Annika Norlin skriver varje dag. Allt från fem minuter till mer än två timmar. Oftast ser hon det som att hon ska prata med sig själv. Det är Annika och datorn – och ibland ett instrument.

– Ibland gör jag en melodi, ibland börjar jag skriva några ord bara. Om det blir en låttext, en dikt, en essä eller något skönlitterärt får jag se sedan. Att skriva är för mig både jobb och hobby, både brödföda och spela fotboll efter jobbet. Allt ska inte behöva bli något. Ofta kanske jag larvskriver först en halvtimme och sedan fortsätter jag på något som har potential åt något håll.

För Annika är låtar mer lättskrivna än skönlitteratur. Men det är inte själva roman- eller novellformen som känns tuff, utan … längden.