»Låttexten har en enda uppgift«

I artikelserien »Så skriver jag« intervjuar Skriva författare som gett ut böcker om sitt skrivande. Dessutom publicerar vi utdrag ur deras böcker. Här följer en text av Annika Norlin från Natur och Kulturs antologi Tag och skriv!.

Vi satt i bilen och jag hade en irritation i kroppen. Vi satte på radion, Elton John och Kiki Dee, Don’t go breaking my heart. Irritationen letade redan en riktning och när den hörde sången exploderade den.

»Bernie Taupin«, muttrade jag.

»Vem är det?« sa han som körde bilen.

»Bernie Taupin«, sa jag igen, spottade på konsonanterna. Jag har länge haft ett horn i sidan till Bernie Taupin. Enligt mig är Bernie Taupin låttextförfattarnas Alexander Lukas. Taupin hade som ung svarat på en annons från ett skivbolag som sökte låtskrivare. En annan som svarade på annonsen var den unge Elton John. Ingen av dem fick jobbet, men Elton John hade berättat för skivbolaget att han kunde skriva melodi men inte text, och då hade personen på plats helt sonika tagit ett kuvert med Bernie Taupins poesi och gett till Elton John. Efter detta påbörjade John/Taupin vad som skulle bli ett livslångt samarbete. Sam­arbetet går numera ut på att Taupin skickar texter till Elton John, som väljer ut dem han gillar och tonsätter dem.

I min tolkning: Bernie Taupin skickar sina mediokra texter till en fantastisk kompositör och kul artist, som spelar in dem och placerar dem på topplistorna, medan Bernie Taupin kan sitta hemma i mysbrallor i olika palats, håva in storkovan och glida med in i Songwriters Hall of Fame. »Oh oh, nobody knows it. When I was down, I was your clown.

Nobody knows it. Right from the start, I gave you my heart«, citerade jag med torr röst.

Annons

Jag fnös.

Om ni undrar så satt jag själv just den här veckan och skrev en låt som jag tänkte skulle utspela sig över ett helt liv och rent fysiskt veckla ut sig i 360 grader, från att jag-personen är ett foster, formad som en räka, ser sin egen mage, och senare: ser marken framför sig, ser rakt fram, ser himlen, och ser så småningom bakom sig. Den ska handla om hur människans blick förändras genom livet och att det är den blickens stegvisa förflyttning som gör livet värt att leva. Detta ska utspelas till totalt åtta ackord. Den kommer att ta flera veckor att skriva och jag kommer gissningsvis att tjäna 60 öre på saken.

»Hm«, sa han som körde bilen, vilket signalerade att han hade tappat intresset, och fokuserade på att hitta rätt avtagsväg till Sörmjöle.

 

På kvällen tänkte jag mer på Bernie Taupin och hans texter. Jag tänkte på Tiny dancer, I’m still standing, Your song, och Candle in the wind. Och jag blev ännu argare, för jag tvingades erkänna att jag hade fel. »Förlåt, Bernie Taupin«, viskade jag ut i sommarnatten. Och här vill jag börja förklara hur låttextskrivande skiljer sig från allt annat skrivande, och varför man inte är en bra låttextförfattare bara för att man råkar vara en bra skribent i övrigt.

 

Det första Bernie Taupins texter har är nämligen att de är sångbara. Oh, oh eller I was your clown ser kanske dumt ut i skriven text, men de låter desto bättre att sjunga. Och Bernie Taupin är bra på den sortens ord överlag, fulla av vokaler, rytmiska, rimmade.

Det andra Taupins texter har är att de släpper in sångare.

Annons

Med att släppa in en sångare menar jag att det är lätt för en sångare att hitta sig själv i relation till texten. Många av de bästa låt­texterna har just den kvaliteten: de är både specifika och allmänna. Ta Bob Dylans Make you feel my love, Beyoncés Halo, Lalehs Goliat eller Joni Mitchells Both sides now. Jag har aldrig hört en riktigt dålig tolkning av någon av dessa låtar. Det är för att de förklarar en tydlig känsla, som är så pass stark att den bär av sig själv, men ändå öppnar för att nästan alla människor känner igen sig och kan skapa en egen koppling till orden. Om man känner igen sig i en låt vet man spontant hur den ska sjungas. Som sångare behöver man inte tänka, ens betoning blir känslosam och intuitiv.

