Kvarnvik

Ute är det inte lika kallt som jag föreställt mig. Luften är ljummen men om jag väntar kommer jag att frysa. Det vet jag. Det är vinden som gör det. Kyleffekten. Den har jag läst om. Med lite tålamod kan man frysa även i varmt väder. Jag går dit jag alltid går. Följer stigen som vanligt. Samma gamla stig men havet ser större ut. Vissa dagar växer det ihop med himlen. Får samma färg. Idag är allt grått. Vågorna och molnen smälter ihop. Undrar hur många gånger jag gått ut hit. Med vinden rakt i ansiktet. Passerar småtallarna som växer i sidled. Tillplattade. Mitt ansikte kommer snart se likadant ut om jag fortsätter såhär. Gå inte ner till vattnet när det blåser barn, då får ni platta ansikten. Jag kommer fram till anläggningen. Går min vanliga runda och stryker handryggen över färgproverna. Det finns alla färger här. De nöts mer och mer för varje dag. Jag kan känna skillnaden. Efter stormnätterna är ytan alltid matt. Bleknad.

En man med keps kommer gående. Redan på långt håll kan jag se loggan på hans svarta pikétröja. Nordsjö färg. Känner inte igen honom, måste vara någon ny. Märker att han blir stressad av att se mig här. Skyndar på sina steg och kommer fram. Och vem är du då, frågar han mig. Jag svarar att det har blåst sjutton till nitton senaste dygnen. Färgerna har redan bleknat mycket. Han skrattar och säger att det får labbet avgöra. Jag sitter på min vanliga plats, lutad mot stenen. Mannen monterar nya färgprover och jag tittar på. Varför är inte Bengt här frågar jag efter en stund. Då lyfter mannen blicken. Jasså, du känner Bengt. Det är som att han väntar på att jag ska svara. När jag inte gör det tillägger han att Bengt har semester. Jag säger ingenting mer om det.

Du rör väl inte testlapparna säger han innan han går. Då förstörs den naturliga korrosionen och mätningarna blir fel. Nu är det jag som skrattar men inte så att det hörs. Mitt ansikte är neutralt när jag säger att jo det förstår jag såklart. På insidan skrattar jag högt. Begriper han inte att en människas händer inte gör någon skillnad här ute. Det är havet och vinden som
bestämmer. När han gått står jag länge och stryker handryggen över de nya färgproverna. Känner hur blanka ytorna är. Vet att det bara är tillfälligt. De kommer vara sträva om någon vecka bara. Komma hit med sådan skitfärg. Vad trodde han.

Gissar att det blåser omkring tjugo nu. Kuling. Stänket från havet känns som regn mot ansiktet men det är fortfarande långt kvar till storm. Det vet jag. Man får vänja sig. Att vänja sig är att låta tid gå. Jag sitter kvar och tänker på all tid som går. Hela tiden. Det handlar om att stå ut. Vänta. Stå ut medan man väntar på att någonting ska hända. Jag väntar på att vänja mig vid att tiden går. Nu fryser jag äntligen.

Jag tycker om att komma in igen. Det är då jag uppskattar huset som annars känns för stort. Stunden precis när jag kommit in och stängt dörren om mig. Stängt ute vinden. Hur lugnt det är. Tystnaden som i vanliga fall känns påträngande. Nu är den nästan välkomnande. Jag står länge på dörrmattan och lyssnar. Känner värken i fingrarna när värmen kommer tillbaka. Kinderna som hettar.

Jag kan bara dricka när jag fryser. I skåpet ovanför kylen står den men jag får inte ta något innan klockan fem. I vanliga fall ser jag till att komma in den tiden, men idag var kylan så effektiv att jag kunde gå lite tidigare. Det är en halvtimme kvar så jag sätter mig på stolen och ägnar en stund åt klockorna. Jag har flera stycken. En ovanför dörrkarmen i köket, så som det ska vara. En till på väggen närmast bordet. Den tredje sitter med magnet på kylskåpet. Vet att det finns en digital på mikron jag fått av Patrik men den har jag inte kopplat in. Använder alltid stekpannan. Annars smakar det inte mat. Jag jämför sekundvisarna. De går lite i otakt så jag bestämmer mig för att det är dags att ringa igen. Damrösten i telefonen ger mig den exakta tiden. Hon låter lika trevlig som vanligt. Efter samtalet ställer jag om klockorna så att de går likadant.

