Stora havet inuti

1.Hej havet, vi är här nu

Tunga regnmoln syns över himlen när vi rullar in i Sandkroken, någonting i mig säger att den här sommaren inte kommer bli lika bra som den förra. Min syster Alex har inte pratat med mig under hela bilresan. Sju timmar! Sedan i julas har hon knappt märkt att jag finns.

– Hej havet, vi är här nu! ropar alla i familjen genom nerhissade fönster utom Alex som är försjunken i sin telefon.

Jag hatar hennes egenklippta korta frisyr, eyelinern som hon inte kan få rak och den neongröna bikinin hon köpte förra veckan. Jag hatar hur hon inte säger hej havet vi är här nu och hur hon bara glor ner i sin telefon fastän vi är framme. I stugan väntar i alla fall min gamla blå baddräkt, om den har blivit för liten ska jag tänja ut den.

Med vindarna in genom fönstret följer badskratt från stranden och lukten av hav. Att tång kan lukta så gott. Havet syns grönblått och djupt. När jag ser på horisonten börjar små vågor guppa inuti mig. Det blir så när jag tänker på oändlighet. Horisonten slutar liksom inte någonstans.

Jag vill fråga Alex om hon känner likadant men hon hade bara himlat med ögonen. Det är nästan så att jag önskar att en brännmanet kan bränna till henne lite den här sommaren. Eller att jag nästan dog så att hon fick dåligt samvete. Men bara nästan.

Mamma och pappa kliver ur bilen, jag går efter. Vår hund Sniff gnyr i sin bur, lillasyster Siv sover vidare i sin bilstol. Alex sitter förstås kvar, hon tittar inte ens upp.

– Sälsafari, ropar pappa och pekar på två affischer på anslagstavlan. Och strandfestival. Så många nya saker som händer.

Jag gillar inte nya saker så jag sätter mig i bilen igen och ser mot horisonten. Den kan man i alla fall lita på att den finns där hela tiden. Så länge det inte är dimma. Det känns som om den här sommaren kan bli väldigt dimmig.

På väg upp till stugan svär pappa över sin stickning som har trasslat ihop sig på bilgolvet. Det är inte det enda som har trasslat ihop sig tänker jag och blänger på Alex. Siv tappar nappen ur munnen och börjar gråta, Alex svär för hennes telefon har laddat ur. Sniff fortsätter att gny från sin bur. Mamma försöker hitta någon musik på radion.

– Vänta Eva, säger pappa. Stanna på den radiokanalen, jag vill höra lokalnyheterna.

En radioröst berättar om de senaste månadernas mystiska säldöd i Sandkrokens vatten och det allt minskande sälbeståndet. Mamma ryser till och ändrar till en annan radiokanal med musik. Vid stugan sladdar hon in på gräsmattan och parkerar mitt på den.

– Nu börjar det! tjoar hon.

2. Sälen och Stenkvinnan

Alex tar några löjliga selfies på sin säng i vårt rum. Utanför mullrar åskan. Jag ser på de skavda tapetskarvarna vid min säng.

– Bara en till, brukar vi säga när vi ska sova och så petar vi loss lite till tapet på varsitt håll.

Brukade.

Kanske ingenting blir som det brukar.

Jag ser på ett av pappas korsstygnsbroderier på väggen, det står »Din tid kommer«. Jag hoppas att han har rätt. Sedan ser jag på mormors akvarelltavlor av havet. Mamma brukar säga att jag liknar henne, framför allt när jag simmar.

En blixt lyser upp rummet, Alex vänder sig mot mig med panik i blicken.

– Ninni, säger hon. Tänk om det här sommarlovet blir lika långt och tråkigt som förra.

Från ingenstans blåser vågorna i mig upp. Jag vet att Alex älskade förra sommaren, jag har det till och med på film när hon säger det. Jag vet att hon ser mina tårar fastän jag skyndar mig ut ur rummet, hon känner mig bäst av alla.