 

Det här är nämligen grejen med att skriva en låttext: en låttext blir bara bra i relation till två personer: sin sångare, och sin lyssnare. En enda uppgift har den: att väcka en känsla. Den känslan kan vara lite olika saker: sorg, glädje, kåthet, melankoli. Den kan vara att man känner sig sedd, eller en känsla av att jag vill vara en del av det där. Jag vill vara en del av det där! och därför öppnar det en port, därför blir jag engagerad, därför protesterar jag, därför börjar jag leta och hittar vem jag är. Sex Pistols, Nina Simone, Nirvana, Public Enemy, Billie Eilish.

 

Nu ska man här lägga till att detta förstås inte bara har med texten att göra, ibland inte alls. Det är bäst att jag säger det redan här, folk blir så lätt upprörda.

(En annan sak folk brukar bli upprörda över är det jag gör just nu, nämligen pratar om låttexter. Vad gäller vanligt skrivande går det bra att dela med sig om tankearbete och struktur, men när det kommer till musik anser folk ofta att man förstör om man berättar. Låt­skrivare ska bara spontant sätta sig och klinka lite, och så kommer allt forsande ur en eftersom man är en ren naturkälla som enbart närs av sitt spännande liv.)

 

Jag har skrivit mycket olika saker i mitt liv: journalistik, poesi, noveller, krönikor, och jag har läst och hört mycket skriven text: böcker, tv, film, teater, poesi, ni fattar. Och mycket av detta har jag blivit förälskad i, men det finns bara en livslång kärlek här.

Det finns ingen konstform som så lätt kommer människor nära som musik. All annan kultur kräver en viss ansträngning, tid och ansats. Musik finns alltid i bakgrunden, man behöver inte ens välja den. Musik räddar liv. Hur bra en bok eller en film än är, så är det oerhört sällsynt att jag ser eller läser om den mer än högst en, två gånger under en livstid. En låt, om den landar rätt, kan jag lyssna på tusentals gånger. Som låtskrivare kan jag därför tänka på låten på ett annat sätt: såhär ska man tänka första gången man hör den, den här detaljen ska man upptäcka först den tionde lyssningen.

 

När jag har skrivit en bra artikel eller novell har folk sagt till mig att de blev berörda, eller att det fick dem att tänka. När jag har skrivit en bra låt har folk sagt till mig att det fick dem att bryta ihop, att det fick dem att glömma allt, eller att det fick dem att agera.

Allt jag tänker på när jag skriver skön­litterärt är: hur kan jag få folk att känna för den här texten på samma sätt som om det vore en låt.

 

Jag blir lite skrämd av att vara den enda låtskrivaren i den här antologin. Jag är rädd att ni kommer att ta mina ord för sanning när det i själva verket förstås inte finns något tillvägagångssätt som är rätt. Alla du frågar kommer att göra på olika sätt. Alla vill åt olika saker. Min kompis Peder hade en tes om att man, om man vill hårdra det, kan dela upp alla låttextförfattare i två grupper: Max Martin-skolan (de som anpassar texten så att den passar melodin) eller Bob Dylan-skolan (anpassar melodin så att den passar texten). Jag sällar mig till grupp Bob. För mig betyder detta varken att jag tycker att texten är viktigare än melodin eller att jag skriver texten före melodin, jag skriver dem samtidigt, det betyder endast att jag, om det behövs, lägger till och drar bort från melodin om texten vill det. Det här gör jag inte eftersom jag tycker att det allmänt är bäst, utan för att jag tycker det är kul. På så sätt kan jag ibland känna mig mer besläktad med många rappare, att man existerar i ett ljudlandskap och kan agera kreativt fritt inom detta landskap, alternera meningslängder och rytmik. Jag tror också att jag skulle tjäna mycket mer pengar om jag skulle sälla mig till Max Martin-gänget.

 

Vad som också skiljer låttexter från annan skriven text: hälften av alla som skriver dem vill inte göra det. De är musiker som vill spela, sjunga och göra melodier, och nu är det bara en jobbig sak som står i vägen för att låten ska bli färdig, och det är den där jävla texten som ingen ens lyssnar på.

