Happy, Happy New Year …

Januari vaknade i bakfylla i Petronellas rum i prästgården. Jag fyllde femton, hade Sorbits i håret och kände att nyårsfesten hade varit både cool och dimmig. Pellans föräldrar ropade om tårta från köket medan vi låg utspridda som ett underårigt haveri och försökte minnas.

Det här var månaden då Bush skulle knuffa ut Reagan på amerikanernas Fia-bräde. Världen var ett jävla drama, men Ron »the Gipper« hade varit filmstjärna. Det hade inte George W.

 

Februari kom med halsfluss och Edith Piaf i världens tjockaste biografi. La Môme Piaf fastnade direkt och jag bestämde att när jag blev vuxen, skulle jag sjunga som Sparven:

»Non, je ne regrette rien.«

Samtidigt, i Storstan, monterade man upp en mega ¾ golfboll. Sveriges svar på the Globe? Shakespeare skulle ha skrattat:

»Ha ha ha!«

Strax växlade jag bok från Sparvens till den om Hamlet. Tur att man kunde flee reality. Drömmarna tog över. »Eskapism«, sa svenskfröken att det hette. Flott, innit helvette!

Pellan, Sankta Cecilia, Sköna Helena och jag var pluggets »fyrklöver« sedan lekis och friends forever. Vi var de enda i åttan – nä, i plugget – som läste tjockare texter än Starlet och Mitt Livs Novell. Inga genier, men inga dårar heller.

 

Vi fyra marscherade mot våren i ett moln av DATE. Helan såg ut som Natalie på etiketten men doftade Pamela. Det vart en fucking kollision så klart! Vi visste redan, via SO:n, att hela året skulle bli ett år av politisk kalabalik. Jag tyckte att mitt liv matchade dramat!

Pellan, Cilla, Helan och Bella-jaget skulle tvingas surfa på världens spillror. För vi ville så klart bli erfarna, men inte få rykte om oss. Ingen ville ju bli som hon,  tjejen i 9B. Den där bruden som åkte iväg till Vasa med en hop långhåriga grabbar klädda i läderbyxor. Hon hade blekta jeans. Med hål!

»Huvvaligen«, tjöjjdes Cecilia i en tjuvrök.

»She’s got the look«, skrålade vi samtidigt, men inte om tjejen i nian. Hon kedjerökte dessutom, hemma på byn, med de andra lösa typerna, bakom hockeyrinken. Glenn? Man gick kroken för dylika losers.

»… what in the world can make a brown-eyed girl turn blue?«

Vi fick smak för Roxettes listetta. Vilken hit! Fast Gyllene Tiders oldies var ändå snäppet bättre. Så vi tuffade vidare till:

»… känna din kropp emot min – höra hur pulsen slår …«

»Men du, hur går’e med han, Peder«, visslade Pellan åt mig, och lät inte ett dugg som man nog tyckte att en prästdotter med ångest borde låta. Sankta Cecilia var mer from.

 

April april!

Fast man inte fick, lurade jag mina päron, igen:

»Vi firar Valborg hos Cillas ensamma mormor.«

Det sa jag, fast det väntade övernattning med Peder och gänget i Byalyan. Mamma och farsan hade tumregler om att inte mobbas, och om att inte ljuga. Men en liten, vit lögn: Hur skadlig kunde den va’?

 

På första maj i gryningen dansade Petronella full och älvlik på lägdan. Först såg det magiskt ut, sedan bara tragiskt. Peder höll om mig, men jag kände att det var Pellan som behövde hållas om, egentligen. Hon hade himlen ovanför sig, men i hennes själ stormade hela världshav.

Man behövde faktiskt inte se allt för att veta säkert. Det hade jag känt till redan som femåring, första gången jag trodde att mina föräldrar skulle skiljas.

Samma antenner hade plockat upp att farsan nu, och definitivt, kollade bostadsannonser. Han hade också luktat damparfym efter jobbet hela vårvintern.

 

Juni kom med skolavslutning men stördes av kaos både i världen och i byn. Någon himmelsk frid fanns inte i världen längre, och Pellan blev inlagd på psyket vid midsommar. No party utan henne. Vi övriga, i hela gänget, bet samfällt på naglarna tills hon kom hem. De smakade aceton. Pellan var liksom hela gängets bas – och toppnot.

I radhuset barkade det åt skilsmässa, for real. Farsan snackade med sitt grogglas; mamma grät i badrumsspegeln. Själv ville jag försvinna. Banta, dö eller rymma? Gröna äpplen och farsans vichyvatten blev mitt knark. Snart skulle jag inte längre se ut som en sugga i mina stentvättade stuprörsjeans.