Ute på verandan har pappa dukat upp fika. En bil hörs närma sig nere på grusvägen.

– Svart, säger pappa.

– Röd, hojtar mamma.

– Silver, säger jag.

– Mintgrön! ropar Siv och alla skrattar.

Bilbingot är igång. Alla väntar tysta. Bilen är röd men bingot avbryts av att grannen Rune kommer farande på sin cykel nere på vägen, han fäktar med ena armen mot oss så att han nästan tappar balansen.

– Skynda er, det är en sälunge på stranden! ropar han. Den måste räddas!

– Det heter kut, säger jag eftersom jag har skrivit ett arbete om sälar nu under vårterminen i femman.

Det är som att vi cyklar på liv eller död, till och med Alex följer efter på sin cykel. Sniff springer bredvid.

– Fortare! ropar Siv från barnsadeln bakom pappa.

Nere på stranden vid vattenbrynet står en klunga människor runt kuten. Äventyrsblicken lyser i Alex ögon när hon dessutom ser två nya killar i klungan. Ute till havs mullrar åskan, havet ser mörkt och argt ut. Då och då lyser en blixt upp vattenytan.

Sälen är grå, slät och liten. Den ser rakt in i mig när jag går närmre. Sälens blick är som en djup sjö, där syns en slags horisont. En oändlighet. Sedan, på en sekund ser jag hur sälens blick ändrar sig. Den blir trött, matt.

Sälmammans huvud syns guppa ute i vågorna, den väntar på sin unge. En blixt slår ner ute till havs. Jag ser på kuten igen. Nu är ögonen slutna. Vågorna inuti mig blir allt större. Jag ser på ungen, ögonen är fortfarande slutna.

– Den är död nu, säger mamma.

– Den såg ju på mig nyss, säger jag och känner en storm inuti.

Mamma skakar på huvudet. Om hon säger att sälen är död så är den det. Hon är veterinär.

– Vad är det som händer här i Sandkrokens vatten egentligen? säger Rune. Klungan nickar, suckar. Någon gråter.

Sälmamman simmar utåt havet, kanske mot horisonten.

Vi går mot cyklarna, starka vindar har omkull dom allihop med ett brak. Alex står kvar och pratar med de nya killarna, jag fortsätter att gå. Bortåt det höga gräset ser jag något märkligt. Först tror jag att det är en sten. Sedan ser jag ett ansikte i stenen, hur det vrider sig mot mig och ser på mig. Jag ser att stenen är en kvinnokropp som sakta vaggar från sida till sida för att sedan försvinna bortåt. En stenfigur, en stenkvinna. Längsmed min ryggrad går en rysning, det är för mycket som jag inte känner igen här i Sandkroken nu. För mycket dimma. Jag tänker på den döda sälen, blicken strax innan. Sedan bryter stormen ut för fullt till havs. Vi skyndar oss upp till stugan.

Sammanfattning

I Stora Havet inuti är lillasyster Ninni 11 år bokens berättare. Under en sommar i Sandkroken eskalerar konflikten mellan henne och hennes ett år äldre syster och bästa vän Alex. Konflikten är berättelsens motor. Ninnis inre resa är berättelsens kärna. Allt fler döda sälar i området är berättelsens gåta.

Genom att äventyr söker upp Ninni och genom två nya vänskaper (en mjuk pojke Nils och en äldre kvinna i sorg ”Stenkvinnan”) hittar Ninni det stora havet inuti sig själv men också lösningen på sälarnas gåta.

Vändpunkter är när konflikten mellan systrarna kulminerar, då Stenkvinnan räddar Ninni från att drunkna, då hon får känslor för Nils, då hon löser gåtan med säldöden och då systrarna slutligen försonas.

Stora Havet inuti handlar om att vara både liten och stor samtidigt, om att hitta sitt jag, om att våga saker men också om att våga låta bli saker. Det handlar om att släppa taget om den man älskar allra mest just för att man älskar den personen allra mest.