Detta leder till en problematik som eventuellt är unik för just detta skrå. Jag vet inte hur många låtskrivare som har berättat samma sak, samma historia: de har en melodi, en produktionsidé. De köper en vacker anteckningsbok, en behaglig penna, kanske har de till och med en arbetslokal.

Allt är bra, de skriver en rad, men den ser bara dum ut. Den där raden kan inte göra min låt rättvisa! tänker låtskrivaren uppbragt, stryker över och börjar om på nytt.

Låtskrivaren kommer under denna process passera vissa lockande frågor: kanske kan man använda slasktexten 1 ändå? Den är ju så skön att sjunga. (Nej.) Eller: det gick ganska bra att skriva första versen, kanske kan man bara upprepa den i vers två? (Nej.)

Målet med skrivandet är här alltså svindlande lågt satt:

  1. att inte göra bort sig och eventuellt också
  2. att ingen ska tänka på texten.

Sångaren väljer kanske att sjunga den sluddrigt och vokalrikt, så att orden knappt kan urskiljas.

Det här behöver inte vara en dålig strategi. Det är väldigt många som inte lyssnar på texter och många artister som inte tycker att det är viktigt. Ett förslag om det är hit man vill, kan då vara att inte skriva några ord som sticker ut och tar tag i lyssnaren, så att resten av texten därmed sätts under lupp. Det kan alltså vara  bättre med en hel vag text än en vag text med en tydlig rad.

 

Men låt oss säga att du ändå siktar högre. Då. Här är Misstag 1.

Du ska träffa en kompis ett par timmar, dricka öl eller kaffe. Ni börjar prata. Hur är läget? Äh det är bra. Hur går det på jobbet? Efter ett tag fördjupas samtalet, och det händer något. Någon av er säger någonting, något som känns sant. Något som det känns som att ni kan prata om hur länge som helst. Eller: någon av er använder ett uttryck, berättar en historia, på ett sätt som får er att vrida er av garv. Ni vill vara kvar i det där. När ni skiljs åt tänker du på den där tanken eller det där sättet att prata.

Här är min kontenta: det tog ett tag att komma fram till det intressanta. Man kan inte stanna vid »Tjenare, hur är läget« och sedan vara besviken på sig själv för att det inte blev bättre. Din uppgift är inte att skriva en enda perfekt rad, det är att skriva flera fulla sidor och sedan vaska guldet ur det du har skrivit. Jag har några låtar som jag skrivit mer än 50 verser på. Över hälften av dem är oerhört genanta och om någon skulle höra dem skulle jag hälla tändvätska över mig själv. Men turligt nog kommer det aldrig att hända. Deras uppgift var inte att vara fantastiska, de var till för att pennan skulle röra sig. Att skriva en låttext är att ha en konversation med sig själv och sedan plocka ut det du vill ha med.

 

Jag märker att jag blir uppeldad när jag pratar om det här. Jag vill så gärna att ni inte ska ge upp, att ni ska orka skriva de där sidorna. Särskilt om ni inte är vana vid att skriva vill jag att ni ska skriva dem. För mig är en av tjusningarna med låttexter just att det är så många som inte brukar skriva som skriver dem. Det gör att man får höra röster som vanligen inte hörs. Berättelser och perspektiv som man inte vetat fanns. Folk som tror att de saknar läggning för skrivande kan komma in från ett helt nytt håll och göra något som ingen etablerad skulle ha gjort. Dyslektiker, folk med dialekt, människor som skriver på språk som är nya för dem. Sångare och rappare som väljer rytmen före orden och genom det gör orden helt nya. Just den uppfattningen vi tidigare pratade om, att texten inte är så viktig, kan frigöra, folk tar med interna skämt, leker med orden, struntar i perfektion. Det är en form som kan utövas både av den som övar på det varje dag och den som aldrig skrivit en text i hela sitt liv, och den som övar varje dag är inte nödvändigtvis bättre. Jag lägger ner ofattbara mängder tid på att lyssna, skriva och tänka på låttexter, men det kan komma en sextonåring från Burträsk som aldrig tidigare sjungit och köra över mig totalt.

Om man lägger ihop allt, om man lyssnar på mycket ny musik, kan man se vart vinden blåser, hur folk tycker, tänker, känner, vart vi är på väg.

