En främling

Mina kompisar och jag nynnar ofta på Främling den här våren. I februari vann Carola Häggkvist Sveriges uttagning till Eurovision Song Contest. Carola är bara ett år äldre än vi och Främling fick högst poäng som någonsin räknats i melodifestivalens historia. Vi är säkra på att Carola kommer att vinna den stora finalen som ska vara i München om ett par veckor.

Där bortom himlen finns en evighet. Om du vill upptäcka den här med mig.
Ta första stegen och visa mig vägen i kväll. En känsla och jag litar på den.
Sen blir vår kärlek aldrig främmande igen.

Veckan därpå ger vår tyskalärare oss i uppgift att välja en sångtext som vi ska översätta från svenska till tyska. Valet är lätt – det blir förstås Carolas vinnarlåt.

Fremder, was verbirgst du vor mir? In deinen dunklen Augen?

Vid samma tid ska ungdomsorkestern åka på en konsertresa och jag är bland de yngsta deltagarna. Vårt resmål är Berlin, den stora staden som en gång var Tysklands huvudstad, men som nu är delad av en mur som stått där i drygt 20 år. På historielektionerna har vi läst om kalla kriget och den järnridå som delar Europa, och nu ger sig en hel symfoniorkester iväg på en tågresa genom Östtyskland för att komma till Västberlin. Redan på ditresan är poliskontrollerna grundliga, men då går allt bra.

Vi bor på ett ganska enkelt hotell i närheten av Tiergarten och besöker den bombade kyrkan. Det kommer mycket folk på våra konserter och västtyskarna älskar vår solist, som spelar Mendelssohns violinkonsert. Publiken står upp och applåderar. Efteråt är vi glada och flamsiga, får äta wienerschnitzel och pommes frites på restaurang. Och dricka apfelsaft, som är det godaste jag vet.

Vår sista konsert ska ges i Östberlin innan vi åker hem igen. Vid gränskontrollen har jag min fiollåda på axeln och visar mitt pass för kontrollanten i luckan. Han stirrar på mig och jag känner mig liten. Jag får tillbaka passet och viftas vidare. I en liten korridor går jag förbi ett mindre rum där det står ett par vakter och en schäfer med munkorg. Känslan är hotfull och jag förstår att det är allvar. Väl ute på andra sidan pustar jag ut när jag ser de andra i orkestern.

På östsidan är allt grått. Husen, människorna, till och med himlen är grå. Vi äter en grå kycklinggryta och vattnet vi dricker är grått. Jag ser några ungdomar gå förbi, klädda som om de tillhörde en annan generation. De påminner om Karin i min högstadieklass. Karin bär hemstickade västar, knytblus och rutig tantkjol. På grund av sina töntiga kläder blir hon ofta mobbad men här, i Östberlin, skulle hon passa in. Här är det jag som är udda, med permanentat hår, tubsockor och färgglad skjorta med axelvaddar. De östtyska ungdomarna stannar till utanför barens fönster och tittar på mig. De pekar och viskar. Jag känner mig dum och annorlunda. Jag är en främling i det här konstiga landet och jag vill bara härifrån.

Främling, vad döljer du för mig. I dina mörka ögon?
En svag nyans av ljus nånstans. Men ändå, en främling. Så känner jag för dig …

När vi äntligen ska lämna Östberlin och kliver upp på tåget känner jag mig glad och lättad. Allt går bra ända tills vi når DDR:s gräns mot väst. Här blir det en lång väntan. Vakterna har med sig sökhundar och letar efter fripassagerare eller annat som kan smugglas ut ur deras land som de tycker är perfekt.

Mina orkesterkompisar och jag sitter i en av kupéerna och spelar kort. Jag tittar ut genom fönstret och ser soldater med kulsprutor. När vi hör vakterna närma sig avslutar vi snabbt spelet och plockar undan kortleken. Nu är de framme vid vår kupé och en av dem sticker in huvudet och pekar argt på våra instrumentfodral. Han ryter på tyska och vi förstår att han vill titta i fodralen så att vi inte har tagit med oss något från hans land. Vi har fått stränga order om att inte ta emot något från någon i Östtyskland. Det kan vara farligt, både för oss och för den som skulle vilja har vår hjälp med att leverera ett paket eller ett brev till en kontakt i väst. Det är strängt förbjudet.

