plats 2 i tävlingen »Skriv en novell där ett ego blommar«

Juryns motivering

»En serie svek trovärdigt återgivna genom den brusande fors som utgör en sexårings stream of consciousness. Författaren lyckas med konststycket att skriva fram en trovärdig inre monolog ur ett barns perspektiv.«