 

Misstag 2. Att skriva en låttext som man tror att en låttext ska låta. Man placerar den på platser där popmusik brukar röra sig (krogen), man använder ord man hör på radion. När man använder orden känns det bra och tryggt. Man tänker »Nu låter det ju faktiskt som en låttext«. Men det som menas är då ofta: »Nu låter det som något jag redan hört.« Om jag hör ytterligare en låtskrivare som knyckt Veronica Maggios eller Jocke Bergs hela vokabulär blir jag fan tokig. Din uppgift är att skriva som du pratar och tänker, inte som Veronica Maggio pratar och tänker. Lämna hennes ord till henne. Du behöver inte skriva om ditt eget liv, även om alla kommer att tro att du gör det. Så är det med låttexter. Men du måste använda dig av det bästa verktyg du har: din egen blick. Vad du tycker är viktigt, på vilket sätt du tycker att det är viktigt. Blunda och tänk dig att fyra olika artister skulle skriva om samma ämne. Kanske ett brustet förhållande. Hur skulle Leonard Cohen skriva om det? Hur skulle Jay Z skriva om det? Hur skulle Matti Alkberg skriva om det? Hur skulle Little Jinder skriva om det? Märk att alla låtskrivares sätt att närma sig en känsla lämnar olika avtryck i dig.

 

Det finns en anledning till att många låtar handlar om exempelvis krossade hjärtan. Det beror på att det är mycket smärtsamt att ha ett krossat hjärta och att det är något som alla kan relatera till. Jag har inget emot att 90 procent av alla låtar handlar om detta. Men var placerar du ditt krossade hjärta? Måste det vara i krogkön, måste det vara ensam i din säng, eller kan det vara någon helt annanstans? Vilka platser känner du till? Skolan, jobbet, hemma hos mormor, basketplanen, cykeln, dagsljuset. Vad händer när du tar med hjärtat dit? Vad händer med det i mötet med andra människor? Vad händer med det i mötet med lukter, smaker, väder, rum?

 

Om du nu för ett ögonblick struntar i det krossade hjärtat. Det finns där, men det finns så mycket annat också. Om du tar alla känslor du upplever under en dag. Trött på morgonen. Less på jobbet. Förnedrad på jobbet. Drömmar om ett annat liv. Sugen på den snygga på våning 2. För pank för att köpa lunch. Ont i kroppen. Orolig för brorsan som håller på att halka in på fel spår. Orolig för mormor som är sjuk. Upp­sluppen över att ha fått en ny vän. Kul med fotboll. Varför är det ofta bara det krossade hjärtat som tar sig in i din låt?

Gissningsvis för att vi har lärt oss att tro att popmusik måste handla om detta. (Några vanliga ingångar, observera att jag själv också har skrivit om samtliga dessa teman: »Jag är kär i dig och du är kär i mig«, »Jag är kär i dig, men du är inte kär i mig«, »Du är kär i mig, men jag är inte kär i dig«, »Är på krogen och känner mig värdelös«, »Är på dansgolvet och känner mig värdelös«, »Är på dansgolvet och känner mig mäktig«, »Jag är en stark tjej som klarar mig utan dig«.)

Det är aldrig fel att skriva om något av ovanstående ämnen, men när jag hör en låt som handlar om något jag aldrig hört förut kan jag bli så lycklig att jag skriker rakt ut. När Tyler, the Creator går till sin psykolog. När Vasas flora och fauna köper en Honda Monkey till sitt barn. När Tove Los kompis gör slut med sin kille och låten handlar om telefonsamtalet efter detta.

 

Men Annika, en låt är ju inte bara en text, det är ju en massa saker som sitter ihop.

Helt korrekt. En låt har förstås alltid ett visst antal element som alla kämpar om lyssnarens uppmärksamhet. Det är alla enskilda instrument och ljud, det är melodin, produktionen, det är sången och det är texten. Din uppgift är att bestämma vilka av dessa saker som ska ta plats och inte, och var i låten de ska ta plats. Det kan alltså alternera inom en låt: här ska gitarren skina, och här ska man lyssna på trummorna.

Men låt oss säga att du har en fantastisk röst. Du vill waila, och det är dina röstkvaliteter som gör att du vill göra musik. Du har också en mycket ordrik låt, och en text som du är nöjd med. Här har du ett val. Det ena är att sjunga rakt och låta texten ta plats, eller att waila och göra texten enklare. Inget är fel, men det är svårt att lyckas om du satsar på bägge. De tenderar att ta ut varandra.

