Foto: Mickey Thörnblad

Yrkesproblem 3: Missbruk

I en artikelserie i Skriva skildrar Johan Theorin olika problem som författare kan ställas inför. I detta nummer: Missbruk.

Drick, du är poet! skrev Carl Michael Bellman till en kollega i Fredmans epistel nummer 14. Mer än tvåhundra år senare dricker fortfarande poeter och författare alkohol, ibland alldeles för mycket.

I min förra artikel om författares yrkesproblem diskuterade jag våra ständiga problem med pengar. Några läsare hörde av sig och tyckte att det var ett aptrist ämne, och jag kan förstå det – pengar är inte romantiska, och vi har fortfarande en romantisk bild av att författare ska stå över sådant som hushållsbudgetar. Men säkert är att den som siktar på att bli yrkesförfattare på heltid eller deltid kommer att tvingas tänka på sin ekonomi, och då kan romantiken försvinna rätt snabbt.

Jag vill påstå att i stort sett alla författares yrkesproblem har ett romantiskt skimmer över sig. Deras ofrivilliga ensamhet eller bedrövliga ekonomi för tankarna till en briljant men svältande konstnär i liten vindsvåning i Paris. Och romantiken är kanske störst när det gäller det problem jag tänkte ta upp i detta nummer – missbruk.

 

När jag var liten hade jag en äldre släkting som varje dag satt full eller bakfull i en trång lägenhet, omgiven av ölburkar och cigarettfimpar. Misären var total därinne och jag hatade att hälsa på honom – men i tonåren upptäckte jag F Scott Fitzgerald och glömde helt bort hur sunkig alkoholismen är när festen väl är över.

I efterordet till Den store Gatsby läste jag att ”vid fyrtio års ålder var Fitzgerald så svårt alkoholiserad att en sjuksköterska fick vaka över honom dygnet runt. Fyra år senare avled han i en hjärtattack, nästan bortglömd som författare.”

Annons

Svårt alkoholiserad vid fyrtio… Det lät fantastiskt. Tänk att skriva en stor roman om livet och kärleken och sedan bara supa bort sitt liv. Precis som en del unga män drömmer om att gå ut i krig, ett annat helvete, så drömde jag om att gå ut på krogen och bli kvar där. Att bli alkoholist. Det var F Scotts fel men det gick över.   

Författare kan förstås precis som alla andra människor få problem med en rad olika saker: Thomas de Quincey fastnade för opium, Fjodor Dostojevskij blev spelmissbrukare, Friedrich Glauser morfinist, William Burroughs heroinist, Philip K Dick tog lysergsyradietylamid, Stig Larsson använde amfetamin och Mons Kallentoft har sökt sina kickar på restauranger, och allihop har skrivit läsvärda böcker om de här tidsfördriven. Men det är alkohol som har varit Fitzgeralds och de flesta andra fördärvade författares stora fördärv.

 

Amerikanska nobelpristagare i litteratur sägs vara den mest alkoholiserade gruppen i världen, och som vanligt är det männen som har varit värst. Sinclair Lewis, Eugene O’Neill, William Faulkner, Ernest Hemingway och John Steinbeck drack allihop för mycket men förärades ändå Nobelpriset, vilket fick författaren James Jones (som skrev Härifrån till evigheten) att betona att ”stort supande och stort författande hänger faktiskt inte alltid ihop, även om det kan verka så i Amerika”.

En ny studie av tusentals män har visat att den vuxne man som dricker mer än en deciliter starksprit varje dag förkortar sitt liv med i genomsnitt sex år. En deciliter sprit, det är mycket – men ingenting jämfört med vad vissa författare har hällt i sig genom åren. Den numera helnyktre PO Enquist skriver i Ett annat liv att han på 1980-talet i Köpenhamn hann skriva en stund på morgonen, innan han började dricka vin och elefantöl före lunch och sedan bara fortsatte med det resten av dagen. Stephen King berättar i sin bok Att skriva hur han hällde i sig ett flak öl (över tio liter) varje kväll i mitten på 1980-talet, innan han sökte hjälp.

Värst av dem alla var nog Malcolm Lowry. Han kunde dricka tre flaskor vin per dag, plus en eller ett par flaskor rom, och när man studerar hans rotlösa och kaotiska liv förstår man inte hur Lowry kunde skriva en enda mening. Men i de få nyktra stunderna han hade fick faktiskt Malcolm Lowry ihop en stor roman som förstås handlade om en rotlös alkoholist, Under vulkanen.

 

Men varför drack Lowry och de andra så mycket? Varför dricker författare, eller har rykte om sig att dricka mycket?

För inspirationen, säger en del. För att kunna skriva bra, säger andra. Författare använder alkohol för att slappna av under arbetet, för att få bort tvivlen och hämningarna, och till skillnad från många andra yrkesgrupper kan de dricka ganska ostört på grund av de fria arbetstiderna och jobbet bakom en stängd dörr.

Annons

Supandet ensam vid skrivbordet kan i vissa fall fungera fint ett tag – Norman Mailer drack öl under skrivandet, Charles Bukowski drack vin och William Faulkner glas efter glas med bourbon whisky när han skrev – men förr eller senare försvinner både omdömet och orken. Den olycklige författaren dricker då ännu mer och skrivandet går förstås ännu sämre, i en ond cirkel.

När Stephen King diskuterar sin egen alkoholism i Att skriva har han inget till övers för den romantiska bilden av författaren som bara måste dricka mycket för att han eller hon är så kreativ eller känslig eller alienerad. Författare blir alkoholister av samma skäl som rörmokare, anser King, för att de gillar att bli fulla. Det behövs inga djupare förklaringar än så.

 

Nu har jag mest tagit upp amerikanska och engelska exempel, men det har inte varit mycket bättre i Sverige. Många av våra stora författare söp så att de dog alldeles för tidigt, till exempel Erik Johan Stagnelius (död vid 30), Gustaf Fröding (död vid 56), Hjalmar Bergman (död vid 47) och Gunnar Ekelöf (död vid 59).

Ändå dricker nog både svenska och utländska författare mindre i dag än vad de gjorde för femtio år sedan, så kanske har en del av spritromantiken försvunnit i den allmänna hälsotrenden. I dag lever författare längre, de flesta joggar mycket mer än de super.

Träning kan förstås också bli ett missbruk. Liksom skrivande, även om det aldrig har dödat någon författare. En av mina favoriter, Ray Bradbury, verkar ha använt ord som en sorts drog. Han kastade sig in i sina berättelser för att han själv ville få veta hur de slutade, och från tolv års ålder fram tills han dog åttio år senare kom en aldrig sinande ström av ord ur honom. Det är lätt att bli avundsjuk på en sådan författares missbruk, men bättre att bli inspirerad.

Det sista och kanske bästa rådet kommer från Bellman, som ju som sagt uppmanade poeter att dricka. Men i epistel 44 diktar han:

Drick ej mera än du tål,

tänk på dina göromål!

Och det är väl det enda som fungerar för en törstig författare, att aldrig glömma arbetet och alltid skriva nykter.