Den gråtande staden

I en enslig ökendal bor Emla med farfar. När elden i stadstornet plötsligt dör rinner giftigt vatten in över gatorna. De måste fly för att överleva. Farfar sparar ett frö som han vill plantera när katastrofen är över, men översvämningen blir värre. En hel stadsdel kollapsar och bildar en labyrint. Likt rovdjur krälar sorgmantlar fram ur de mörka gångarna — de vadar genom vattenmassorna på höga styltor och sprider skräck omkring sig.

När en skyddsvall brister drunknar farfar och Emla blir ensam. Sorgmantlarna lurar in henne i labyrinten där hon går vilse. Längst in möter hon en varelse med en sorg så djup att hans tårar orsakar översvämningen i staden. Det är den gamla eldvakten som aldrig förlåtit sig själv för att han lät stadstornet slockna. Han kan hjälpa Emla ut ur labyrinten, men då måste hon lova att tända elden igen.

Emla överlistar sorgmantlarna och bryter sig in i tornet. När hon uppfyller sitt löfte sjunker översvämningen undan. Emla kan plantera farfars frö och låta det gro.

Prolog

»Vi stjäl inte.«

Jag hör farfars röst i huvudet. Vi hade besökt en bekant på andra sidan stan. All vår mat var slut. Farfar hoppades att de skulle ge oss något att äta men vi gick hem tomhänta och hungriga. Det var en av årets varmaste dagar och på torget hade en fruktförsäljare lämnat fem saftiga ökenmeloner obevakade. Jag ville inget hellre än att sätta tänderna i det söta fruktköttet och känna saften rinna ner i halsen. Jag tittade upp på farfar och pekade på frukten. Hans grepp om min hand hårdnade.

»Ibland tvingas vi göra saker för att överleva«, sa han. »Men vi stjäl aldrig. Hör du det, Emla?« Jag nickade långsamt med blicken på de gyllengula melonerna.

Då var jag sex. Nu är jag tolv och det har hänt mer under de här åren än vad som ryms under en hel livstid. Först slocknade elden i stadstornet och sen rullade vatten in över gatorna. Inget vet var det kom ifrån men översvämningen blev värre för varje år. Farfar var tvungen att överge verkstaden där han tillverkade läderväskor. Alla butiker på vår gata, blomsteraffären, slaktaren och det lilla bageriet med stans godaste piroger, fick också stänga.

Nu bor vi på våningen ovanför verkstaden. När det är som värst blir hungern och törsten ett svart hål som svävar över vårt köksbord medan hettan tränger in genom gardinen i köksfönstret. Snart har översvämningen nått hela vägen upp till andra våningen. Trots det har jag aldrig ens tänkt tanken på att stjäla något igen. Inte förrän nu.

Kapitel  1: Vattenkruset

Jag är så törstig att min tunga känns som torkad lera i munnen. Jag gömmer mig bakom en låg mur på ett tak. Värmen gör det tungt att andas. På takterassen nedanför sköter en kvinna om sina kaktusar. När hon är färdig går hon bort till ett krus som står bredvid en öppen lucka i taket. Hon häller upp vatten i en konservburk som hon tömmer i ett svep.

Jag plockar upp en nöt ur ryggsäcken som ligger bredvid mig. Farfar säger att det är den finaste ryggsäck han gjort och därför gav han den till mig. Jag suger på nöten en stund för att locka fram lite saliv. Sen tuggar jag i mig den så långsamt jag kan.

Det är inte högre än att jag kan hoppa ner på takterassen utan att göra mig illa. Egentligen borde jag strunta i kruset, men farfar ligger hemma i sovalkoven bakom de tunga draperierna. Han blir sjuk om han inte får dricka snart. Jag fick vårt sista vatten imorse, själv har han inte druckit sen igår. Jag ser i hans ögon när han är törstig.

Kvinnan på takterassen spänner upp en tvättlina och sjunger om staden som breder ut sig bakom henne. En bortglömd stad i en dalgång långt ute i öknen. Ibland drunknar hennes röst i allt oväsen från stan. Även om folk håller sig inomhus för att slippa undan värmen är det aldrig tyst här.

En ödla ilar kvickt längs muren och stannar vid mitt gömställe. Ögonen plirar runt innan de stannar på mig. Svetten rinner som tårar nerför ansiktet och jag torkar av mig med handen. Även om jag vet att det inte hjälper mot törsten slickar jag i mig de salta dropparna. I tanken lyfter jag kruset mot munnen och dricker djupa klunkar. Om jag stjäl det kan jag aldrig göra det ogjort. Då blir jag en simpel tjuv. Jag ser farfar dra ihop sina buskiga ögonbryn som han alltid gör när han är besviken på mig. Men om kruset är fullt klarar vi oss på det i flera dagar. I en snabb rörelse fångar jag ödlan och knäcker den lilla nacken. Vi kan grilla den ikväll.

När tvättlinan är på plats hänger kvinnan upp lakan för vädring. Förr i tiden hade det varit tvätt som skulle torka men nu slösar ingen vatten på sådant.

Medan jag väntar på att hon ska bli färdig kryper jag bort en bit och kikar ner mellan husen. Gränden nedanför är full av det kristallklara sjuka vattnet. Två flottar flyter förbi. På andra sidan finns en övergiven restaurang där farfar och jag brukade äta nudlar. Men det är länge sen någon åt sig mätt där. Inifrån ett igenbommat fönster hörs dova röster och ett barn som gråter. Det är säkert en av alla familjer som måste flytta runt på grund av översvämningen. Fasaden är mörk av fukt och full av sprickor. Undrar hur länge det dröjer innan huset rasar ihop.

Jag kryper tillbaka till mitt gömställe. Kvinnan hänger upp det sista lakanet och försvinner bakom tygerna. Jag hör takluckan slå igen. Det är nu eller aldrig. Farfars ögonbryn flimrar förbi medan jag kränger på mig ryggsäcken.

Jag hoppar över muren och landar med mjuka fötter på takterassen. Sen springer jag in mellan lakanen och aktar mig noga för kaktusarna. Skuggorna leker över de djupt blå och röda färgerna medan jag sicksackar fram i tyglabyrinten. När jag nästan är på andra sidan stannar jag och lyssnar. Jag hör inget från luckan och rundar det sista lakanet.

Svetten rinner och hjärtat bultar men där står vattenkruset. När jag känner tyngden är det som en ökenbris far genom bröstet och jag får gåshud. Kruset är nästan fullt! Men så hör jag farfars röst igen: »Vi stjäl inte, Emla.« Precis då flyger luckan upp med en sådan smäll att jag nästan tappar kruset. Kvinnans huvud sticker upp. Hon är så nära att jag ser hennes bruna fläckiga tänder. När hon ser mig ylar hon som en herrelös hund:

– Tjuuuvar!