 

När jag pratar om det här kommer jag alltid att tänka på den fantastiske, tyvärr bortgångne, skådespelaren Michael Nyqvist. Jag minns att han fick rollen som den triste Mikael Blomkvist i Män som hatar kvinnor mot Noomi Rapace som Lisbeth Salander. Jag minns också att jag läste en recension av den filmen som sågade Nyqvist jäms med fotknölarna eftersom han gjorde så lite av sin roll. Jag minns det, för när jag såg filmen såg jag något annat. Jag såg en skåde­spelare som tog ett steg tillbaka så att händelseförloppet, och den intressanta rollen – Rapace som Lisbeth Salander – fick skina. Filmerna hade varit outhärdliga om Nyqvist gått all in med method acting och dialekt. Tänk på det. Vad ska vara Nyqvist i din låt, och vad ska vara Rapace?

Det här kan förstås bli känsligt om man spelar i ett band och alla vill vara Lisbeth Salander. Jag har inga råd gällande detta. Ett visst antal band lyckas dock med att alla är Lisbeth Salander hela tiden.

 

Mer om sången. En låttext hänger, på ett helt annat sätt än allt annat skrivet, ihop med den som framför den. Det enda jag kan jämföra med är ståuppkomik. Det handlar då inte bara om hur den låter, utan om hur bilden man har av den som sjunger hänger ihop med texten. En stor del av låten uppstår i spänningsfältet mellan sångaren och texten. Jag är den första att hävda att en låttext inte behöver vara självupplevd eller sanningsenlig, men däremot är det viktigt att den skulle kunna handla om dig, eller att du har en tanke om dig själv i förhållande till låten.

En text är sällan bra eller dålig i sig själv, utan bra eller dålig i kombination med den person som framför den. Producenten Henrik Oja och jag hade, när vi skulle spela in en låt till Säkert!-skivan Däggdjur som kom 2017, Into my arms med Nick Cave som en referenslåt till en låt jag hade skrivit. I teorin kändes det bra. Into my arms är ju så enkel och ändå så bra. Vi tänkte på pianot i början. Vi försökte testa med liknande upplägg. Inget blev bra. Ingen magi någonstans.

Till sist fick vi inse detta: att magin kommer i mötet med Nick Caves röst och person. Jag har hört många kassa versioner av Into my arms. Magin är att när Nick Cave sjunger Into my arms känns det som slutet av en krånglig, mörk film som plötsligt ges en strimma ljus. Hans mörka stämma är helt essentiell för låten.

 

I don’t believe in an interventionist God

But I know, darling, that you do

But if I did I would kneel down and ask Him

Not to intervene when it came to you

Not to touch a hair on your head

To leave you as you are

And if He felt He had to direct you

Then direct you into my arms

 

En sak till vill jag ta upp, eftersom det är det vanligaste problemet när det gäller att skriva en låttext: man har skrivit en vers 1 och en refräng man är nöjd med. Nu ska man skriva vers 2, kanske till och med ett stick. Ofta väljer man att lösa detta problem genom att upprepa exakt det som redan är sagt, fast med andra ord.

Gör inte så. Ta in ett nytt element. En annan plats, en annan doft, en annan tanke. Och om inget annat funkar: en annan röst.

 

I min låt med fostret som rätar ut sig har jag stött på problem. Texten är för komplicerad, ursprungskänslan har försvunnit. Jag stryker allt och börjar om från början. Då gör jag som jag alltid gör: jag återgår till sekunden när idén kom, sekunden då den kändes viktig. Då gick jag över bron hemma i ­Östersund och helt plötsligt såg jag fjällen. Varenda turist åker hit för dem, men jag har aldrig sett dem tidigare, för jag har varit så upp­tagen med att se mig själv och mina egna fötter. Helt plötsligt är det som att blicken har lyfts och förändrats. Jag känner mig fri från mig själv. Det känns nytt. Det får mig att känna att jag kommer att fortsätta att ändra min blick hela livet. Jag har inte hört någon låt som handlar om det. Jag ska försöka anpassa texten efter melodin.

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #2 2020 (06 april 2020) och är skriven av .