Foto: Mickey Thörnblad

Yrkesproblem 1: Ensamheten

I en serie artiklar för Skriva funderar Johan Theorin över olika yrkesproblem som är speciella just för författare, och vad man kan göra åt dem. Del 1: Ensamheten.

Jack Nicholson har spelat författare i två helt olika filmer, skräckfilmen The Shining och dramakomedin As good as it gets, men i båda filmerna skäller han ut personer som stör honom under skrivandet. Vi talar om rejäla avhyvlingar. I varsin lång monolog klargör Nicholson för sin stackars fru i The Shining och för en stackars granne i As good as it gets att han under skrivstunderna: Absolut. Inte. Vill. Bli. Störd.

Som publik vrider man sig lite generat åt Nicholsons totala brist på hyfs och distans till sitt jobb – men som författare kan man förstå honom. Det är jättejobbigt att bli störd när man skriver. Det stora skälet till att jag aldrig skriver när någon annan är i samma lägenhet som jag själv är att jag vet att de förr eller senare kommer att ropa till mig. Och själva väntandet på ropet är lika störande som ropet.

”Vi har behov av ett eget rum”, skriver Joyce Carol Oates i boken En författares övertygelse. ”Någonstans där vi får vara ifred, en fristad … en plats från vilken man aldrig blir avvisad.”

 

De flesta författare vill nog ha det så. Jag har bara träffat några få som utan problem kan skriva inför andra, som finländaren Marko Kilpi som berättade för mig att han kan sitta och skriva utan problem framför teven med resten av familjen omkring sig. Eller amerikanen Harlan Ellison, som gillar att göra pr genom att sitta och skriva på en novell i skyltfönstret på en bokhandel. Alla andra jag vet kräver ett tyst rum med stängd dörr.

Och en sak är klar: Personer med stort socialt behov klarar inte av att vara författare. De kan vara kreativa och ha en stor berättartalang, men då får de jobba med tv eller radio istället. När enormt pratsamma och kontaktsökande personer kommer fram till mig och förkunnar att ”jag skulle så gärna vilja bli författare” tänker jag att de snarare vill ha varit författare. De vill ha en bok skriven, så att de kan få visa upp den i vimlet på bokmässan i Göteborg eller framför kamerorna i en tevesoffa. De här långa timmarna av isolering som krävs av en författare skulle de aldrig klara av. Enstörigheten måste finnas där från början, den kan inte läras in.

Annons

Så där sitter vi, ensamma av födsel och ohejdad vana, och skriver envist på våra texter. Förr eller senare lyfter vi blicken och börjar fundera på vad alla andra har för sig. Vad händer utanför vår stängda dörr? Vad gör våra vänner?

Vi har väl några vänner? Risken är ju att de tröttnade på oss, när vi slog igen dörren framför näsan på dem.

 

För en författare kan ensamheten plötsligt bli ofrivillig. Och då är det inte lika kul.

”Jag tror att ensamheten som en författare upplever även drabbar personerna som man skriver om”, sade den brittiske deckarförfattaren Dick Francis i en intervju. ”Alla timmarna av tystnad påverkar historien.”

När jag tänker efter så är huvudpersonerna i mina egna romaner ofta ganska ensamma, de har sällan några horder av vänner omkring sig. Ett skäl till det är att författare, precis som poliser, har problem att kontrollera för stora skaror av människor. Man tappar överblicken och alla namn i historien blir förvirrande.

Ett annat skäl är att mörka och kusliga berättelser, som de jag försöker skriva, nästan förutsätter ensamhet hos karaktärerna. I en rysare eller kriminalroman kan vem som helst bära på små och stora hemligheter, det skapar misstänksamhet som i sin tur leder till ensamhet. Men kanske Dick Francis har rätt, kanske sipprar den verkliga ensamheten in i den påhittade.

 

Författare måste uppskatta ensamheten – men om de uppskattar den för mycket kommer de ganska snart att få problem med skrivandet, för det är andra människor som är vår bästa inspiration. Vi kan förstås läsa böcker och låna romankaraktärer ur dem, men de lånen blir aldrig lika levande som riktiga människor med alla deras egenheter. Vi måste ut och uppleva livet för att sedan kunna sitta hemma och skriva om det.

Annons

Ett konkret råd från mig till en ung blivande romanförfattare vore att bli kär i någon, lyckligt eller olyckligt spelar mindre roll. Ett annat skulle vara att ta precis vilket jobb som helst, bara för att komma ut i världen. Själv har jag varit tidningsförsäljare, elektriker, diskare, servitör och assistent på ett äldreboende, innan jag till slut blev journalist. Jag tog alla de här jobben för att de fanns och jag behövde pengarna, men efteråt kan jag se att allihop var en sorts yrkesskola för mig som romanförfattare.

Att ha träffat alla möjliga sorters människor är bra och har en annan fördel också: det är något man får vänja sig vid när boken väl har kommit ut.

”Författare ska läsas men varken synas eller höras”, skrev Daphne du Maurier för femtio år sedan, men det gäller inte längre. Dagens författare måste vara sociala på ett helt annat sätt än förr. Det förutsätts av förlagen att man ska kunna prata om sin nya bok, åtminstone på ett bibliotek eller i en intervju men helst av allt på den tidigare nämnda bokmässan i Göteborg. Och den är det verkliga eldprovet för varje författare, eftersom man befinner sig i en enorm hall där tusentals andra författare kämpar om uppmärksamheten.

När Harlan Ellison, den tidigare nämnde författaren, var på bokmässan för femton år sedan blev han så trött på allt surrande på mässgolvet att han till sist tog en mikrofon och började skrika ”Help! Murder! Help!” Då blev det tyst. Men det är nog bara en författare som vågar skriva i skyltfönster som kan göra så. Vi andra längtar mest hem till rummet med den stängda dörren. Till ensamheten.