Foto: Mickey Thörnblad

Yrkesproblem 4: Ohälsa

I tre tidigare artiklar har Johan Theorin berättat om problem som kan komma av att ha bokskrivande som yrke: det kan leda till ekonomiska problem, eller ensamhet och missbruk. Nu avslutar han serien med att slå fast att man inte alltid mår bra av att vara författare.

Är det ohälsosamt att vara författare? Knappast fysiskt sett, för man sitter ju still inomhus. Författare slipper iskalla vindar och stora maskiner, eller tunga lyft och farliga kemikalier. Det enda vi riskerar rent kroppsligt är väl ansträngd syn och värkande ryggar, och det klarar de flesta av med bra glasögon och stabila stolar.

Så resten av den här texten kommer inte att handla om fysisk ohälsa, utan psykisk. Och författarnas obalanserade psyken har det talats mycket om.

 

Edmund Wilson, en amerikansk kritiker, skrev för sjuttio år sedan en bok med namnet The Wound and the Bow som kopplade ihop författarskap och galenskap. Wilson hade sett på nära håll hur hans vän F Scott Fitzgerald kämpat både med livet och skrivandet, och till slut dött av en hjärtattack. ”Genialitet och sjukdom kan vara omöjliga att skilja åt”, ansåg Wilson. 1947 skrev kritikern William Barrett en lika uppmärksammad artikel i tidningen The Partisan Review med rubriken Författare och galenskap, där han slog fast att den moderne författaren var en utstött neurotiker, eftersom svårigheten att förbli sann som konstnär i en falsk värld tvingade henne eller honom att gå djupare och djupare in i det undermedvetna, tills man riskerar att bli tokig.

Författare har inte protesterat mot de här uppfattningarna, utan ofta hållit med. ”Alla författare är i princip eljest”, slog
P O Enquist fast i radioprogrammet Allvarligt talat häromåret, och Ursula K LeGuin påpekar att skönlitterära författare blir galna så fort de sätter sig och börjar jobba. De hör ju röster inne i huvudet! De ser personer i sitt inre och tror på dem, och skriver ned vad de säger trots att de ibland är utomjordingar eller björnar.

 

Annons

Att frivilligt mana fram hallucinationer gör kanske att författare sällan hamnar i psykoser som de inte kan styra över, men psykisk ohälsa har ändå drabbat många. Författare som Virginia Woolf, Ernest Hemingway, Karin Boye och William Styron led svårt av depressioner i perioder. Och så här beskriver författaren Stig Dagerman 1953 sitt tillstånd i ett brev: ”På något sätt har mitt liv gått i baklås och jag förstår inte hur jag ska öppna det igen … Jag kan ingenting längre, inte skriva, inte skratta, inte tala, inte läsa. Jag känner mig utanför hela spelet.

Men oftast syns det inte på författare hur de mår. De håller masken, eller också lyder de Gustave Flauberts råd: ”Lev normalt och ordentligt som en riktig borgare, så att du kan vara våldsam och originell när du skriver!

En mildare neuros är skygghet. Författaren JD Salinger gjorde succé med romanen Räddaren i nöden, men stod inte ut med uppmärksamheten utan låste in sig på en gård i Vermont resten av sitt liv. Hans kollega Thomas Pynchon har inte gett en enda intervju på femtio år. Fast numera antas förstås att författare både vill och ska visa upp sig – och exhibitionism är nog ett vanligare problem för dagens författare.

Det finns förstås ett annat psykiskt problem som enbart drabbar författare. ”Vår mest skamliga sjukdom”, har Torgny Lindgren kallat den: Tystnaden.

 

Gillar ni författaren Ted Klein? Han är fantastisk, om ni frågar mig. Jag gillar skarpt hans noveller som Black man with a horn och Children of the Kingdom, och romanen The Ceremonies.

Har ni läst Klein, eller ens hört talas om honom? Förmodligen inte, för efter debutboken tystnade han. Han jobbade på en uppföljare, men den blev aldrig klar. Trots hyllningar och bra bokförsäljning har det aldrig kommit någon andra roman, inte på trettio år, och i en intervju förklarade Klein varför: ”Jag är den där sortens författare som gör vad som helst för att slippa skriva. Vad som helst!”

Det tillståndet kallas skrivkramp och är många författares mardröm.

Författaren som ibland sägs ha varit den förste att drabbas av den krampen är engelske poeten Samuel Taylor Coleridge (1772-1834).

Annons

Efter att ha skrivit flera långa och hyllade dikter tystnade han plötsligt i början av 1800-talet, och resten av livet hade han stora problem att få ur sig någon lyrik alls. Så det vi kallar skrivkramp är ett ungefär 200 år gammalt fenomen, och om det inte fanns innan dess beror det förmodligen på att både författarna och deras läsare ansåg att skrivandet var ett hantverk som alla andra. Vissa byggde fina hus, andra skrev fina dikter. Ingen stor grej.

Men med 1800-talet kom romantiken, och tankar om att skrivandet var en romantisk syssla som krävde gudomlig inspiration. Och den hade man ingen kontroll över – inspirationen var som solsken, den fick man bara vänta på. Så Coleridge och hans kollegor började vänta vid sina skrivbord, ofta förgäves.

 

Skrivkramp och prestationsångest kan förvärras av de missbruk som jag diskuterade i förra numret av Skriva, men också av depression. Stig Dagerman led av den sjukdomen, och slutade skriva just när han var som mest hyllad. Förlaget och hans läsare väntade på nya romaner, men inga kom. Året innan han tog sitt liv beskrev han i en text alfabetet som ”en kyrkogård med tjugonio gravstenar, under vilket dikten ligger begraven.”

Själv får jag skrivkramp rätt ofta, men har löst det rätt bra hittills genom att alltid ha två projekt som jag jobbar med sida vid sida. Ofta en roman och en novell, eller artiklar som den här. När jag kör fast i ett skrivprojekt går jag över till det andra.

Ofta kan gränsen vara suddig mellan skrivkramp och noggrannhet. Jeffrey Eugenides och Donna Tartt är två amerikanska författare som kan ta tio år på sig mellan sina romaner, men de har råd med det och tycks faktiskt skriva hela tiden. Det går bara inte så fort.

En sista sak att minnas: den här artikelserien har handlat om författare som verkar i demokratier med yttrandefrihet. De kan ha det svårt som sagt, men för författare i diktaturer är det ofta ännu värre. Ta en fantastisk författare som Michail Bulgakov (1891-1940). Han led av alla de yrkesproblem den här serien har handlat om; han hade alltid ont om pengar och var både lungsjuk och morfinmissbrukare. Men dessutom levde han i en diktatur, Sovjetunionen, som under hans sista femton år förbjöd honom att publicera en enda bok. Bulgakov var säker på att hans skrivande var helt lönlöst, och ändå skrev han vidare.

Att vara författare handlar mycket om beslutsamhet. Att alltid skriva, och alltid skriva färdigt, oavsett omständigheterna.