Mer skugga?

 

Som en långsam stråle kiss mot vårt olivgröna porslin kom juli med lagom värme och sommarjobb. Vi drömde om Aerosmith i november, juckade till Love in an Elevator på Cillas Ghettoblaster från Pioneer, och skålade i förbjudet bubbel. Jag älskade Peder så det pirrade i hela mig. Inte bara för drickat han fixade.

»Skit ner dig«, sa prästdottern och fick mer, fast vi sa att hon inte borde mixa sina lyckopiller med dricka.

Sommaren värmde gänget, som njöt FF en hel kväll och en hel natt. Sköna Helena kräktes i vår blomrabatt, som fick en pizza av makaroner och falukorv mitt bland rosorna. Jag blev nödd att hitta en lösning före klockan tolv nästa dag. Helvetes fan! Här var Helan grymt oskön och snarkade som en vuxen karl.

(Mina päron bråkade sönder varandra, oklart var och med vilka?)

»Ingen frid i denna ljuva sommartid«, skaldade jag med armar som vingar, och vi brådmogna själar höjde våra glas till en skål för allt vårt och världens lidande. Det stank, ruttet, som Helans pizzaspya.

 

Även i augusti sprutade jag vaniljkräm och snurrade gifflar. Sista året i byskolan väntade, men våra klassföreståndare var sjukskrivna och framtiden kändes rörig.

Jag drömde om Sparven, bläddrade i postorderkataloger, bedömde DATE, älskade Jane Hellen och längtade efter helgerna:

»Tuta och kör, raka rör.«

Snart Johanneshov. Walk this way!



 

Så kom september. En jävla rullgardin. Petronellas blick blev ihålig igen. Cilla och Sköna H föreslog vin och Pioneer som bot. Jag bantade. Fast lindringen var nära: Storstan och konsert var annat än blåsorkesterns årliga i aulan.

Farsans flyttlass åkte i ett moln av Lancômes Trésor. Mamma skvalade.

 

Peder började skämta om »mitt onödiga vetande« i oktober = »den åttonde månaden«.

(Var vi inte väldigt olika?)

I stan började farsan om, medan mamma började se ut som Pellan på en jävligt dålig dag. Cilla smög iväg till Kyrkans Ungdom på fredagarna, men tjuvrökte på lördagarna. »Sankta?«

»Komplext«, sa Helan.

Kvar var Peder, på ett hörn. Fast han var då verkligen ingen Steven T alls.

 

9 November och muren föll. Vi gapade kollektivt, liksom vi åkte dagen därpå.

»All politik är inte skit«, puttrade en övervägd röst och sög in överläppen.

Åtta ungdomar. 60 mil tåg. Sittvagn till Stockholm

»Fet bonus, med britterna«, hickade en annan i gänget om The Cult, förbandet.

»Hyfsat bandage«, hördes ännu en av de äldre killarna, som visst hade hjärna?

Jag fnittrade högre än vanligt. Söt grabb, Henke. Vi skålade och skrålade. Helst åt tre grå, tjuriga herrar i överrock från, typ, Örebro?

Livet lekte, intalade vi oss. Schvuu.

 

Julstressen. 1 december onwards = en klassiker. 30 minusgrader till Lucia? En dag skulle jag flytta till Sparvens Paris. Mais oui!

På byns juldagsdans bröt Cilla fotleden på en isfläck utanför Olympus strax innan Pellan blev hämtad av pappa-prällen på grund av panik. Sköna Helena hade däckat på toa redan på förfesten. Så kom Peder och gjorde slut med mig p g a en långbent brunett från Blåsele. Merde! Detta trots mina nya, högklackade boots, XL axelvaddar och hempermanent fait par ma maman. (Mamma kunde le igen. Tjo!)

Dagen efter ringde Peder och lät som en hundvalp. Jag skickade honom åt helvete = Blåsele. Han var ändå helt obildad.

Året slutade bra chez Pellan med fyrklövern, Fanta, lättsaltade chips och DATE-test. Cilla med foten i högläge. Och Helan går då? Jo tack, nykter och skön. Pamela vann cologneprovet, som vanligt. Same procedure …

Så:

»Klövern i full fägring«, mässade jag nöjt, och »det sista som slinter är hoppet«, eklaterade jag sedan myndigt och flörtade med höger öga. Jag var fan född urgammal. Tjejerna garvade.

Så Pioneeren på max:

»Sing with me, sing for the year; Sing for the laughter and sing for the tear …« Vi skränade och klingade med Fantan, och lovade att never ever åka till Vasa. Här skulle det rockas med stil, kanske i Paris?

»Dream on«, kom trallen – mot ett Happy, happy New Year.