Som Mona-Lisa har sitt leende. Så gömmer också du en hemlighet …

Med svettiga händer tar jag ner min fiollåda från hatthyllan och räcker över den till den grinige vakten. Han bär en jacka med epåletter och skärp i midjan, ett par påsiga byxor och höga stövlar som börjar nedanför knäna. Uniformen är faktiskt väldigt lik Carolas gula vinnarklädsel, fast grå. Vakten tar med sig min fiollåda och öppnar den utanför kupén, precis som han gjort med mina kompisars. De har snabbt fått tillbaka sina fodral och kunnat pusta ut, men nu händer något. Den nitiske vakten bläddrar bland mina noter i notfodralet och tar på måfå upp ett papper. Det är en sida ur ett skrivhäfte och han läser vad där står. Han blir arg och slänger tillbaka lådan på mig, så att fiolens strängar klingar. Jag blir orolig att nåt gått sönder, men soldaten ryter åt mig att komma ut i gången – jag får ingen möjlighet att se efter.

Med ett kraftigt tag om min arm drar han med mig mot tågvagnsdörren och ner på perrongen. Jag ser mina kamraters oroliga ansikten genom tågfönstren, men jag är maktlös. Vakten tar mig till ett hus som ligger bredvid stationen, in i ett litet rum, en cell. Dörren går igen och han låser den. Jag är livrädd och förstår inte vad jag har gjort för fel. Till min fasa hör jag tågvisslan och tåget som rullar i väg. Och här är jag kvar. Ensam och inlåst!

Först händer ingenting. Tiden går och jag vet inte hur mycket klockan är. De har tagit ifrån mig mina skor, mitt armbandsur, skärpet och smyckena jag hade på mig. Inga dyrbarheter, bara ett halsband med träkulor och ett par matchande örhängen, men jag känner mig naken utan dem. Jag kryper ihop på britsen som är klädd i galon, hal och kall. I hörnet finns en toalett utan sits och den luktar illa. Toapapper ser jag inte till. Jag gissar att det snart är natt och försöker sova, men det är omöjligt med de blinkande lysrören i taket som stör min sömn hela tiden.

Plötsligt hör jag att någon vrider nyckeln i låset, dörren går upp och en vakt tar mig till ett rum där en man sitter bakom ett skrivbord. Han är klädd i en brun kostym och slips och pekar på en stol mittemot honom, där jag sätter mig.

»An die Hände!«, ryter han, men jag förstår inte. Han pekar och visar att jag ska sitta på mina händer. Framför honom ligger pappret de hittade i min fiollåda.

»Also, welche Art von Text hast du geschrieben? Für wen ist er bestimmt? Wen kennst du in DDR?«

Han viftar med pappret och undrar vem jag skrivit till och nu förstår jag vad det är för text. Det är min översättning av Främling han håller i handen. Eftersom jag knappt sovit en blund och är trött, fnissar jag till. Men förhörsledaren ser strängt på mig och jag inser att han verkligen tror att jag på allvar har velat skicka ett hemligt meddelande till någon i DDR, när jag i själva verket bara gjort en skoluppgift.

»Hast du hier einen Liebhaber? Wer ist das? Bitte ein Name!«

Hur ska jag förklara att jag inte skrivit till en hemlig pojkvän i DDR? På knagglig tyska försöker jag berätta att det är en översättning av den svenska sång som ska tävla i Eurovision song contest i München. Han läser texten ett par gånger och börjar sedan gapskratta. Han ropar till sig vakterna, visar dem och förklarar. De börjar också skratta. Jag försöker skratta, jag med, men då tystnar de tvärt och blänger argt på mig. Förhörsledaren gör en gest mot vakterna och de för ut mig. Jag får tillbaka mina saker, knuffas ut ur huset och upp på perrongen. Där står ett tåg, vakten ger mig en biljett och pekar på tåget som för mig hem till Sverige.

Många år senare, när muren fallit och DDR inte längre finns, är jag tillbaka i Berlin. I Stasis arkiv letar jag och hittar till slut min personakt. Med darrande händer öppnar jag mappen och möts av protokollet från förhöret. Däri ligger också pappret med min tyska översättning av Främling.

(Citat ur Främling används med tillstånd av Gehrmans Musikförlag AB.)