En ort som alla andra

Jag står utanför det gamla stationshuset och tittar på tåg. De susar förbi genom grådiset, lämnar svallvågor av gnisslande ljud efter sig. Inget av dem stannar här längre. De bara passerar, ruskar av sig lukten av dött samhälle medan de drar fram över rälsen.

Ibland önskar jag att jag satt i en av kupéerna. Att jag kunde blicka ut genom fönstret, se sekundsnabba bilder flimra förbi, och inte tänka mer än så, inte känna mer än så, för landskapet utanför skulle inte betyda något för mig. Det skulle vara en ort som alla andra.

Jag plockar upp en sten från marken, väger den i min hand. Varje gång ett tåg åker förbi försöker jag pricka det. De bästa stenarna är de som vilar tungt i min handflata, men som jag ändå kan greppa med lätthet. De kan jag kasta riktigt hårt. Oftast faller de bara platt till marken efter ett stumt ljud, men på det förra tåget träffade jag en fönsterruta. Det pirrade till i hela magen då, som om jag vunnit en tävling, eller kanske på lotto, men sedan kom jag på att ingen mer än jag sett det. Att ingen annan än Anna skulle tro mig om jag berättade.

Lamporna blinkar längre fram, ett nytt tåg är på ingång. Jag roterar åt höger, 45 grader som jag lärt mig på gympan, och böjer lätt på benen. När tåget åker förbi tar jag ett djupt andetag, hämtar kraft från magen och slungar stenen med armen sträckt rakt fram. Tåget skriker sig förbi. Jag måste blunda för det hårda vinddraget som följer efter, men även om jag inte ser var stenen landat vet jag att jag har missat: en fullträff känner man igen med hela kroppen.

Allting blir tyst igen. Spöklikt. Sedan hör jag fåglarnas trevande sång, hur de sjunger sig bort, ett ljud jag vant mig vid. Jag tittar ut över rälsen. På andra sidan järnvägsstationen tycker jag mig se någon skynda förbi. »Hallå!«, ropar jag ut över spåren. Mina ord förs bort av blåsten, faller platt till marken, och människan är plötsligt borta. Jag känner mig genast dum. Varför gastar jag ut i intet som ett annat mähä, varför tror jag mig se folk där det inte finns några.

Det verkar inte komma något mer tåg och jag går in mot det som tidigare var ett centrum, eller åtminstone en plats där man kunde tanka. Det gulorange skenet från bensinstationen rister mot den dova eftermiddagen. Den är igenbommad nu, gick visst inte runt efter förra vintern. Skylten blinkar uppgivet i det grådaskiga ljuset. Jag testar min röst medan jag räknar husen som omger mig. De är fem, precis som de brukar, och jag skriker siffrorna rakt ut. En flock fåglar flyger skrämt iväg från en av trädtopparna, skränar hårt genom himlen, flyr i svartnad klunga.

Ingen stannar kvar.

Jag fortsätter ut mot rondellen och tar mig till samhällets utkant. »Tack för ditt besök, välkommen tillbaka!« Bokstäverna är avskavda i kanterna, skylten rostig. Jag drar upp halsduken över ansiktet och tar vänster ut mot det nykalade hygget. Stubbarna som uppfläkta sår. Fyra utarmade tallar står i en grupp, som om de sökte skydd hos varandra. De vajar fåordigt. En grävmaskin har lämnats kvar mitt i, ser ut som ett rovdjur som har somnat.

Över himlen; en smygande skiftning. Molnen har tornat ihop sig i våta klungor, verkar samla sig för att öppna upp och ge vika. Kanske för den första snön. Det skrapar i bröstet. Anna och jag och skogen här, det var allt vi behövde, nu finns varken hon eller träden kvar. Alla ramsor när hon stack härifrån:

Jag kommer ju och hälsar på
Vi ses ju nästa vinter
Det finns ju telefon

 

Vi hördes ganska ofta den där första tiden efteråt, nästan varje dag faktiskt, i alla fall tills lovet tog slut och hon började sin nya skola. Sedan kom tystnaden, den långa. Inte kom hon och hälsade på i vintras. Ändå tänkte jag länge att det kanske blivit ett missförstånd. Att det var den här vintern hon menade.

Jag vet inte varför jag gör så. Vägrar ge upp. Som den där gången när jag hittade en skadad fågelunge på mormor och morfars tomt. Mormor sa åt mig att inte röra den, att det vore bättre att låta den dö ifred. Jag lyssnade inte på vad hon sa. Istället rotade jag fram en skokartong, fyllde den med bomull och ställde i vedbon. På kvällen tog jag med mig fågelungen dit, noga med att mormor inte skulle märka, la den lilla kroppen i kartongen. Jag tittade länge på den. Den såg hålögd ut, som om den bara väntade på att få ge upp. Ändå försökte jag mata den, höll fram daggmaskar framför den hopknipna näbben. Det dröjde inte länge förrän fågelungen stelnade och dog och då grinande jag som en liten unge. Efteråt tog jag med mig fågeln ut till myren. Jag hade hört att djur som dör i sankmark inte ruttnar, så jag begravde den där, som om det skulle göra någon skillnad.

Jag stirrar mot grävmaskinen. Den glor tillbaka. Utmanar. Kan det finnas en sten som kan rå på. Jag silar marken med blicken, men ingen är tillräcklig, antingen är de för stora eller för små, och varför ska det vara så svårt att stanna kvar, så svårt att komma tillbaka. Eller åtminstone svara när man ringer.

Texten är skriven av Lina Urtecho Karlsson och kom på plats 2 i tävlingen »Mina första sidor – tävla med din romanstart!«

Juryns motivering

»En poetisk och mycket språksäker romanstart, där såväl huvudkaraktären som huvudkaraktärens hemort övergivits och lämnats åt sitt öde. Textens stillastående stämning passar temat och inledningen utmärkt – men det krävs nog att författaren sedan lyckas sätta fart på handling och känslor för att denna allåldersbok (?) ska hålla hela vägen.«