Tio i fem ställer jag mig vid fönstret och ser på koltrasten. Den pickar vid hallonbuskarna, samma tid varje dag. Fjädrarna är svarta och näbben gul. Den gula ringen runt ögat visar att det är en hane. Jag kan alla fåglar nu. Behöver aldrig hämta fågelboken längre. När klockan är en minut över fem häller jag upp. Värmen landar i magen. Sprider sig ut i resten av kroppen. Jag kan hantera den. När jag fryser tillräckligt mycket är värmen inte farlig. Ingenting att vara rädd för.

Jag vänder strömmingen i mjölet och radar upp dem på skärbrädan. Ser till att mjölet täcker ordentligt. Håller handen några centimeter ovanför pannan som står på spisen. Smöret har precis gått från gult till gyllenbrunt. När det slutar knastra lägger jag i fisken. Steker fileerna snabbt på båda sidor. Det osar i köket. Jag börjar bli bra på att steka fisk. Dukar för två med de blåvitblommiga tallrikarna och sätter fram knäckebrödet på bordet. Tar lättölen och vichyvattnet från den röda backen under bänken. Lägger upp tre nystekta flundror på varje tallrik, mos och lingon. Öppnar vichyvattnet och häller upp i glaset mitt emot. Jag äter långsamt. Man ska tugga maten trettio till femtio gånger eller tills den blir nästan flytande. Det är bäst för magen. Att stressa försämrar matsmältningen och bildar gaser. Det handlar om att få in pauser i måltiderna. Jag lägger ner besticken mellan varje tugga, tar små klunkar av lättölen och varvar med hårt bröd. Tjugo minuter ska det ta att äta. Sitter kvar länge och synar portionen på andra sidan bordet. Det orörda vattenglaset. Tar stöd mot bordsskivan när jag reser mig. Häller ut vattnet i vasken. Det fräser i avloppet när kolsyran rinner ner. Skrapar av tallriken och strömmingen landar i sophinken.

Klockan är tjugo över sex. Jag dricker.

Stekoset har lagt sig och porslinet är undanstoppat. Klockorna går i takt nu. Jag vet att det bara är tillfälligt. Det går inte att få dem helt exakta. Alltid en nanosekund som spökar hit eller dit. Miljarddelen av en sekund går inte att uppfatta med blotta ögat. Tid som passerar obemärkt. Som förskjuts utan att man märker och plötsligt går allt i otakt igen. Funderar på att koka en kopp kaffe men då får jag syn på koltrasten där ute. Åter vid hallonen. Utsedd till Sveriges nationalfågel två omröstningar i rad. Nittonhundrasextiotvå och tjugohundrafemton. Syns ofta ensam. Turdus merula. Det betyder ensam.

När koltrasten flyger kommer den där stegrande känslan tillbaka. Värmen. Svetten som börjar rinna okontrollerat längs ryggen. Bröstet. Jag sätter mig på stolen och väntar. Tar av mig tröjan så länge. Tyget gör ont mot skinnet. Huden pirrar. Jag försöker hålla ut men det blir värre. Andningen. Trycket över bröstet. Pulsen som hackar i tinningarna. Sträcker mig efter glaset men får inte tag. Kan inte styra mina armar. Välter ut det över duken och de mörka fläckarna sprider sig.

Jag går dit jag alltid går. Följer stigen som vanligt. Samma gamla stig men havet syns inte. Vissa nätter växer det ihop med himlen. Får samma färg. Inatt är allt svart. Vågorna och molnen smälter ihop. Undrar hur många gånger jag gått ut hit. Med vinden rakt i ansiktet.